Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 7 augusti 1948 - Normer för märkning av ledare i elektriska ställverk, av K E Nylander - Aseasvets' Bågsvetshandbok, av Bo E Skogström - Men and Volts at War, av g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 augusti 1948
489
Normer för märkning av ledare i elektriska ställverk,
SEN 40—1947, Sveriges Standardiseringskornmission,
Stockholm 1948. 15 s. 2,60 kr.
Normerna gäller närmast ledare, som är avsedda att
föra huvudström, men de kan tillämpas även för märkning
av andra ledare, t.ex. i relä-, kontroll- och manöverkretsar.
Märkningen avser att särskilja olika ledare inom en
strömkrets eller ett system genom entydiga ledarbeteckningar,
vilka för flerfasiga strömkretsar även bör ånge fasföljden.
För märkning användes dels vissa färger, dels vissa tecken,
nämligen pius- och minustecken samt bokstäver. Färger och
tecken anbringas antingen genom målning direkt på ledaren
(färger lämpligen i form av tvärband) eller medelst
skyltar, fastgjorda på eller nära invid ledaren. Märkningen
bör vara väl synlig, särskilt vid uttag och grenpunkter.
För märkningen användes så hållbara färger som möjligt.
De väljes enligt Ostwalds 24-gradiga färgtonsskala och med
ledning av en i normerna återgiven tabell och färgkarta.
Normerna skiljer på ytterledare, mittpunktsledare och
nollpunktsledare och ger närmare uppgift om vilka färger
och tecken som skall användas i olika fall, I samtliga fall
kan man använda antingen endast färgmärkning eller
endast teckenmärkning eller också bådadera. Då
internationella normer saknas — så när som på den av IEC
antagna märkningen med röd färg för + pol och blå färg
för — pol vid likströmssystem — ha normerna till stor del
byggt på den praxis som varit mest utbredd i Sverige,
nämligen Vattenfallsstyrelsens.
En ytterledare som icke är direkt och permanent jordad
märkes vid likström med röd färg eller tecknet + för
positiv ledare och blå färg eller tecknet — för negativ
ledare. Vid enfas växelström, självständigt system, väljes
färgen orange eller bokstaven A för den ena ledaren och
färgen violett eller bokstaven B för den andra ledaren. Vid
trefas växelström (och enfasig anslutning härtill) märkes
med färgerna brun, grön, gul eller bokstäverna R, S, T.
En mittpunktsledare som icke är direkt och permanent
jordad märkes vid likström och enfas växelström med
ytterledarnas båda färger eller bokstäverna M L vid
likström och M V vid växelström. L och V kan få slopas,
om risk för förväxling ej föreligger.
Nollpunktsledare vid trefassystem som icke är direkt och
permanent jordad märkes med ytterledarnas tre färger eller
med bokstaven N.
Är ledaren direkt och permanent jordad märkes den som
i det föregående samt dessutom med färgen vit eller
bokslaven .1 om det gäller strömförande ytterledare.
Ström-förande mittpunktsledare och nollpunktsledare märkes i
detta fall med färgen vit eller bokstäverna M J resp. N J.
Icke strömförande ledare för direkt jordning märkes, om
märkning anses önskvärd, med grå färg eller bokstaven J.
Normerna innehåller också en tabell samt figurbilagor,
som visar typiska exempel på hur märkningen sker.
Vidare ger normerna vissa tillämpningsregler. Att det vid
en hopkoppling av två normenligt märkta anläggningar
måste tillses att viss färg och visst tecken alltid motsvarar
samma ledare är ju självklart. När det gäller hopkoppling
av stora system med olika praxis för märkningen, är
frågan betydligt kinkigare. Det skulle stöta på alltför stora
praktiska svårigheter att på en gång radikalt ändra om
/än/märkningen i de olika systemen så att full
överensstämmelse nåddes. Normerna ånge därför i stället att
bok-rfaosmärkningen skall utgöra den grundläggande
märkningen, gemensam för de olika systemen på så sätt, att fas
R i det ena systemet motsvarar fas R i övriga system
osv. Så är det också nu ordnat i de stora samkörande
blocken, vilka tillämpar från varandra avvikande
färgmärkning.
Genom tillkomsten av normerna kan man inte få en helt
idealisk lösning på en gång, men man får en märkning,
bokstavsmärkningen, som utan större tidsutdräkt bör
kunna genomföras i hela landet. I fråga om
färgmärkningen får man visserligen finna sig i att det alltjämt kom-
mer att finnas olika märkningssystem, men man får en
viss färgmärkning fastslagen som standard, och sedan får
man sträva efter att få den tillämpad i så stor
utsträckning som möjligt. K E Nylander
Aseasvets’ Bågsvetshandbok, utgiven av AB
Svets-maskiner, Stockholm 1947. 262 s., 248 fig., 16 tab. 8 kr.
Boken är en utökad och omarbetad upplaga av "Praktisk
Handbok i Bågsvetsning" av civilingenjör D du Rietz.
Båg-svetshandboken har omarbetats av ingenjör E Bvlin under
medverkan av tekn. dr G Em. Huss, ingenjör W Wallner
och ingenjör R Linnarsson. Beklagligtvis måste man
konstatera att många av svetsteknikens nyaste rön och
landvinningar icke blivit behandlade eller ens omnämnda. Detta
beror kanske på att ursprungsmaterialet i alltför stor
utsträckning använts ograverat. Den nu aktuella
pappersbristen har väl även sitt ord med i laget. Man saknar en
del moderna svetsmetoder: stumsömsvetsning,
ädelgas-svetsning (under rubriken "Olika svetsmetoder"),
Union-melt- och Fusarcautomaterna för att nämna några exempel.
Belagda elektroder är även ganska styvmoderligt
behandlade, endast neutrala och färskande finns upptagna.
De inledande kapitlen — "Några kemiska och fysikaliska
grundbegrepp" samt "Kort översikt över stålets
framställning, egenskaper och behandling" — är relativt grundliga
och omfattande och ger intryck av att förf. tänkt sig
möjligheten att handboken kunde användas till kursbok vid
svetsarutbildning. Den praktiska sidan av svetsningen är
utförligt behandlad i avdelningarna om blåsverkan,
svetsning av stål, rostfritt stål, gjutjärn, koppar, aluminium
m.fl. Mera teoretisk är avhandlingen om
svetskostnads-beräkningar samt sammandraget av Aseas broschyr (6198a)
om utformning av svetsade konstruktioner.
Kontrollmetoder, svetsmaskiner samt en hel del annat — som hör till
en dylik handbok — saknas icke heller. Tre sidor om
skärning, där bågsyreskärningen dock icke fått plats, kan
ännu omnämnas.
Som slutomdöme kan sägas att förf. väl har lyckats med
uppgiften att skriva en handbok, som, för att citera
företalet, är avsedd icke blott för svetsare utan även för
arbetsledare o.d. Bo E Skoijström
Men and Volts at War, The Story of General Electric
in World War II, av John Andkkson Miller.
McGraw-Hill, New York—London 1947. 272 s., 200 fig. 3,75 $.
Första kapitlet i denna underhållande skildring av det
amerikanska jätteföretagets bidrag till
krigsansträngningarna bär titeln "It was an Electric War", ett påstående,
vars sanningshalt väl numera icke kan dras i tvivelsmål
men som till yttermera visso klarlägges på snart sagt varje
sida i boken. Därmed vare ingalunda sagt att
framställningen kan njutas enbart av elektrotekniker: tvärtom, den
är allmänt och populärt skriven och den bjuder mycket av
värde även för män av andra tekniska fack, detta främst
tack vare att förf. i allmänhet icke har begränsat sig till
att inom en sträng ram redovisa blott General Electrics
egna krigsinsatser utan i stället insatt dem i deras
kausal-sammanhang. De smakprov ur bokens rikhaltiga innehåll
som här följa må i övrigt själva tala för den.
Synnerligen omfattande var GE:s tillverkning av
turbindrivna propellermaskinerier åt US Navy; deras
sammanlagda effekt uppgick till 27 Mhk — mer än företagets
totala ångturbintillverkning för kraftverk under de 40 åren
från starten fram till krigsutbrottet. I stor omfattning
försågs fartygen med elektrisk kraftöverföring från turbin
till propeller, och 15 större fartyg av denna typ utrustades
även med ställverk och omkopplingsbar transformator för
överföring av kraft till distributionsnät i land. Flera av
dessa anläggningar kom till betydelsefull användning i
invasionshamnar, där den retirerande fienden förstört
kraftverk eller överföringsanläggningar.
För extremt påkommande kraftbehov i hemlandet hade
man på ett tidigt stadium byggt fyra "flytande kraftverk"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
