Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1948 - Byggandet i knapphetens tecken, av Evert Strokirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
779
emot med fördel kunna exporteras. Vidare har
under de senaste åren. tegelindustrin
rationaliserats så att vinterproduktion nu i ganska stor
utsträckning förekommer. Lättbetongindustrin
har mycket kraftigt expanderat, Cementa har
som vi vet byggt en ny stor fabrik, och slutligen
har även husfabrikerna blivit flera. Jag vågar
tro, att alla dessa industrier åtminstone
tillsvidare nått den omfattningen att ökning av
produktionen för hemmamarknaden inte är
önskvärd, men självfallet är rationaliseringar i många
fair helt enkelt nödvändiga. Jag vill därför, just
med tanke på den samhällsekonomiska balansen,
tänka mig att dessa industrier skola komplettera
varandra så, att de som kan bidra till exporten
söker driva denna så långt det går och att de
andra industrierna söker nya inhemska
verksamhetsområden, naturligt nog småhusbyggandet.
Detta var några orsaker till att vi nu måste ta
bättre vara på material och arbetskraft än förr.
Hur sker det?
På vilka vägar kan vi nå det uppställda målet
att trots behovet av ökad export, minskad
import och knapphet på inhemska varor ändå
åstadkomma största möjliga byggnadseffekt?
Man kan dela upp åtgärderna i vad jag kallar
restriktiva och konstruktiva, det sista uttrycket
taget i vid bemärkelse. Man kan också fråga: vad
skall vi bygga och hur skall vi bygga.
De restriktiva åtgärderna innefattas i
byggnadsregleringen. Det gäller att inom en viss ram
fördela byggnadsverksamheten. Ramen kan
sägas bestå av materialknapphet, arbetskraftbrist
och begränsning av investeringsvolymen. Till en
början dominerade materialknappheten såväl
under kriget som efter fredsslutet. Den är nu
något mindre aktuell, även om fortfarande några
viktiga material är svåra att skaffa. Alltjämt är
emellertid tillgången på arbetskraft en
reglerande faktor. Dock är det numera inte direkt bristen
på byggnadsarbetare som är aktuell utan i stället
den påtagliga bristen på industriarbetare, som
blivit en följd av att alltför många de senaste
åren dragit över till bl.a. byggnadsfacket. Denna
övergång måste nu stoppas om våra
exportindustrier inte skall lida för stora avbräck.
Att brist på material och arbetskraft måste
verka reglerande på byggnadsverksamheten är
lätt för var och en att förstå och även att
påtagligt erfara. Däremot är det betydligt svårare att
förklara och försvara varför man måste hålla en
snävt begränsad investeringsvolym samtidigt
som vi kanske finner att tillgången på vissa
byggnadsmaterial är så riklig, att lagren är
fyllda och vissa materialindustrier måste inskränka
produktionen samt vidare att viss, än så länge
begränsad, arbetslöshet börjar inträffa för en
del byggnadsarbetare. Där träder kravet på den
samhällsekonomiska balansen in, med de kon-
sekvenser den medför i fråga om export, import
och betalningsmöjligheter.
Investeringsvolymen fastställes av riksdagen.
En expertkommitté, Investeringsutredningen, där
en allsidig sakkunskap är representerad,
framlägger för regeringen årligen förslag om
investeringsvolymens storlek och fördelningen inom
den på olika grupper av byggobjekt.
Uppdelningen har sedan gjorts på ett ganska stort antal
fack, såsom bostäder, industrier, kraftverk,
kommunikationer, skolor, sociala behov,
administrationsbyggnader, försvar, samlingslokaler,
anläggningsarbeten m.m. Fördelningen mellan de
olika grupperna av byggobjekt utgör givetvis ett
svårlöst problem. Alla branscher anser sig
självfallet missgynnade. Vissa samband skall man
dock alltid sträva efter vid den inbördes
fördelningen. En viss mängd bostäder kräver viss
mängd gator, ledningar, lokala
kommunikations-leder, butiker, skolor osv. Den skulle också i
normala fall kräva en viss kvantitet
administrations-, samlings- och nöjeslokaler, men då man
ansett dessa behov vara av mera sekundär art
har dessa lokaler fått vänta vilket givetvis
medför rubbningar i samhällsfunktionen.
Här vill jag något dröja vid det inbördes
förhållandet mellan industribyggen och
bostadsbyggen. Det kanske bör nämnas att vid
detalj-fördelningen inom den nu antydda
investeringsbudgeten har myndigheterna intimt samarbetat
med olika branschorganisationer som hjälpt till
att upprätta turordningsförslag med hänsyn till
angelägenhetsgraden. Vid bedömandet av en
industrianläggnings angelägenhet just nu är
exportsynpunkten dominerande. Givetvis måste
tillgång på råvaror eller halvfabrikat vara
utslagsgivande men möjligheten att erhålla
tillräcklig och lämplig arbetskraft är nu det mest
väsentliga.
För ett par år sedan — och understundom även
i den nu avslutade valdebatten — förekom ofta
uttrycket "vi skall bygga ut industrierna som är
produktiva men inskränka bostadsbyggandet
som är improduktivt!" Man kan fråga: Är
tomma fabriks- och verkstadslokaler produktiva?
Situationen är just nu den, att industriledarna
är mera angelägna om att det produceras
bostäder för de arbetare som behövs för att fylla redan
tidigare färdigställda anläggningar, än att nu
bygga nya eller utvidga befintliga fabriker.
Konstruktiva åtgärder
På materialval och konstruktiv
detaljutformning måste självfallet knapphetssituationen sätta
sin prägel. Visserligen har man sagt att det
betyder så litet om man sparar några kilo järn i
ett bjälklag eller några kubikfot trä i en vägg,
några meter rör eller kilo radiatorer vid en
värmeledning, därför att det endast kan röra sig
om en besparing av någon enda procent, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
