Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1948 - Kamera för djupa borrhål, av W S - Flotation i Unterharz, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
827
Fig. 1. Kamera för djupa borrhål.
Kamera för djupa borrhål. För att vid djupborrning,
t.ex. för oljekällor eller naturgasuttag, bekvämt kunna
skaffa sig upplysningar om de genomborrade jordlagrens
struktur, har man i USA konstruerat en specialkamera,
med vilken man kan fotografera hålväggen på mycket
stora djup, även om borrhålet är fyllt med vatten eller
olja. Kameran, fig. 1, som har formen av en cylinder med
106 mm diameter, består av två huvuddelar: det egentliga
kamerarummet och en vattenfylld kammare.
Kamera-rummet, som är fyllt med luft av atmosfäriskt tryck,
innehåller objektiv, film och filmmatningssystem och måste
tåla ett yttre tryck av ett par hundra atmosfärer.
Vattenkammaren, som är fylld med klart vatten, har till uppgift
att bereda ljuset en klar passage från hålväggen till
kameralinsen. I vattenkammaren finns en elektrisk lampa,
som belyser hålväggen, samt en lutad spegel som gör att
kameran kan "se" hålväggen horisontellt genom
vattenkammarens bildfönster. Den nedtill synliga bälgen verkar
tryckutjämnande, så att trycket inne i vattenkammaren
alltid är lika med det yttre trycket. Bildfönstret har
därför kunnat göras tillräckligt stort utan att trycket berett
några svårigheter. Vattenkammaren har gjorts rätt lång,
för att ljusvägen från objekt till objektiv skall bli så lång
som möjligt och djupskärpan därigenom så stor som
möjligt. Detta har stor betydelse, emedan hålväggen ofta är
ojämn. Det mellan kamerarummet och vattenkammaren
liggande fönstret måste göras tryckfast; detta har dock
varit lätt, då fönstret är så litet. Utanpå kameran finns
en fjäder som trycker bildfönstersidan så nära hålväggen
som möjligt, vilket är viktigt om hålet är fullt med
grumlig vätska; fjädern hjälper även till att hålla kameran
stilla vid exponering.
Själva kameran är en tryckförstärkt 16 mm smalfilms-
Fig. 2. Bild av
poröst, permiskt
kalklager, tagen på
830 m djup i ett
vätskefyllt borrhål
i Texas.
kamera med anordning även för stillbildstagning.
Avtryckaren är kopplad till en solenoid för elektrisk
fjärr-avtryckning från markytan. Objektivet har 15 mm
brännvidd. Bilder har tagits med en avbländning ned till 1/32,
varvid exponeringstiden har varit 8 s. Kameran sänkes ned
med en hastighet av ca 15 m/min. Man kan ta bilderna
antingen så tätt, att hålet blir avbildat till hela sin längd,
eller med vissa intervall på t.ex. 1 m. Fig. 2 visar en
bild, tagen på 830 m djup i ett borrhål i Texas; hålet var
vätskefyllt till 60 m från jordytan (Mechan. Engng mars
19-48). W S
Flotation i Unterharz. Innan flotationen infördes i
Rammelsberg behandlades malmen direkt i olika
metallhyttor i Unterharz. Den här brutna råmalmen håller i
genomsnitt 10 % Pb, 20 % Zn, 1 % Cu, 150 g Ag och
1—2 g Au per ton. Gångartsmineral är kvarts och
tungspat. På grund av den finkorniga strukturen var denna
malm länge omöjlig ur anrikningssynpunkt. Vid gruvan
skräddes den i två kvaliteter: en kopparfattig
blyzinkmalm med 10 % Pb och 20 % Zn; en kopparrik
biand-malm med 6—10 % Pb, 20—26 % Zn och 3—5 % Cu.
Bly—zinkmalmen smältes sedan i Herzog-, Julien- och
Frau Sophien-hyttorna under det att blandmalmen
behandlades i Okerhyttan. Tillvägagångssättet bestod i att
råmalmerna först rostades i högar, sedan i ugnar och
senast i Dwight—Lloyd-ugnar. Den rostade malmen
smältes sedan i schaktugn, varvid hela mängden gråberg måste
följa med. Dessutom gick stora mängder zink i slaggen. De
zinkrika slaggerna kastades tidigare bort, men sedan
började man framställa zinkoxid ur dem och då gällde det i
schaktugnsprocessen att driva och koncentrera all zink i
slaggen, som höll ända upp till 24 % Zn. Slutprodukter
från hyttorna var elektrolytkoppar, kopparvitriol, bly av
olika slag, guldhaltiga silveranoder, zinkoxid och svavelsyra.
Sedan man genom selektiv flotation lyckats erhålla
godtagbara produkter byggdes anrikningsverk där 1935—1936.
Resultatet vid detta anrikningsverk blev följande:
180 000 t/år råmalm med
0,9 g/t = 162 kg Au 10,13 °/o = 18 200 t Pb 19,49 °/o = 35 000 t Zn
170 g/t = 30,5 t Ag 1,25 °/o = 2 250 t Cu 21,97 % = 39 500 t S
lämnar
40 500 t bly—kopparkoncentrat
med
2,40 g/t = 97 kg Au
468 g/t = 18,9 t Ag
33,40 % = 13 500 t Pb
3,7 °/o = 1 500 t Cu
21,3 »/o = 8 630 t Zn
27,80 %> = 11 250 t S
5 400 t pyritkoncentrat
med
1,20 g/t =
119 g/t =
4,31 °/« =
0,91 °/o =
9,47 °/o =
6,5 kg Au
0,6 t Ag
230 t Pb
49 t Cu
510 t Zn
35,60 °/o = 1 920 t S
till bly—kopparhyttan i Öker
58 400 t zinkkoncentrat
med
0,81 g/t = 47 kg Au
162 g/t = 9,4 t Ag
6,64 "lo = 3 870 t Pb
0,95 °/o = 550 t Cu
42,5 % = 24 800 t Zn
30,40 °/o = 17 800 t S
till zinkhyttan i Harlingerode
76 000 t gråberg
med
0,13 g/t = 11,5 kg Au
21 g/t = 1,6 t Ag
0,80 °/o = 600 t Pb
0,20 °/o = 15,1 t Cu
1,4 0/o = 1 060 t Zn
11,3 % = 8 530 t S
till avfallshög
Av de gamla hyttorna nedlades nu bly—zinkhyttorna och
endast bly—kopparhyttan i Öker behölls. I denna
utbyggdes och moderniserades rost- och svavelsyreanläggningen.
Schaktugnsanläggningen, som förut omfattat en liten ugn,
utbyggdes med tre stora schaktugnar för en kapacitet av
200—250 t/dygn. I övrigt mekaniserades alla operationer så
vitt möjligt. I Harlingerode måste en ny zinkhytta för
behandling av zinkkoncentratet uppföras innefattande
rost-och svavelsyreanläggning, briketteringsanläggning för den
rostade zinkmalmen och ugnsavdelning med vertikala
muf-felugnar (New-Jersey-metoden). Här framställes nu en
muffelzink med 99,0—99,5 % Zn, varav en del bearbetas
till finzink med 99,995 % Zn (W Jensen i Z. Erzbergbau
u. Metallhiittenwes. apr. 19481. E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
