Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1948 - Byggandet i knapphetens tecken, av Evert Strokirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
778
TEKNISK TIDSKRIFT
Varför måste vi spara särskilt nu?
Varför måste vi nu mer än tidigare ta hänsyn
till knappheten på material och arbetskraft? Den
frågan besvaras enklast genom en hastig
överblick av landets ekonomiska situation för dagen:
vi är nödsakade att i görligaste inån öka vår
export och hålla tillbaka importen. Hur det skall
ske, och i vilken grad det är möjligt kan
diskuteras.
Som bekant betalar skogens produkter sen
gammalt mer än hälften av vår import och är
därför vår viktigaste exportvara. Före kriget
ådrog sig skogs- och virkeshushållningen relativt
ringa intresse utanför fackkretsarna. Man
byggde ut cellulosa- och wallboardindustrierna utan
att — som det nu förefaller — närmare studera
råvarutillgångarna. Utvecklingen ledde alltså från
en tidigare mycket kraftig produktion av sågat
virke till en efterhand starkt ökad massa- och
wallboardproduktion. Då kom det senaste kriget
med avspärrningen som hade till följd att
exporten av skogsprodukterna minskade och nästan
helt upphörde. I stället måste vi klara
bränsleförsörjningen med ved. Till en början visade sig
vedavverkningen vara en utmärkt
skogsvårdande åtgärd tack vare de höga vedpriserna som
stimulerade till effektiv gallring av skogen.
Alltefter som de bekvämt belägna skogsbestånden
rensats och man i stället eldade upp gagnvirke
blev läget mindre gynnsamt. Emellertid har man
på de senaste åren fått upp ögonen för att vi
överavverkat skogen — dvs. börjat tära på
skogskapitalet. God skogsekonomi kräver, att
avverkningen i varje fall inte överstiger tillväxten
utan helst är något mindre, så att kapitalet växer
och räntan ökas. Åtgärder av olika slag vidtas ju
också för att öka såväl skogskapitalet som
avkastningen. I förra fallet tänker inan närmast
på ökad skogsplantering och i senare fallet på
ökad tillväxt genom rensning, nya trädsorter
osv.
Exporten av de sågade trävarorna var från
1890-talet och ända fram till 1936 högst avsevärd
och utgjorde årligen omkring 1,1 milj. std,
självfallet med vissa variationer. Sedan sjönk den
successivt och utgjorde 1945, det år då haven
öppnades och våra fulla brädgårdar tömdes,
580 000 std. Förra året exporterade vi ca 400 000
std. Den totala produktionen av sågade varor
ligger relativt konstant, frånsett själva krigsåren,
mellan 1,3 och 1,4 milj. std.
Hemmaförbrukningen och lagerändringen blir då skillnaden
mellan totalproduktionen och exporten.
Dominerande är givetvis byggnadsvirket.
Dessutom används virke till möbler, lådor och vid
en mängd industrier. Denna senare konsumtion,
som anses tämligen konstant, uppskattas till
200 000 std/år. Resultatet blir, att vi alltså 1946,
toppåret för byggnadsproduktionen, byggde upp
inte mindre än 826 000 std och 1947 ungefär
690 000 std. Även om vi i år kan konstatera en
svag förbättring i situationen — något ökad
export och något minskad inomlandskonsumtion
— så är dock situationen allt annat än gynnsam’.
Detta är ett exempel på en vara där sannolikt
exporten utan större uppoffringar kan och bör
ökas. Vad träet är för Sverige är järnbalkar för
Belgien. Där anser man sig inte ha råd att
använda sitt stål för återuppbyggandet av de många
sprängda broarna. I stället använder man
numera förspänd betong, som tydligen kan
framställas till förmånliga priser, och i stället
exporterar man stålbalkarna och får på så sätt in
valutor.
Vad importen beträffar är ju
hårdvalutaländerna praktiskt taget tabu och även importen från
de andra länderna måste vi omsorgsfullt avväga.
För byggnadsfacket befinner sig smidda rör och
rörämnen, plåt av olika slag, armeringsjärn och
balk samt linolja i farozonen. Även om dessa
varor till stor del tillverkas eller kan tillverkas
inom landet, måste vi komma ihåg, att vår
järnindustri inte är inriktad på dessa relativt
låg-värdiga produkter. Den måste med hänsyn till
såväl önskan att få ut bästa möjliga värde ur
sin egen export som knappheten på arbetskraft
inrikta produktionen på så högvärdiga
produkter som möjligt. Självfallet måste då importen
av de nämnda varorna hållas vid lägsta möjliga
nivå.
Bränslet är ju ett nyckelmaterial för vår
industri och för uppvärmningen. Vedavverkningarna
måste numera hållas så låga som möjligt,
eftersom detta bränsle dels blir alltför dyrt, dels drar
onormalt mycket arbetskraft och slutligen, soin
nämnts, skattar vårt skogsbestånd alltför hårt.
Det stadigt ökade utbyggandet av vår
vattenkraft, vilket ju är av högsta angelägenhetsgrad
och även givits en prioriterad ställning, betyder
ju en motsvarande lindring ^v importbehovet av
bränsle, men trots allt måste vi ändå räkna med
en avsevärd import av kol och brännoljor.
Så några ord om byggnadsmaterialindustrin,
närmast tegel-, lättbetong-, cement- och
trähusindustrierna. En omställning av byggandet i ena
eller andra riktningen medför i regel ganska
betydande konsekvenser för de berörda parterna,
då ju alla de här nämnda industrierna, möjligen
med undantag för cementindustrin,
huvudsakligen tillverkar väggmaterial och således starkt
konkurrerar sinsemellan. Intet ont i denna
konkurrens, men frågan är om man har råd att slå
ut de företag, som vi kanske bedöma som
mindre rationella. Jag tror knappast så är fallet. Att
helt lägga ned vissa företag av en kategori för
att bygga upp nya fabriker av annan kategori på
annan plats kan icke få ske just nu.
Det skall erinras om, att tegel och lättbetong
är material som på grund av sin vikt inte kan bli
föremål för export. Cement och trähus bör där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
