Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1948 - Glasets hållfasthet, av Elmar Umblia - Vita färger och deras täckförmåga, av SHl - Framställning av helium, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
743
Litteratur
1. Bailey, J: Atlcmpt lo Correlale Sonic Tensile Strength
Mea-surements ön Glass, Glass Ind. 20 (1939) s. 21, 59, 95, 143.
2. Weyl, W A: The Mechanical Strength of Glass, Glass Ind. 27
(1946) s. 17, 74, 126; rikhaltig litteraturförteckning.
3. Murgatroyd, J B: The Strength of Glass Fibres, J. Soc. Glass
Teehnol. 28 (1944) s. 368, 388, 406, 432.
4. Baker, T C & Preston, F W: Fatigue of Glass Under Static
Loads, J. appl. Phys. 17 (1946) s. 170.
5. Brodmann, C: Einige Beobachtungen über die Festigkeit von
Glasstäben, Nachr. Kgl. Ges. Wissensch. Göttingen, Matli.-Naturw.
Kl. 1894 s. 44.
6. Smekal, A: über die Zerreissvorgang der Gläser, Glastechn.
Ber. 13 (1935) s. Hl; Festigkeitsmindernde Struktureigenschaften der
Gläser, s. 222; Festigkeitseigenschaften von spröden Körpern.
Er-gebn. exakt. Naturwiss. 15 (1936) s. 106.
7. Morey, G W: The Properties of Glass, New York 1938.
Weyl, W A: Some Practical Aspects of the Surface Chemistry of
Glass, Glass Ind. 28 (1947) s. 231, 300, 349, 408.
8. Seitz, H: Svenska Museer, Stockholm 1938.
9. Grenet, M: Mechanical Strength of Glass, Glass Ind. 15 (1934)
s. 227.
10. La Chatelier, H: La Silice et les Silicates, Paris 1914.
11. Glathart, J L & Preston, F W: Fatigue Modulus of Glass,
J. appl. Phys. 17 (1946) s. 189.
12. Gehlhoff, G & Thomas, M: Die physikalischen Eigenschaften
der Gläser in Abhängigkeit von der Zusammensetzung. II. Die
me-chanischen Eigenschaften der Gläser, Glastechn. Ber. 4 (1926/27)
s. 103.
13. Keppeler, G: Chemical Properties of Glass Surfaces, Glass Ind.
17 (1936) s. 43.
14. Afanasjev, L V & Fein, J B: Mechanitscheskaja protschnost
stekla, Stekol. Keram, Promyschl. 1947 h. 11 s. 16; h. 12 s. 18.
15. Shaver, W W & medarb.: Föremål av härdat glas och
förfaringssätt för framställning av detsamma, Sv. Pat. Ans. 5856/38.
16. Spencer, C D & Ott, L: The Frosting of Glass by Mixtures
Containing Hydrofluoric Acid and Alkali Fluorides, J. Amer. ceram.
Soc. 10 (1927) s. 402.
17. Hedvall, J A & Jacitsch, R: über das Problem der
Zer-störung antiker Gläser, CTH Handl. 1943 nr 19.
18. Schött, O: über die Ausdehnung von Gläsern und über
Ver-bundglas, Sitzungsber. Ver. Beförd. Gewerbefleiss. 1892 s. 161.
19. wrnkelmann, A E & Schött, O: über thermische
Widerstands-koefficienlen verschiedenei» Gläser in ihrer Abhängigkeit von der
chemischen Zusammensetzung, Ann. Phys. 1894, neue Folge 51 s. 730.
IIovestadt, H: Jenaer Glas und seine Verwendung in Wissenschaft
und Technik, Jena 1900.
Gould, C E & Hampton, W M: Thermal Endurance of Glass,
J. Soc. Glass Teehnol. 14 (1930) s. 188, 313.
Tabata, K & Moriya, T: Thermal Endurance of Glass, J. Amer.
ceram. Soc. 17 (1934) s. 34, 313.
Clark, O H: Resistance of Glass to Thermal Stresses, J. Amer.
ceram. Soc. 29 (1946) s. 133.
20. Glathart, J T & Preston, F W: Theory of Behaviour of
Glass-ware in Service, Bull. Amer. ceram. Soc. 26 (1947) h. 3 s. 73.
Vita färger och deras täckförmåga. En kemisk
förenings färg behöver icke te sig likadan i alla omgivningar,
och dess förmåga att ge ett ogenomskinligt färgskikt, dess
läckförmåga, kan variera högst betydligt. Titanvitt (TiOa)
och slammad krita är t.ex. två pigment, som båda är fina,
rent vita pulver och som utbredda i tunna skikt är
fullständigt opaka, dvs. fullständigt döljer underlaget. En
blandning av krita med vatten och litet lim ger limfärg,
som utstruken på väggar eller tak ger ett rent vitt
färgskikt med god täckning. En oljefärg av krita och linolja
ger däremot ett gulaktigt färgskikt, som är nästan
fullständigt genomskinligt. Ersätts kritan med titanvitt, fås
emellertid en rent vit oljefärg med utmärkt täckförmåga.
Dessa olikheter står i relation till skillnaden i
brytningsindex för pigment och omgivande medium. Ju större
denna skillnad är, ju mer ljus reflekterar pigmentet. Är
skillnaden noll, reflekterar färgskiktet knappast något ljus,
och man ser därför underlaget genom det. Brytningsindex
för några medier och pigment är:
luft 1,00 krita 1,54
vatten 1,34 blyvitt 2,09
linolja 1,48 titanvitt 2,72
I limfärgsskiktet omges kritkornen av luft, när vattnet
avdunstat, och skillnaden i brytningsindex blir därför 0,54,
som är tillräckligt, för att färgskiktet skall få god
täckförmåga. Märk, att det vitnar vid torkning! Krita och
linolja har däremot nästan samma brytningsindex, och
därför är krita oduglig som pigment i oljefärg. Härtill måste
man använda ämnen med högre brytningsindex, t.ex.
bly-vitt eller titanvitt.
Lämpligt brytningsindex är emellertid blott en, om ock
den viktigaste, av de egenskaper, som man fordrar av ett
gott vitt pigment. Det skall bland annat ge ett stabilt
färgskikt, soin icke gulnar med tiden och icke färgar àv sig,
sedan det torkat. Titandioxid har högsta brytningsindex
av kända vita pigment och bör därför ge färgskikt med
största täckförmåga och briljans. Den kan emellertid
beroende på framställningssättet erhållas med varierande
fysikaliska egenskaper och t.o.m. i olika kristallformer,
ana-tas- och rutilform. Såväl pigmentets reflexionsförmåga som
färgskiktets stabilitet beror av det förras fysikaliska form.
Det titanvitt, som i början framställdes, var blandningar
av TiOa först med BaS04 och senare med CaS04 beroende
på svårigheter vid framställningen. Dessa blandningar
hade tämligen dåliga egenskaper som pigment men var dock
överlägsna andra i klarhet och täckförmåga. Detta
förhållande sporrade till förbättring av fabrikationsprocessen,
och det arbete, som nedlades härpå, ledde slutligen till
framställning av ren titandioxid, varvid man först lyckades
få fram anatasformen. Den gav färgskikt med tidigare
ouppnådd vithet, briljans och täckförmåga, men snart
upptäckte man, att de gulnade svårt inomhus och färgade av
sig utomhus. Emellertid har man nu lyckats erhålla en
modifikation av TiOs i anatasform, som ger mycket
stabila färgskikt, och detta arbete ledde även till
framställning av Ti02 i rutilform. Denna
kristallkonfiguration är mer effektiv än anatasformen. Dess
täckförmåga är sålunda 20—30 % högre, och färgskikten har
mycket god stabilitet.
Dessa framgångar har gjort titanvitt till ett nyckelpigment
för hela färgindustrin, och man kan nu glädja sig åt
bländvita köksväggar, som förblir vita, konstsilketyger
utan oskön glans och genomskinlighet och lackskikt, som
behåller färgens liv och briljans (J. chem. Education juli
1948). SHl
Framställning av helium. Redan under förra
världskriget blev framställning av helium aktuell i USA, och under
det senaste kriget har det militära behovet varit än större.
På senare tid har gasen emellertid även fått en viss civil
betydelse. Bureau of Mines har haft hand om utnyttjandet
av de heliumtillgångar, som USA har i form av
helium-haltig naturgas. Flera fabriker har byggts i direkt
anslutning till naturgasförekomsterna, men av dessa är för
närvarande blott en i drift.
Den gas, som vanligen bearbetas, består av kväve,
kolföreningar och blott 1—2 % helium. Principen för
utvinnande av detta ämne är kondensation av alla gasens
beståndsdelar utom helium genom kylning till låg temperatur
(—190°) under högt tryck (upp till 190 kp/cm2). Detta
förfarande är möjligt, därför att helium är betydligt
svårare att kondensera än alla andra gaser. Den till fabriken
inkommande naturgasen komprimeras sålunda först till
42 kp/cm2 och befrias därefter på kemisk väg från C02,
HoO och eventuellt H„S. Genom kylning kondenseras sä
ca 98 % av gasen, varvid som rest en blandning av ca 60 %
helium och 40 % kväve erhålles. Genom ytterligare
kylning i ett nytt steg erhålles råhelium med något högre
heliumhalt. Denna produkt värms upp i en värmeväxlare
och går till lagerbehållare. Den tas sedan ut och
komprimeras i fyra steg till 190 kp/cm2. Efter borttagande av
vatten kyles under bibehållet tryck först med avgående kall
heliumgas och slutligen till — 190° med flytande kväve av
atmosfärstryck erhållet från en särskild anläggning.
Härvid kondenseras praktiskt taget allt kväve i rågasen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
