Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 25 september 1948 - Hårdmetallborrnnig i nya tunnelbanan, av Magnus Smedberg - Hur få fram en homogen betong på arbetsplatsen? av Folke Karlefors - Frostskydd för betongdamm, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 september 1948
617
Hårdmetallborrning i nya tunnelbanan. Stockholms
stads tekniska tjänstemän ha länge haft den berömdvärda
ambitionen att delge yrkeskolleger resultaten från större
anläggningsarbeten genom uppsatser i fackpressen. Man
kan sålunda peka på artiklarna om spårvägstunneln till
Slussen, järnvägstunneln vid Hammarbyhamnen, det
underjordiska reningsverket i Henriksdal,
Järpströmmen-kraftverket osv. 1 föreliggande artikel om de nya, i berg
utsprängda, spårvägstunnlarna vid Hägersten och för
tunnelbanan på sträckan Lindhagensgatan—Kungsgatan ligger
huvudintresset på resultaten av hårdmetallborrningen.
Förf. refererar summariskt alla övliga data om
maskin-arrangemang, arbetsstyrka, effekter, åtgångsdata m.m.,
vilka äro av konventionell typ, men redogör utförligare
för de metod- och kostnadsändringar, som införandet av
hårdmetall,skären innebär.
För borrningen användes Atlas knämatningsmaskin
RH 655 W. Borren voro standard med 7/s" X 108 mm
nacke och i längder med 800 mm intervall upp till 4 800
mm. Borrprestation inklusive ställtiden varierade från 8—
14 m per man och timme. Åtgången av hårdmetallskär har
varit ca 0,025 st/m3 resp. 0,038 vid tunnelarea om 39 nr
resp. 21,5 nr. Bergarten har varit gnejs och granit.
Provborrningar för fastställandet av bergets borrbarhet ha
givit en borrsjunkning av resp. 36,3 och 33,4 cm/min vid
7 at ö, borrlängd resp. 800 och 1 600 mm, skär resp. 34
och 33 mm, allt hänfört till Atlas BH 655 W med
knämatning och vattenspolning. Livslängden för hårdmetallborren
vid tunnelbanebygget har i medeltal legat på 70—80 m
med ett optimum för 1 600 mm borr på 80—100 m. I)e
långa borren (4 000—4 800 mm) ha varit relativt fåtaliga,
varför värdena 40 resp. 10 m för deras livlängder
måhända icke äro statistiskt representativa. Vid ovannämnda
båda arbeten hade t.o.m. hösten 1947 borrats ca 125 000 m
med hårdmetallskär och RH 655 W. Reservdelskostnaderna
ha därvid under olika tidsperioder varierat mellan 6 och
10 öre/borrmeter och inkl. löner för reparation och
skötsel mellan 11 och 17 öre/m. Under sista tidsperioden ha
de gynnsammaste värdena uppnåtts, vilket anses hero på
bättre smörjning, delvis erhållen genom ändringar på
gängse smörjapparater (B .Tondal i Tryckluft 1947 b. 4).
Magnus Smedberg
Hur få fram en homogen betong på arbetsplatsen?
Spridningen av betongens tryckhållfasthet vid dåliga men
kontrollerade förhållanden ligger vid 25 %, vilket
innebär, att man måste proportionera betongen för 100 kp/cm3
mera än man kan utnyttja. Laboratorievärdet på
spridningen är 6 à 7 %. Bäknar man 95 % säkerhet, erhålles
vid ett här anfört exempel, att man får en förlust om ca
40 kg cement per m3 eller omräknat efter svenska
förhållanden ca 3 kr/m3 betong. För dessa 3 kr/m" borde man
kunna tillåta sig en hel del rationalisering, en synpunkt,
som tydligen ej en del av de svenska betongpraktikerna
och teoretikerna (klass IV i anvisningar i
Byggnadsstadgan!) kan förstå. Den allmänna inställningen till detta
problem är, att cement är så billigt, att det är mest
ekonomiskt att lägga säkerheten helt på cementtillsatsen. Del
sparar man snart in på att utesluta proportionering,
kontroll och vattenhärdning. Vad som i längden avgör
betongens kvalitet är dock icke normenliga tryckhållfastheter
utan hållbarheten, som först och främst är beroende av
homogeniteten.
Trots att alla handböcker, kurser och ansvarskännande
fackmän framhålla, att ekonomisk betong kräver vägning
av ballastmaterialet och trots att det i marknaden numera
finnes lämpliga bekväma vågar går av gammal slentrian
huvuddelen av vår betong på arbetsplatsen ut som
vo-lymsproportionerad. I USA har man på detta område lått
fram en vågtyp snarlik Vibro-fältvåg men utbyggd för
vägning av olika material på samma våg. Detta innebär
icke några påtagliga fördelar men gör vågen olämplig på
en del arbetpslatser, där den vanligen utsätts för ovänlig
behandling.
Vattnet i en betong utgöres till mellan 25—50 % av
vatten i sanden och gruset. Ett som det förefaller ypperligt
sätt att kontinuerligt mäta vattenhalten hos sanden är att
mäta motståndet. Motståndet är nämligen omvänt
proportionellt mot fuktgheten i %, om materialet har samma
mineralogiska sammansättning från fall till fall. En
annan metod att mäta vattenhalten är densamma som
omtalas i Betong 1947 h. 1. Blandarfabrikanterna i USA
börjar i utsträckt omfattning gå in för att installera
wattmeter på de eldrivna blandarna för konsistenskontroll.
American Concrete Institutes minimikrav på vattentät
betong är så höga, att mekanisk komprimering är
oundgänglig vid gjutning. Med den moderna hartsbetongen, som
vid låg vattenhalt är betydligt mera smidig än motsvarande
utan tillsats, kunna dessa komprimeringsredskap vara
relativt enkla. Det torde dock vara så, att vi liar föga att lära
av USA just inom detta område.
Även i USA går utvecklingen mot en normering av
be-tongblandarna. Vissa normer har redan utarbetats, så på
detta område är utvecklingen betydligt före den i
Sverige.
När det gäller transport av den färdigblandade betongen
från biandaren till formen liar nian i USA i stor
utsträckning gått ifrån både rännsystem och tippvagnar. Dessa
system betraktas som absolut förkastliga. Amerikanaren
har också till sitt förfogande många lämpliga typer
av-kranar, vilket gör att metoden med betongbaskar direkt
ned i formen kan tillämpas även på små arbetsplatser. Här
är lämpligt med en stilla begrundan över den allmänna,
privata och kanske först och främst statliga praxis
beträffande transport av betong.
Härdningen av betongen har fått en elegant lösning i och
med tillkomsten av membranmetoden. Den går ut på’att
betongen efter ca ett dygns vattenhärdning bestrykes med
asfalt, vax, harts e.d. upplöst i något lösningsmedel,
omedelbart som ytfuktigheten har försvunnit. Preparaten är
dels svarta, där soluppvärmning eller färgen icke spelar
någon roll, dels belt genomskinliga. Det visar sig, att det
sämsta preparat är lika effektivt som 14 dagars
intensiv-bevattning, och vad en sådan bevattning kostar, om den
någon gång utföres, vet varje arbetsledare.
Mycket återstår ännu, innan laboratorievärden och
erfarenheter från forskning inom betongtekniken kan föras
ut och omsättas i praktiken, men det visar sig också, att
vi ingalunda kan berömma oss av att vi inom detta
område ligger i täten. Vårt förnämliga CBI har få om någon
direkt motsvarighet som forskningsinstitut. Svenska
Cementföreningen bedriver ett energiskt arbete för att få
fram förståelse för ovan relaterade synpunkter, men nog
är det alltför långt mellan dessa institutioners sätt att se
på och behandla de betongtekniska problemen och
arbetsplatsens sätt att handha betongarbetet. Ännu håller den
svenske byggaren för mycket på den gamla definitionen,
att betong är en blandning av cement, sand, sten och
vatten, vilken definition i sig innefattar alla nödvändiga
kunskaper om betong (N M Plum i Ingenioren 1947 h. 16).
Folke Karlefors
Frostskydd för betongdamni. Gam Lake Dam, belägen
på 2 700 m höjd i Californien, byggdes 1915—1916 såsom
en flervalvsdamm. Några år därefter iakttogs, att
dammens uppströmssida var frostskadad från vattenytan
nedåt, beroende på att kylan från luftsidan trängde genom
de tunna betongskalen och medförde isbildning i vattnet.
Senare har man upp till 9 m under krönet gjutit till
valven på undersidan, så att denna del av valvdammen
om-bildats till gravitationsdamm. Kort därefter försågs
dammens övre del med en enkel, oarmerad 6—19 mm tjock
beklädnad av sprutbetong. Beklädnaden, som icke var
felfri, skadades snart. Varje vår vid minskat vattenmagasin
granskades sedan uppströmssidan; skador reparerades med
ny betong eller bituminös beklädnad. Skilda metoder har
prövats, men ingen av dem utgjorde något permanent
skydd mot perkolation. Under den korta, varma delen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
