Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 9 oktober 1948 - Silikonernas egenskaper och användning, av Bengt Oom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C) 16
TEKNISK TIDSKRIFT
en enda organisk radikal till varje kiselatom
användes sålunda för framställning av pressmassor,
laminat etc. Produkter av dylika pressmassor
med glasfiber som fyllmedel tål liksom
laminat med glasväv som armeringsmaterial
kontinuerligt temperaturer upp till 250°. För
framställning av målningslacker och elektriska
iso-lerlacker tillverkas metylfenylsilikoner med i
genomsnitt 1,4 till 1,8 organiska radikaler vid
varje kiselatom. De viktigaste silikonerna för
målningslacker betecknas DC 802 och DC 804,
medan de för isolerlacker betecknas DC 993 och
DC 996. Samtliga dessa produkter levereras som
50—70-procentiga lösningar i toluol.
Emellèrtid har kiselhartserna icke riktigt de
egenskaper man skulle väntat sig av de teoretiska
utredningarna. De är nämligen över lag mer
termoplastiska än de enligt teorin borde vara.
Denna termoplasticitet tar sig emellertid endast
uttryck i en relativt dålig beständighet mot skarpa
organiska lösningsmedel såsom aromatiska
kolväten, medan däremot formbeständigheten i
värme är god, om temperaturen icke överstiger
den temperatur, vid vilken hartset är uthärdat.
Orsaken till denna skillnad mellan kiselhartser
och vanliga härdbara konsthartser tycks icke
vara klarlagd.
Medan man vid vanliga härdbara hartser
använder härdningstemperaturer av omkring 150°
fordrar kiselhartserna temperaturer mellan 200
och 250° för att genomhärda. Härdningstiden är
givetvis beroende på föremålens tjocklek och
form, men kan nedbringas genom tillsats av
vissa katalysatorer. För en del av de nyss nämnda
produkterna rekommenderas koboltnaftenat som
katalysator, för andra trietanolamin. Allmänt kan
sägas, att om minsta möjliga termoplasticitet
och högsta möjliga hårdhet men samtidigt
minsta möjliga sprödhet önskas, bör samtliga hartser
efter lösningsmedlets avdunstning vid ca 100°
härdas några timmar vid 150° och några timmar
vid 200° samt därefter slutbakas i ett par timmar
vid 250°. Tiderna gäller en tunn lackfilm.
Kiselhartsernas allmänna egenskaper i uthärdat
tillstånd har tidigare angivits. Till dessa
uppgifter kan fogas goda åldringsegenskaper, dvs.
beständighet mot inverkan av kyla, ljus, ozon,
fuktighet, etc. Mot vissa lösningsmedel såsom
alkohol är beständigheten god, medan den som
nämnts är dålig mot en del andra.
Beständigheten mot mineralolja är vid vanlig temperatur god
eller medelgod, beroende på härdbarheten, dvs.
antalet organiska grupper vid varje kiselatom,
samt proportionen mellan fenyl- och
metylgrupper. Adhesionen till släta ytor såsom metallytor
eller glas är tyvärr mindre god liksom
motståndskraften mot mekanisk nötning. Det är även svårt
att få fram produkter med hög ythårdhet och
samtidigt stor smidighet, vilket ju är önskvärt
för t.ex. målningslacker.
Dessa har hittills huvudsakligen fått betydelse
för specialändamål, där kiselhartsernas höga
beständighet mot värme, kemikalier och väder och
vind varit av betydelse. Som exempel kan
nämnas målning av ugnsväggar, ångledningar,
avgasrör etc. Härvid använder man sig av
blandningar av DC 802 och DC 804. DC 802 är ett harts
med tämligen ringa härdbarhet och ger därför
smidighet åt lackfilmen, medan DC 804, som är
ett utpräglat härdbart harts, ger hårdhet. Lacken
kan pigmenteras med de flesta icke blyhaltiga
pigment såsom titandioxid eller
aluminiumpulver för mycket värmebeständiga läcker.
Blyhaltiga pigment och sickativ gelatinerar däremot
lackerna. Fig. 3 ger en föreställning om
silikon-lackernas utmärkta egenskaper. På denna bild
synes två utblåsningsrör, av vilka det vänstra
målats med kiselhartslack och det högra med en
vanlig lack, båda pigmenterade med
aluminiumpulver. Rören är målade samtidigt och bilden
är tagen sedan de i 18 månader fått utstå väder
och vind och temperaturer mellan 220—265°.
Det kan väntas, att kiselhartserna på grund av sin
utmärkta ljus- och väderbeständighet kommer
att få stor betydelse som billacker, när man
lyckats bibringa dem tillfredsställande
adhesionsför-måga, ythårdhet och slitstyrka. Man har redan
hunnit en god bit på väg genom att kombinera
kiselhartslackerna med alkydlacker, men
kiselhartsernas nuvarande höga pris lägger hinder i
vägen för användning av dylika
kombinations-lacker i större skala.
Ett i nuvarande läge betydligt större
användningsområde för kiselhartserna föreligger inom
den elektriska industrien. Kiselhartserna har
nämligen, som redan nämnts, goda elektriska
egenskaper. Sålunda har tunna skikt av
uthärdad DC 993 eller DC 996 en
genomslagshållfasthet av 100—120 kV/mm i torrt tillstånd och av
80—100 kV/mm i fuktigt tillstånd efter 24 h
neddoppning i vatten av 25°. Dielektricitetskonstanten
vid en frekvens av 1 kp/s ligger mellan 3 och 3,5
och effektfaktorn är ca 0,007. De goda isolerande
egenskaperna jämte den höga
värmebeständigheten, vattenrepellerande förmågan samt bestän-
Fig. 3. Silikonlackerat (t.v.) och alkydlackerat (t.h.)
utblåsningsrör efter 18 månader vid 220—265°C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
