Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 28 augusti 1948 - Ritapparater för perspektivisk framställning, av W S - Koordinatograf för gruvkartor, av E R—s - Vägnämndernas arbetsuppgifter, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
TEKNISK TIDSKRIFT
dan, att om följstiftet beskriver en cirkel, pennan ritar en
ellips med korrekt isometriskt förhållande mellan storaxel
och lillaxel (1:0,577). Förminskningen är väld så att
måtten i alla riktningar förminskas i förhållandet 1 :2 och
måtten i ena huvudriktningen ytterligare i förhållandet
0,577 : 1. Då man vid ritning övergår från ett plan till ett
annat framför eller bakom liggande plan hos föremålet,
förskjuter man det rörliga bordet en sträcka, som
bestämmes av måttet enligt originalritningen och den allmänna
isometriska måttförkortningen 0,816 :1. Då pantografen har
en måttförkortning 1 : 2, blir förskjutningen lika med
ritningens mått gånger 0,408. Om man t.ex. önskar göra en
isometrisk projektion av en 10 cm lång cylinder, ritar man
först en ellips, som representerar den främre ändan av
cylindern. Därefter förskjutes bordet 4,08 cm och den
andra ellipsen ritas. Genom att hålla pennan nedtryckt, då
bordet förskjutes, får man sidolinjerna ritade. För att
befria ritaren från räknearbete har man försett det rörliga
bordets kant med en skala och det fasta bordets
motliggande kant med ett nollstreck för inställningen. På skalan
sätter man ut streck för ritningens olika plan, innan det
egentliga ritarbetet börjar. Denna utmärkning går så till,
att resp. mått på originalritningen överföres med passare
till ett diagram, enligt vilket passaren direkt kan inställas
på motsvarande isometriskt förkortade mått, vilket sedan
i sin tur föres över till skalan på det rörliga bordet.
För att öka precisionen använder man olika hjälpmedel:
t.ex. för dragning av små cirklar genomskinliga skivor
med olika stora hål, för ritning av stora cirklar linjaler
med i ena änden en spets, som kan tryckas ned i cirkelns
centrum och med små tätt ställda hål för följstiftet längs
hela linjallängden (en sådan linjal användes i fig. 3) osv.
Som ett prov på apparatens arbete visas i fig. 4 en
isometrisk bild av en vevaxel. Som synes är den isometriska
projektionens avvikelse från äkta perspektiv något
störande, även om man icke kan klaga på tydligheten. (Machinist
29 maj 1948; Engineer 28 maj 1948; Shipbuilding &
Ship-ping Rec. 27 maj 1948). W S
Koordinatograf för gruvkartor. Koordinatografer tjänar
till kartering av dels takymetermätta punkter, dels punkter
med kända koordinater eller ortogonalt inmätta punkter.
En svensk koordinatograf för gruvkartor, fig. 1, har
utarbetats av byrådirektör M Glifberg och tekn. dr F
Mogensen. Den har centesimaldelning av vinklarna: användes
sexagesimaldelade instrument sker överföringen till
centesi-maldelningen genom multiplikation av gradtalet med 10/9.
AUa längdmått är angivna i skalan 1 : 800.
Vid avsättning på kartan av takymetermätta avstånd
inritas först syftlinjen eller -linjerna från en
observationspunkt på denna. Därefter fastsättes koordinatografen med
en nål genom den med en liten rund celluloidskiva
förstärkta centralpunkten i den mot observationsstationen
svarande punkten på kartan, varpå koordinatografen vrides
kring sin centralpunkt, tills den observerade riktningen
till en punkt, som skall karteras, avläses på
koordinato-grafens cirkelformiga skala ovanför den på kartan utmärkta
syftlinjen. Riktningen till den önskade punkten motsvaras
då av den med två parallella streck markerade radien på
koordinatografen. Koordinatografen genomstickes med en
fin nål mellan de parallella strecken och på ett avstånd
från centralpunkten motsvarande det uppmätta avståndet
mellan stationspunkten och detaljpunkten. Om flera
punkter har inmätts från samma station karteras dessa genom
successiv vridning av koordinatografen och efterföljande
genomstickning. Detta förfaringssätt, som helt ’ utföres
vid ritbordet, måste ju vara enklare och noggrannare än
motsvarande markscheiderförfarande, där uppmätta
detaljer och observationsriktningar först inritas på
mät-lappar under dålig belysning och svår uppställning nere i
gruvorna och sedan överföres på kartan genom
hopläggning.
Utsättning av punkter med kända koordinater kan enkelt
Fig. 1. Koordinatograf för gruvkartor enl.
Glifberg-Mogensen.
göras med hjälp av den graderade kvadrat med 125 mm
sida (motsvarande 100 m i skalan 1:800), som har två
sidor på 25 mm avstånd från koordinatografens
centralpunkt. I koordinatografens hörn finns rutade kvadrater,
som kan användas till ytberäkningar av t.ex. malmareor.
Enligt gruvkarteskalan är varje ruta i nedre vänstra hörnet
4 m2, i övre vänstra 16 m2 osv.
Av allt att döma torde denna koordinatograf betydligt
underlätta karteringen om detaljerna inmätts med
taky-meter, samtidigt som noggrannare måttavsättning erhålles.
E R—s
Välnämndernas arbetsuppgifter. Svenska
Teknologföreningen har genom en kommitté, bestående av
civilingenjörerna Erik P Hellström och Sven Kjessler samt
vägdirektör Alex Södergren, yttrat sig om ett betänkande om
vägnämndernas och länsvägnämndernas arbetsuppgifter
m.m. (SOU 1948 nr 18), utarbetat av 1947 års utredning
rörande decentralisering inom väg- och
vattenbyggnadsverket.
Som i betänkandet framhålles, har väg- och
länsvägnämndernas verksamhet varit tämligen ringa, i första hand
beroende på att vägbyggandet under de senaste åren har
inskränkts av brist på material och arbetskraft.
Nämndernas kontakt med verksamheten inom vägväsendet har
därför icke fått avsedd omfattning. Utredningen har dock
funnit, att alla berättigade förslag till’förbättringar är
möjliga att genomföra inom ramen för nu gällande lagar
och författningar under förutsättning att dessa ges en i
betänkandet angiven tolkning. Utredningen har avstyrkt det
motionsvis framförda förslaget om inrättande av
väg-ombudsstämma, emedan denna skulle bli ytterligare en
remissinstans, som komme att tynga förvaltningsapparaten.
Däremot föreslås, att vägnämnderna och länsvägnämnden i
varje län en gång årligen kallas till gemensamt sammanträde.
Svenska Teknologföreningen delar utredningens
uppfattning. Föreningen vill samtidigt icke underlåta att framhålla,
att de vägstyrelsemöten, som under tiden före vägväsendets
förstatligande förekom snart sagt i varje län, gav ett rikt
utbyte i det att den personliga kontakten mellan bygdens
folk och de administrativa myndigheterna blev mycket
livlig. Det synes vara ett önskemål, att vägnämnderna känner
sig ha en uppgift att fylla, vilket med säkerhet kommer
att främjas genom inrättandet av de föreslagna årliga
vägmötena. W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
