Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Rättegång om intrång i patent, av Bengt Avellan-Hultman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 augusti 1948
tror, att jag skall vara i stånd att med ett par
typexempel klargöra saken.
Antag först en helt nyuppfunnen produkt av
sådan art, att om patenthavaren icke ger någon
licens, han ensam kommer att tillgodogöra sig
hela det förefintliga köpbehovet. Nu uppträder
en konkurrent, som fråntar honom en del av det
honom rätteligen tillkommande köpbehovet,
varigenom hans omslutning och följaktligen även
hans vinst minskar. I detta fall är det rimligt, att
han låter utreda, hur mycket mer han skulle ha
förtjänat, om han med bibehållande av priset på
varan hade haft tillfälle tillverka och sälja ett
ytterligare exemplar av varan. Detta merbelopp
kommer givetvis att i sig innefatta mer än vad
man industriekonomiskt kallar vinst, nämligen
även en andel av den beräknade täckningen för
fasta omkostnader, men detta är icke mer än rätt.
Detta merbelopp bör utgå i skadestånd. Antag
sedan, att patenthavaren icke själv utövar sin
uppfinning utan medger enkel licens till ett större
antal tillverkare inom landet. En tillverkare,
nämligen svaranden i intrångsmålet, tecknar
emellertid icke avtal om licens utan tillägnar sig
olov-ligen möjligheten till tillverkning av den
patenterade produkten. I detta fall får man utgå från att
patenthavaren skulle ha varit beredd att
meddela svaranden licens på samma villkor, som
dem, på vilka övriga licenstagare förvärvat
sådan. Svaranden har då att såsom skadestånd
erlägga den för hans hypotetiska licens utgående
licensersättningen. I praktiken torde de flesta fall
ligga mer komplicerat till och falla mellan dessa
båda gränsfall.
Enligt lagen skall vidare vid kvalificerat
patentintrång ersättning ges för den ytterligare skada
intrånget kan ha medfört. Ett till hands liggande
fall är följande. Käranden har patent på en viss
produktiv maskin, som han säljer mot dels en
kontant summa, dels även en royalty på den
framställda produkten. Detta visar sig nödvändigt för
täckande av kostnaden, i det att maskinen i
åtskilliga fall säljes till sådana köpare, som drar sig
för en allför stor engångsutgift. Nu sätter
svaranden i gång med tillverkning av en
konkurrerande maskin, som utgör föremål för den
pågående intrångsprocessen. I konkurrenssyfte
dumpar svaranden sin maskin till underpris,
nämligen utan täckning för royalty, och svaranden
bedriver samtidigt en propaganda, genom vilken
käranden tvingas att frånfalla sin royalty. I
målet yrkar då käranden givetvis ersättning för den
förlorade royaltyn.
Det kvalificerade intrånget kan ha olika
kvalifikationsgrad, försåvitt icke uppsåt men väl
oaktsamhet föreligger. Lagen föreskriver därför även
att om endast ringa oaktsamhet föreligger skall
man kunna jämka skadeståndet därefter. Ett fall
av endast ringa oaktsamhet måste exempelvis
föreligga, om patentanspråken är så formulerade,
■477
att påtaglig skiljaktighet föreligger mellan vad
som är angivet som skyddat och vad som
utövats, men patentintrång sedan likväl anses
föreligga genom en ekvivalensutläggning. Någon
erfarenhet av denna bestämmelse föreligger
ännu icke.
Om däremot intrånget icke är kvalificerat, skall
domstolen vid fastställandet av
skadeståndsbeloppet ta hänsyn till åtskilliga omständigheter:
omfattningen av och ändamålet med den
verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, vidare
svarandens tillgångar, samt slutligen det något
elastiska begreppet "övriga omständigheter",
vilket kan betyda snart sagt vad som helst. Dessutom
är skadeståndet begränsat till värdet av den vinst,
som uppkommit för svaranden. Man har ännu
icke någon bestämd uppfattning här i landet av
vad som skall förstås med vinst. Däremot
föreligger erfarenhet från utlandet, där liknande
lagbestämmelser finns. Där har givetvis svarandena
ständigt vinnlagt sig om att med finurlig
bokföring visa, att någon vinst alls icke uppkommit.
Rätten har emellertid följt den principen, att
utebliven förlust även måste betraktas såsom vinst.
Även om man skulle sätta tilltro till svarandens
konstfärdiga bokföring, och medge, att hans
verksamhet gått med förlust, så skulle denna förlust
ha blivit ännu större, om han dessutom hade haft
att erlägga skälig licensavgift. Den skäliga
licensavgiften har därför ansetts som en vinst även i
det fall, att svaranden uppgivit, att hans
verksamhet gått med total förlust.
Det är dock svårt att inpassa detta resonemang
i den svenska lagens principer. Lagen vill ju göra
en skillnad mellan skadeståndet vid kvalificerat
och vid okvalificerat patentintrång, men enligt
det ovan angivna skulle det i båda fallen i första
hand vara tal om att skadeståndet skulle omfatta
skälig licensersättning. Den enda återstående
skillnaden skulle då ligga däri, att vid kvalificerat
patentintrång skadestånd även kan utdömas för
den ytterligare skada som intrånget indirekt
åsamkat patenthavaren, men detta skulle icke
kunna vara fallet vid okvalificerat patentintrång.
Vi måste tyvärr nöja oss med att fastställa, att
lagen är oklar på denna punkt, och att rättspraxis
än så länge saknas.
Bestämning av skäligt skadestånd
Vad som är skäligt skadestånd per enhet av den
patentkränkande varan blir givetvis beroende av,
hur man motiverar skadeståndsskyldigheten. Jag
kan därför knappast gå djupare in på den än
genom att behandla de båda typexempel, som jag
gav nyss.
I det ena fallet antog jag, att patenthavaren och
patentkränkaren är ensamma konkurrenter med
avseende på en vara med fast köpkraft. Den
andel av köpkraften, som patentkränkaren tar hand
om, den förlorar patenhavaren, och hans skade-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
