Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1948 - Ingenjörshandboken, bd 4, av R Dahlbom — T Ekstrand - Siffrornas sällsamma värld, av sah - Forntidens matematik, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
751
Ingenjörshandboken, bd 4: Kemi och kemisk teknologi,
redigerad av C A Strömberg. Nordisk Rotogravyr,
Stockholm 1948. 927 s., ill. 48 kr.
När ett flertal författare samverkar vid tillkomsten av en
handbok av detta slag, är det naturligt, att de olika kapitlen
blir av varierande kvalitet. De tjugosju uppsatserna i
föreliggande del, som omfattar tabeller över fysikaliska
konstanter för oorganiska och organiska ämnen, kemisk
nomenklatur, analys, fysikalisk kemi, organisk-kemiska
standardoperationer, kemisk-tekniska arbetsoperationer,
lösningsmedel samt organisk kemi, är i de flesta fall av hög
klass. En del författare har också för säkerhets skull
konsulterat framstående specialister inom vissa områden.
Av speciellt stort värde är H Erdtmans uppsats om
organisk-kemiska standardoperationer; ett arbete, som icke har
någon motsvarighet på svenska och i sin koncentrerade
och överskådliga form knappast på något annat språk. Ett
mycket stort antal litteraturhänvisningar jämte flera vinkar
och råd, fotade på förf:s egen vidsträckta erfarenhet, gör
detta bidrag synnerligen värdefullt för varje organisk
kemist. Det vore förtjänt av en betydligt vidare spridning, än
vad det kan uppnå genom publicering i denna handbok.
Olika kemisk-tekniska operationer behandlas bl.a. av så
framstående specialister som S Mörtsell och K I Skärblom.
Kapitlet om kemisk analys har flera författare. Avsnittet
om organisk elementaranalys är otidsenligt och
vilseledande; den apparatur som beskrives, med bl.a. 17 mm
diameter på förbränningsrör, tillhör lyckligtvis ett
passerat stadium. I stället borde en modern apparatur av typen
Reihlen—Weinbrenner ha medtagits. Kväve-, svavel- och
halogenbestämningar behandlas förvånande nog icke.
Det till kvantiteten största bidraget, ca 1/4 av
totalomfånget, nämligen tabellen över fysikaliska konstanter hos
organiska ämnen, är tyvärr så fullt av fel och brister, att
det högst betänkligt förringar handbokens värde. I
företalet utlovas, att tabellerna skall vara "tillfyllest även vid
relativt avancerat laboratoriearbete". De data, som här
presenteras, är i stället av sådan art, att man måste varna
för tabellens användande utan kontroll, även när det gäller
ganska blygsamma laborationer.
Det är givetvis här ogörligt att detaljgranska hela tabellen,
men ett studium av några slumpvis valda sidor ger sådana
upplysningar om förf:s arbetsmetoder, att de måste
omnämnas. Redan vid det översta uppslagsordet på första
sidan (s. 80) meddelas en felaktig molekylvikt, 203,44 i
stället för 302,44. Fyra rader längre ned kallas en acetal
för acetat, vilket förekommer ytterligare en gång på denna
sida. Fel av dessa slag kan möjligen skyllas på bristfällig
korrekturläsning. I ett så pretentiöst upplagt verk som
detta, bör dock denna detalj vara ordnad på ett mera
tillfredsställande sätt.
Även grova sakfel förekommer dock. Sedan förf. överst
på s. 234 tilldelat orcein summaformeln C^Os^N., (skall
vara CjsH^OtNb), meddelar han för oxanilid en helt
originell strukturformel, (C00NHCeHs)2, medan anilider har
sammansättningen RCONHCøHg, se exempelvis acetanilid.Den
felaktiga strukturformeln summeras sedan till C14H1204N2.
Detta borde ge en molekylvikt av 272,25. Förf. anger i
stället 240,25, vilket värde återfinnes i "Handbook of
Chemistry and Physics’’, 30:e uppl., där givetvis även
strukturformeln är riktig. Särskilt illa kan det gå vid
sådana föreningar, som ej är upptagna i den amerikanska
händboken, och där förf. på egen hand har sett sig
nödsakad att uträkna såväl summaformel som molekylvikt.
Sulfatiazols strukturformel (s. 262) är korrekt, men
summaformeln anges felaktigt till C9H902N3S och
molekylvikten till 223,25, de rätta värdena är C9H902N3S2 och 255.31.
När sulfapyridin (föregående förening) fått en
nomenklaturriktig benämning i synonymkolumnen, borde detta varit
fallet även med sulfatiazol. På samma sida finns även det
mest graverande misstag, som har påträffats vid denna
flyktiga granskning. För succinanil anges en korrekt
strukturformel, och även summaformeln är riktigt uträknad.
I^mellertid uppges molekylvikten till 209,20, då det riktiga
värdet är 175,18. Föreningens smältpunkt anges vara 145°,
men succinanil smälter vid 156°. Om man slår upp s. 1048
i "Handbook of Chemistry and Physics", finner man
förklaringen till dessa inadvertenser. Förf. har nämligen börjat
sin avskrift nog så riktigt. När han kommit till kolumnen
för molekylvikter, har emellertid blicken råkat glida en
rad nedåt. De angivna värdena för molekylvikt, smältpunkt
och lösligheter hänför sig därför till den förening, som i
"Handbook" står en rad längre ned på sidan, nämligen
succinanilic acid. Det torde vara skonsammast att här låta
reflexionerna göra sig själva! Längst ned på denna så
olyckligt hopplockade sida återfinnes tebain, som icke
utrustats med någon molekylvikt alls.
Samme förf. svarar för kapitlet om organisk
nomenklatur. På s. 393 kallas en heterocyklisk femring med
kväve och syre för oxozol — det rätta namnet är oxazol.
På föregående sida har i den uppritade fluorenkärnan
samtliga betydelsefulla kolatomer utom nr 9 numrerats.
Detta är speciellt olyckligt, eftersom de enda
fluorenderi-vat, som anges i tabellen, just är substituerade i 9-ställning.
Bland ringarna på s. 393 anges även 1, 2, 3-triazol, här i
korthet betecknad triazol. Slår man upp detta namn i
tabellen, hittar man under nr 5470 föreningen 1, 2,
4-triazol. Vill man fortsätta sitt sökande efter isomeren och
därför går in i formelregistret, finner man under
summaformeln C2H3N3 hänvisning till nr 5470 och nr 4471. Slår
man upp denna senare förening visar den sig förvånande
nog ha summaformeln C5Hn02NS och namnet metionin.
Efter mycket letande återfinnes slutligen 1, 2, 3-triazol som
nr 4771, denna gång under beteckningen osotriazol.
Det är beklagligt, att omdömet om Ingenjörshandboken,
som borde ha kunnat fylla ett länge känt behov inom vår
tekniska litteratur, skall dras ned av dylika ovederhäftiga
arbeten vid sidan av värdefulla uppsatser. Synd är också,
att även denna del saknar register.
R Dahlbom — T Ekstrand
Siffrornas sällsamma värld, av Herbiert McKay. Natur
och Kultur, Stockholm 1948. 199 s., ill. 7,50 kr.
"Aritmetik, hur många brott begås i ditt namn!" utropar
förf. på ett ställe i boken, och den uppgift som han satt
sig före har också i stor utsträckning varit att peka ut
alla de fällor, som algebran och geometrin lägger i
lekmannens, och ofta även i den vetenskapligt skolades väg.
På ett lättfattligt sätt, som dock är fullt njutbart även för en
i matematiskt tänkande tränad tekniker, ger förf. i sådana
kapitel som "Det bedrägliga medelvärdet", "Jämförelser",
"Proportioner i trianglar" exempel på de felaktiga
slutledningar, som lurar så snart man skall använda siffror
som argument, och vilka har lett till den bekanta
jämförelsen mellan lögn och statistik. För övrigt redogör förf.
för innebörden av de mycket stora talen, för digniteter,
egendomligheter hos talen, val av enheter etc.; han visar
hur man sätter upp tabeller, konstruerar och löser
problem, och ger andra praktiska synpunkter på umgänget
med talen. Förlåtligt är att förf. kanske väl mycket drar
fram egendomligheter och kuriosa i syfte att göra sin
framställning underhållande — vilket han för övrigt lyckas
med. Härutöver sätter boken tankegymnastiken i rörelse
även i rent praktiska sammanhang, och den ger
förvånansvärt mycket av tankeväckande matnyttigt material.
Skall man nödvändigtvis anmärka på något, så är det att
onödigt många av de för engelsk publik avsedda exemplen
har bibehållits, trots att en försvenskning inte skulle ha
vållat några svårigheter. sah
Forntidens matematik, av Thorletf Johansen. Natur
och Kultur, Stockholm 1947. 120 s., 38 fig. 3: 25 kr.
I de första kapitlen beskriver förf. vad papyrusrullar och
kilskrifttavlor berättar om de gamla egypternas och
babyloniernas praktiskt inriktade matematik, som mest
sysslade med jordmätning och bestämning av rymdinnehållet
i sädesmagasin; babylonierna kunde dock även lösa vissa
algebraiska ekvationer. Först hos hellenerna träffar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
