Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1948 - De tekniska läroanstalterna på mellanstadiet och produktionen, av Tore Porsander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
796
TEKNISK TIDSKRIFT
examen måste praktiktiden utökas till minst (i
månader. Dessa ingenjörer har således redan
före sina tekniska studier ett visst mått av
allmänbildning. Den stora konkurrensen om
platserna vid de tekniska gymnasierna gör dessutom,
att de som verkligen vinner inträde har mycket
goda realskolebetyg och i regel också betydligt
mer än 2 månaders praktik, eftersom praktiken
utgör merit för inträde. Efter 3 års utbildning blir
de således gymnasieingenjörer och har därmed
dokumenterat sig ha en viss teknisk standard.
Det finns emellertid också en mångfald olika
slag av gymnasieingenjörer. Det är inte nog med
att vi har 11 olika’facklinjer inom gymnasierna,
vilket naturligtvis är helt nödvändigt med
hänsyn till industrins behov, utan man kan även
konstatera, att kurserna inom samma fack, t.ex.
Maskinteknik eller Elektroteknik, vid olika
tekniska gymnasier sinsemellan är ganska
avvikande. Om vi för ett ögonblick gör en jämförelse
ined utbildningen vid de högre allmänna
läroverken är det ju känt, att dessas kursplaner på
alla håll är praktiskt taget identiska, varför en
elev vid ett högre allmänt läroverk kan flyttas till
ett annat utan att hans utbildning förryckes
nämnvärt. Så kan inte ske vid de tekniska
läroverken, eftersom de olika kursplanerna inom
samma fack vid skilda gymnasier varierar högst
avsevärt. Det finns många grader av
specialisering, från förhållandet vid Malmö Tekniska
Gymnasium, som helt saknar specialisering, till
utpräglade specialkurser på andra håll. Därmed
står det klart, att man inte kan jämföra två
gymnasieingenjörer med varandra utan att man
väl känner till vad de läst.
Vad är då orsaken till att de tekniska
gymnasierna är varandra så olika? Ja, det beror
naturligtvis på, att de vuxit fram vart och ett på
sitt håll utan några nämnvärda gemensamma
riktlinjer, och att man i första hand tagit
hänsyn enbart till lokala intressen och lokala behov.
Tekniken är ju så mångskiftande och åsikterna
om vad en ingenjör bör kunna så varierande,
att detta kommit att avspegla sig i de olika
kursplanerna. Dessutom bör man ha klart för sig, att
de tekniska läroanstalterna över huvud är
mycket unga i jämförelse med de högre allmänna
läroverken. De tekniska läroverken har ännu
inte funnit sin slutgiltiga form, hur nu denna
en gång kommer att bli.
Fackskoleingen jörer
För att vinna inträde i teknisk fackskola krävs
i fråga om teoretiska kunskaper antingen
realexamen eller också motsvarande kunskaper i
svenska, matematik, naturlära och teckning.
Redan där möter vi således en viss skillnad
jämfört med de tekniska gymnasierna, för vilka även
krävs kunskaper i utländska språk. Den allra
största skillnaden finner vi emellertid i kraven
på praktik. Den sökande till teknisk fackskola
måste ha minst 2 års praktik inom facket för
att vinna inträde. Därmed är väl även meningen
med de tekniska fackskolorna ganska klar. De
syftar till att ge den kompletterande teoretiska
utbildning, som inom industrin redan
verksamma personer behöver för att bli goda
ingenjörer. Konkurrensen om platserna vid de
tekniska fackskolorna har även medfört, att de
sökande har betydligt större praktisk erfarenhet
än vad som formellt fordras. Det är således inte
så ovanligt att en fackskoleingenjör har mer än
5 års, i vissa fall upp till 10 års praktik.
Fack-skoleingenjörerna blir under sådana
förhållanden verkliga specialister inom sitt fack, och de
är i regel även betydligt äldre än
gymnasie-ingenjörerna då de slutar skolan. I jämförelse
med gymnasierna är fackskolorna oftast mer
specialiserade. En sådan starkare specialisering
kan här genomföras med framgång, eftersom
eleverna ju långt före inträdet i skolan valt sin
speciella facklinje.
Dagfackskolan är tvåårig, medan den i fråga
om kursinnehåll direkt jämförbara aftonskolan
är fyrårig. Eleverna i aftonfackskolan kan
behålla sin ställning vid företaget, eftersom den
teoretiska undervisningen är helt förlagd till
kvällstimmarna. Dessa elever tappar således inte
ens under skolgången kontakten med det
praktiska arbetet. Den som verkligen orkar igenom
dessa fyra mycket krävande utbildningsår har
stora möjligheter att bli en verkligt dugande
ingenjör. Vid ett par fackskolor har man företagit
en kompromiss mellan dag- och
aftonundervisning på så sätt, att halva kursen läses i
aftonskola under två år, medan den andra hälften
koncentreras till ett år i dagfackskola — en
kombination, som verkar tilltalande.
Fackskoleingenj ören har formellt något mindre
allmänbildning än gymnasieingenjören men har
i stället större specialisering inom sitt fack. Detta
bör noga beaktas vid anställning. Medan
gymnasieingenjören efter någon tid i allmänhet kan
uträtta ett gott arbete även om han får en
arbetsuppgift, som ligger något vid sidan om hans
ursprungliga inriktning, bör man beträffande
fack-skoleingenjören se till, att hans blivande
arbetsuppgift överensstämmer med hans utbildning.
Medan gymnasieingenjören genom sina
språkkunskaper även kan göra god tjänst som
offert-och försäljningsingenjör, kommer
fackskole-ingenjören inte minst på grund av sina goda
praktiska kunskaper att vara synnerligen
lämplig för poster nära produktionssidan i företaget.
Det har nämnts, att man inom samma fack
kan finna ganska avvikande kursplaner vid olika
tekniska läroverk. Dessa olikheter är en sak på
gott och ont. Vill man bedöma gymnasie- och
fackskoleingenjörer i gemen är det naturligtvis
besvärligt med dessa olikheter, men skiljaktig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
