Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1948 - Flugburen radar, av D H - Ledapparat för blinda, av W S - Gasmolekyler som resonatorer, av D H - Ultrasnabb kameraslutare, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1918
731
minst ca 1,5 km. För att öka precisionen ordnade man så.
att varje fyr utsände ytterligare en impuls så fördröjd, att
dess ljusfläck på skärmen låg på en större radie gående
genom initialimpulsens ljusfläck. Avstånden mellan de
olika fyrarna förstorades alltså på konstgjord väg.
Provflygningarna visade vidare, att radar i flygplan har
utomordentlig betydelse vid upptäckande av annalkande
oväder (fig. 1 t.h.), och man kom underfund med, att om
man samtidigt, som ovädret framträdde på radarskärmen
observerade ytterlufttemperaturen, kunde man på ett tidigt
stadium undvika farlig isbildning. Till en början hade man
svårigheter att över land skilja ovädersekon från
landekon, men genom att göra radarstrålen smalare samt höja
dess lutning, så att den aldrig träffar marken, löste man
även denna svårighet. Flygburen radar ger slutligen piloten
möjlighet att bestämma flygplanets hastighet relativt marken,
emedan han enkelt kan följa landekon och radarfyrars
rörelser på katoskopskärinen (Electr. Engng mars 19*18). D H
Ledapparat för blinda. För att hjälpa den stora skaran
krigsbhnda har man i USA på statligt initiativ under flera
år arbetat på en apparat, som på ett enkelt sätt kunde
varsko en blind om mötande hinder. Det senaste ledet i
detta utvecklingsarbete är en "ultraljudradar", fig. 1, som
nu skall provas i stor skala.
Ultraljudkällan och mikrofonen är mycket starkt riktade,
med en strålbredd av ca 6,5°, och mekaniskt fast
förbundna med varandra, så att deras riktningar icke kan
förskjutas inbördes. De är dessutom avstämda för ett
mycket smalt band omkring huvudfrekvensen, som är 65 kp/s.
Ljudkällan matas över en förstärkare av huvudoscillatorn,
vars frekvens moduleras av en annan oscillator enligt en
sågtandkurva. Mikrofonen, som tar upp ekot från hindret,
levererar ström över en avstämd förstärkare till
biandaren, där den reflekterade frekvensen blandas med den
utsända. De båda frekvenserna interferera och
skillnadsfrekvensen, som blir beroende av avståndet till hindret,
göres hörbar i en hörtelefon. Genom att bandbredden hos
ljudkällan och mikrofonen gjorts så liten, att en del av
vågens tandform huggs av, fig. 2, kommer ekot, och
alltså även skillnadsfrekvensen, att bestå av korta, ca 50 ms
långa impulser. Av tonhöjden hos de impulser, som höres
i hörtelefonen, kan den blinde sluta sig till avståndet till
hindret. Emedan vanliga hörtelefoner gör det svårt att
uppfatta ljud utifrån har man börjat använda bentelefoner,
som tryckes mot skallbenet i närheten av örat. Ljudkällan
och mikrofonen hålles i handen ungefär som en ficklampa,
och är med en sladd förenade med den övriga
apparaturen. Apparaten uppges kunna annonsera en mötande
person på 9 m avstånd. Även mycket smala föremål, stänger,
trådar o.d. lär ge väl hörbara ekon. Tyvärr finns det även
hinder, som är svåra att avisera med ekoapparaten, t.ex.
hål i gatan, trappsteg nedåt osv. Apparaten väger 2,5 kg,
men man tror sig kunna nedbringa vikten ytterligare. W S
Fig. 1.
Principschema för
ledapparat för
blinda.
Fig. 2. Den utsända
frekvensen interfererar med
ekofrekvensen till en
hörbar frekvens.
Fig. 1. Absorptionslinje
för ammoniakgas vid
23 870,1 Mpls; total
längd i horisontell led ca
U Mpls.
Gasmolekyler som resonatorer. Om centimeter vågor får
passera genom vissa gaser, absorberas i dessa energi vid
mycket väl definierbara frekvenser. Orsaken anses vara
att gasmolekylerna bringas att vibrera. Som exempel kan
nämnas, att en mycket tydlig absorptionslinje kan fås,
t.ex. i ammoniakgas vid 23 870 1 Mp/s. Man har använt
detta förhållande med stor framgång vid frekvenskontroll
av oscillatorer och erhållit möjlighet att kontrollera
oscillatorfrekvenser med noggrannheten av en på en miljon.
Metoden har stora fördelar framför den gamla metoden
med kvartskristaller, bl.a. därför att
"gasresonatorfrekven-sen" är temperatur- och tryckoberoende. Däremot
påverkas frekvensen av elektriska och magnetiska fält, men
variationer på grund av det jordmagnetiska fältet är
försumbara. Om utrymmet i vågledare eller
hålrumsresonato-rer användes som gasbehållare, blir gasen automatiskt
avskärmad från yttre elektriska fält. Gasresonatorns
godhet (O-värde) är emellertid tryck- och temperaturberoende.
Sålunda ökar resonanskurvans bredd då trycket sänkes,
tills medelvärdet av molekylernas fria väg är jämförbar
med gasbehållarens dimensioner. Sänkes trycket ytterligare,
reduceras i allmänhet antalet fria molekyler, varför
absorptionskoefficienten kraftigt avtar. Temperaturen
påverkar bandbredden, i det att molekylernas lättrörlighet ändras.
Vid de mycket höga frekvenser som det här är fråga om,
är det praktiskt omöjligt, att med hjälp av kvartskristaller
kontrollera oscillatorfrekvensen, då oscillatorbelastningen
är stor eller variabel, emedan det är mycket svårt att
konstruera lämpliga buffertförstärkare. Med hjälp av
gasreso-natorn har problemet dock lösts, på så sätt att
oscillatorfrekvensen jämföres med gasresonatorfrekvensen. En
variabel oscillator bringas svepa i frekvens fram och
tillbaks inom ett smalt frekvensband, vars centrum är
gasresonatorfrekvensen. Varje gång oscillatorn sveper genom
gasresonatorns egenfrekvens och varje gång den passerar
den styrda oscillatorns frekvens alstras en impuls. De båda
impulserna jämföras i en diskriminator och en spänning,
vars tecken är beroende av fasförhållandet mellan
impulserna, alstras. Denna spänning användes därefter för
styrning av den fasta oscillatorns frekvens. Vanligen läggs
den då på reflektoranoden i klystronen.
Fig. 1 visar en absorptionslinje i ammoniakgas vid
23 870,1 Mp/s; här användes en 3,6 m lång vågledare med
en genomskärning av 10 X 4,5 mm. Gastrycket var 0,01
torr, O-värdet var 100 000 och energiförlusten vid
resonansfrekvensen 13 % (Wireless World juli 1948). D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
