Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 18 december 1948 - En eller två förpropellrar på isbrytare? av Stellan Hermelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
833
En eller två förpropellrar på isbrytare?
Kommendörkapten Stellan Hermelin, Stockholm
Frågan om isbrytares propellerutrustning har
sedan förpropeller för omkring sextio år sedan
började användas endast i ringa utsträckning
debatterats förrän under de senaste åren. I
Sverige har man, som bekant, livligt diskuterat
lämpligheten av propellrar med vridbara blad.
Däremot har frågan om förpropellrarnas värde
vid isbrytning under senare år diskuterats inom
fackkretsar i USA och i Kanada förts fram till
konstruktion av en isbrytande tågfärja med två
förpropellrar. I Amerika, liksom i Sverige,
finnas talesmän för åsikten att förpropeller är av
mindre nytta och att man vinner mera på att
koncentrera isbrytarens hela maskinstyrka på
en eller flera akterpropellrar. Stöd för denna
åsikt har erhållits genom att blad på
förpropellrar vid flera tillfällen slagits sönder under de
amerikanska isbrytarnas uppträdande i
arktiska och antarktiska farvatten. Måhända har
detta förhållande samband med att de
amerikanska isbrytarna hittills ha varit försedda med
byggda propellrar i stället för helgjutna, som
fallet är med de svenska, hållbara
isbrytar-propellrarna. Det är dock icke troligt att ens
helgjutna propellrar skulle hålla vid arbete i
arktisk is.
Problemet kan emellertid icke lösas enbart
genom hänvisning till dessa negativa
erfarenheter under särskilda förhållanden, då
erfarenheterna på andra håll och bl.a. i vårt eget land
ha visat förpropellerns stora värde på isbrytare.
Polaris och packis
Den faktor, till vilken man i första liand måste
ta hänsyn vid bedömandet av spörsmålet
"förpropeller eller icke", är givetvis arten av den is,
i vilken fartyget i fråga skall komma att arbeta.
Man bör då skilja på polaris å ena sidan och de
tempererade zonernas is å den andra. Polarisen
är av väsentligt grövre beskaffenhet; den fasta
isen kan uppnå en tjocklek av åtskilliga meter
och är dessutom här och där uppblandad med
isberg — som dessutom ofta uppträda fritt
drivande — och vilkas undre, oregelbundet
formade delar kunna nå ned till avsevärt djup under
vattenytan. Polarisen är dessutom vanligen i
sina centrala delar hård kärnis. Isen i de tem-
Utdrag ur Statens isbrytardirektörs rapport från en studieresa i USA
och Kanada mars 1948.
629.124.7 : 627.73
pererade zonerna har icke samma karaktär; den
fasta isen når endast i undantagsfall upp till en
tjocklek av 1,5 111 och har vanligen en grovlek
av 0,5—1,0 m. Sådan is vållar större och
moderna isbrytare inga bekymmer. Sönderbruten
sådan is av varierande grovlek i stycken av
växlande storlek, ibland mer eller mindre
sönder-stötta och sönderfrätta i kanterna, som av vind
eller ström packas samman mot land eller fast
is, bildar packisvallar ("windrows") av mycket
skiftande konsistens, som understundom kunna
nå ned till avsevärt djup under vattenytan. Det
är dessa packisvallar som i de tempererade
zonerna utgör det svåraste hindret för
isbrytarnas arbete. Deras sammansättning, soin enligt
ovan måste vara mycket heterogen, växlar från
mjukt ismos till större och mindre stycken av
hård kärnis blandade om varandra med ibland
förekommande kaviteter fyllda av vatten eller
luft.
De områden, inom vilka polaris uppträder,
växla med årstiderna; det faller utanför ämnets
ram att söka ånge detta. Det kan dock som
exempel nämnas, att farvattnet ost om Grönland på
grund av den rikliga förekomsten av drivande
isberg även under våren och försommaren får
anses höra till polarisområdet under det att man
i nordostpassagen norr om Asien under
efter-sommaren möter is av samma karaktär som i
de tempererade zonerna.
Förpropellerns funktion
Det synes meningslöst att söka bearbeta
polaris med en förpropeller. Över huvud taget måste
isbrytarverksamhet i polaris normalt icke avse
att söka bryta den mäktiga, fasta isen utan att
använda de kraftiga isbrytarskroven med den
stora maskinstyrkan koncentrerad på en eller
flera akterpropellrar till att söka sig fram genom
de mäktiga isbältena, där råkar eller sprickor
förefinnas eller där isen synes ha den minsta
motståndskraften. Vid expeditioner till
polartrakterna ha också i själva verket de
amerikanska isbrytarna under det senaste året haft
förpropellrarna borttagna. Ett flertal stora ryska
isbrytare äro, förmodligen på grund av liknande
erfarenheter, över huvud taget icke försedda med
förpropellrar. Enligt amerikansk uppgift har
dock en erfaren rysk isbrytarbefälhavare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
