Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 28 augusti 1948 - Reparation av en betongdamms ytlager, av G Lbg - Minskning av upptrycket under dammar genom brunnar, av Gösta Lundberg - Jord som husbyggnadsmaterial, av WS - Experimenthus i Rotterdam, av Göran Bjursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Arbetsbryggorna hänger pä rullar på plattoäggen,
vari blott en passbit återstår: injekteringsrören sticker upp
och utfördes sedan i en följd. Cementbruket, som gjorts
smidigt med vissa tillsatser, pressades genom
gummislangar, vilka från början förts ned till botten och drogs
upp, allt efter som injekteringen fortgick. På tio dagar
inpressades 3 200 m3 bruk i 10 000 m3 stenfyllning (fig. 1)
(Engng News Rec. 13 nov. 1947). G Lbg
Minskning av upptrycket under danunar genom
brunnar. Vid jorddammarna i Sardis (Missouri) och Fort Peck
(Montana) har man för att minska upptrycket utfört
dränering med i marken nedslagna rörbrunnar.
Sardisdammen, ca 32 m hög, hade vid 13,5 m
dämnings-höjd ej mindre än 4,5 m upptryck vid nedströmskanten.
Den är utförd 1938—1939 som en hydraulisk
fyllnings-dainm. År 1941 ökades dräneringssystemet vid dammens
fot med 117 brunnar med 7,5 m centrumavstånd och
metallsilar på 9 m djup. Tvärgående dräneringsledningar av
8 och 10" perforerade betongrör lades ned och
utmynnade i ett öppet dike. Vattnet var aggressivt, så att
järnrör och silar snabbt förstördes. Dikets botten och slänter
bekläddes med porös, genomsläpplig betong. I avsikt att
pröva olika typer utfördes sommaren 1942 48 brunnar på
nedströmssidan om diket och anslutande till detta med
horisontala rör. Fig. 1 visar huru det tog sig ut, då
uppströmsvattenytan 225 m härifrån låg 12 m högre.
Dräneringen var alltjämt otillräcklig. För att avsevärt minska
upptrycket under dammen utfördes ett nytt, djupare dike,
som försågs med beklädnad av porös betong på ett
grusfilter. I bottnen på diket nedslogs 6" rör av redwood
omgivna av 22,5 cm grusfilter på 12 m djup och 12—40 m
avstånd. Rören var kreosotimpregnerade, strukna med
asfalt och rullade i träspån samt perforerade med 1/s" hål
på 7,5 cm avstånd.
Vid den 75 m höga jordfyllningsdammen vid Fort Peck
hade konstaterats betydande läckning och alltför stort
upptryck. En nöjaktig förbättring erhölls med ett antal
Fig. 1. Samlingsdike med horisontala utlopp från
rörbrunnar nedströms dammen vid Sardis år 19A2.
rörbrunnar, upptagna med 115 m intervall till 30—45 m
djup. Brunnarna utfördes i huvudsak lika som vid Sardis,
men grusfiltret närmast trärören ersattes med att man
med tryckluft från ett 2" rör, som nedförts i brunnen,
blåste bort det finkornigaste materialet (Engng News Rec.
1947 h. 8). Gösta Lundberg
Jord som husbyggnadsmaterial. På grund av bristen
på byggnadsmaterial har man i Kalifornien börjat använda
soltorkade jordtegel, som man gjort motståndskraftiga
mot vatten genom att inblanda olja. Tegelmassan, som
består av lera, sand, olja och vatten, gjutes på
byggnadsplatsen till 10 X 20 X 40 cm block, vilka soltorkas en
vecka före användningen. Teglen muras med vanligt
murbruk till 40 .cm väggar. Husen rappas eller strykes tre
gånger med oljefärg.
En annan metod, som tillämpas i Oregon, är att direkt
göra väggarna av stampad jord, bestående av 25 % lera,
50 % fin sand och resten av grov sand. Inga bindmedel
eller kemikalier tillsättes. Fukthalten kontrolleras noggrant
och alla organiska beståndsdelar avskiljes. Jorden stampas
i tunna lager ned i formar, lika betongformar, som
avlägsnas praktiskt taget omedelbart sedan väggen nått full
höjd. Den vanligaste väggtjockleken är 40 cm. Väggarna
rappas utvändigt med cementmurbruk och invändigt med
vanlig puts. Det första huset, byggt efter denna metod,
uppfördes 1937 (Construction Methods juli 1947). VVS
Experimenthus i Rotterdam. I Nederländerna har man
efter kriget börjat med undersökningar i stor skala av
ljud- och värmeisolering och därmed sammanhängande
problem. Undersökningarna, vilka utförs genom det
centrala nationalrådet för tillämpad ventenskaplig forskning,
TNO, omfattar dels olika byggnadsmaterial, dels olika
konstruktionstyper. För ändamålet har i Rotterdam uppförts
ett 100 m långt trevånings smalhus (fig. 1) bestående av
åtta huselement med bärande väggar, stålskelett eller
betongskelett samt med olika typer av bjälklag, väggar,
fönster och tak; bland bjälklagen t.ex. finns 38 olika typer.
Dessutom provar man olika system för uppvärmning och
ventilation. Så snart huset färdigställts flyttar hyresgäster
in i lägenheterna och de fortlöpande undersökningarna
kommer alltså att ansluta sig till verkliga förhållanden.
Man väntar sig erfarenheter som man länge sökt men
inte funnit. Hur inverkar t.ex. byggnaders konstruktioner
och installationer på temperatur och fuktighet inomhus
och vilka driftkostnader följer med de olika utförandena’’
Frågorna har allmän aktualitet och även om
Nederländerna har ett i viss mån annorlunda klimat än Sverige, torde
det holländska försöket att lösa problemen var av största
intresse för vårt land. Det dröjer nog några år innan
undersökningen ger resultat, som kan komma
byggnadsindustrin till godo, men genom att offra de säkerligen ganska
dryga experimentskostnaderna torde holländarna ligga väl
framme i kampen för: bostadstrivseln upp och priserna
ner. Göran Bjursten
Fig. 1. Experimenthuslängans ena fasad med olika
material och fönstertyper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
