Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1948 - Byggandet i knapphetens tecken, av Evert Strokirk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
781
Planering
Slutligen några ord om planerandet — närmast
av bostadsbebyggelsen. Knappheten aktualiserar
frågan friliggande egnahem eller flerfamiljshus.
De sociala fördelar som man med full rätt anser
förknippade med egnahemsbyggandet måste man
väga mot det faktum att egnahemsbebyggelsen
av trä vad beträffar svåranskaffbara
byggnadsmaterial kräver tre gånger så mycket trä,
dubbelt så mycket plåt, 40 % mera radiatorer, 60 %
mera smidda rör samt 25 gånger så mycket
linolja som bebyggelse med flerfamiljshus av sten.
Armeringsjärnet är det enda material som i detta
sammanhang pekar i andra riktningen, då
stenhuset fordrar omkring fyra gånger så mycket
järn. Kostnaden för gator, vatten, avlopp, gas
och kommunikationer blir flerdubbelt större vid
gles bebyggelse än vid koncentrerad. Nu är att
märka, att jag här räknat behovet per ytenhet,
men vi vet, att enfamiljshusen byggs med en
genomsnittsstorlek av 82 m2 våningsyta och
flerfamiljshusen med 57 m2, varför disproportionen
blir än större om man räknar med åtgången per
lägenhet.
En annan aktuell planeringsfråga är
skyddsrumsbyggandet. I nyuppförda flerfamiljshus och
de flesta andra byggen där folk bor eller
arbetar är man nu skyldig att anordna
"normalskyddsrum". Detta medför, för bostädernas del,
en merkostnad på ungefär 2 % om alla
kostnader medräknas. Dessutom måste offentliga
skyddsrum uppföras. Alla dessa rum erbjuder
dock endast ett ofullständigt skydd vid vanliga
luftanfall och säkerligen ännu mindre skydd om
atombomber skulle tillgripas.
Den kommitté, som nu arbetar med
skyddsrumsfrågan ser på detta problem ungefär så:
Låt oss spränga ur lämpligt belägna berg och
däri i fredstid inrätta sådana lokaler, som utan
olägenhet kan förläggas där. Dessa lokaler
uthyras efter normala grunder. Lämpligen kan
de användas till lager, garage, verkstäder och —
varför inte — fönsterlösa hotellrum. Endast
kostnadsskillnaden mellan byggandet av en ovanför
marken liggande lokal och den utsprängda
lokalen blir den verkliga skyddsrumskostnaden.
Härvid är då att märka, att tomtkostnaden
bortfaller, att uppvärmningskostnaden blir lägre,
men att kostnaden för belysning och ventilation,
som måste vara god, blir större. Ur
knapphetssynpunkt bör observeras, att dessa utrymmen
kräver mindre material än utrymmen ovan mark
och att de med fördel kan utföras vintertid.
Där berg inte finns tillgängligt synes det
lämpligt att vid nybebyggelse sammanföra ett flertal
fastigheter och under en av dem bygga ett
full-träffsäkert skyddsrum. Ett dylikt skyddsrum
förlagt i en av fastigheternas källare skulle
sannolikt inte behöva få kraftigare väggar och
tak än omkring en meters tjocklek. Då avstån-
den till detta gemensamma skyddsrum kunde
bli ganska korta, och tillfartsvägarna i
huvudsak läggas inomhus, och då de personer som
vistas i husen kan känna sig fullständigt trygga,
skulle säkerligen allmänhetens avoga inställning
mot nuvarande skyddsrum elimineras. Vidare
bör merkostnaden för ett sådant rum som
betjänar ett antal fastigheter knappast bli större
än summan av nu nedlagda merkostnader.
Omsorgsfulla utredningar — jag vill påminna
om Engkvist—Wallanders från 1930-talets
tidigare år, Gripenbergs banbrytande
kostnadsutredningar och slutligen Smalhusutredningen — ger
oss fullt klara besked om den relativa
kostnadsfördelningen mellan hus i olika antal våningar,
hus med olika bredd och längd osv. Vi vet
exempelvis — och detta har verifierats av senare
gjorda utredningar — att ett tvåvåningshus är
10 % dyrare än ett trevåningshus. Trots detta
får i ett flertal mindre städer endast
tvåvåningshus förekomma. Inom parentes kan nämnas, att
om vi bara vill övervinna vår bekvämlighet och
bo i fyravåningshus utan hiss kan
byggnadskostnaderna minskas med ytterligare 7 %. Vi
vet också, att trots att smalhusutredningen klart
och tydligt ger besked om att den ekonomiska
husbredden vid nuvarande vanligen
förekommande lägenhetsstorlekar ligger vid ca 11 m,
tillbörlig hänsyn inte tas till detta vid
fastställandet av nya stadsplaner här i staden. Man
fasthåller vid känslotänkandet kring "det
genom-luftbara smalhuset" om 8—9 m bredd som vid
tidigare förekommande smålägenheter kanske
kunde försvaras.
Vad menas med en trivsam miljö? Den frågan
har man som vi vet haft varierande
uppfattningar om under de senaste årtiondena. Nu har
en del fackmän kommit underfund med, att
1930-talsidealet "luft och ljus", som resulterade
i lamellhusen tydligen inte ger den rätta miljön.
De kritiseras skarpt! "Lamellhusplanen med sina
avläggare är till sin natur teknisk,
ingenjörsmässig och militärisk" sade nyligen en framstående
fackman. Denna salva mot oss ingenjörer
beledsagades även av en bild visande Hitlers
marscherande kolonner. Även dåvarande
Byggnadslånebyrån har fått skulden för tillkomsten av
uppradade trista lamellhus. Jag tycker bara att
angreppen är riktade till fel adress. Det är dock
arkitekterna själva som tämligen undantagslöst
både författat och godkänt dessa stadsplaner.
Och nu allra sist en fråga: Behöver det finnas
något motsatsförhållande mellan
miljöskapan-det — om nu detta begrepp kan definieras — och
den gestaltning av byggnader och samhällen som
har den teknisk-ekonomiskt fulländade lösningen
som riktpunkt? Själv vill jag besvara den frågan
med nej. Man kan mycket väl få goda miljöer
med all tillbörlig hänsyn till ekonomiska och
tekniska realiteter, det har vi sett många exempel på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
