Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 8 januari 1949 - Elektrisk motståndsuppvärmning av stålämnen, av Bror Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 januari 194-9
17
Elektrisk motslåndsuppvärmning
av stålämnen
Direktör Bror Anderson, Stockholm
Den dåliga tillgången på importbränsle och
svårigheten att få fram tillräckligt med inhemskt
bränsle äro orsaken till att man redan under
krigsåren började att på allvar ta upp problemet
att tillämpa elektrisk motståndsuppvärmning på
sådana objekt som ämnen för smidning,
varmpressning, hej ning och valsning för vilka en
jämn temperatur var ett grundvillkor. Hos
AB Asea Svetsmaskiner konstaterade vi mycket
snart att grundförutsättningen var att få en
lösning på problemet att överföra erforderliga
höga strömstyrkor till arbetsstycket utan
uppkomst av vare sig överhettade och brända partier
eller kalla zoner och att kunna föra över dessa
strömmar även då glödskal förefanns.
Olyckligtvis råkade vi börja med smidesvärmare med den
i och för sig riktiga tanken, att fordran på en
jämn temperatur var minst för dessa. Men vi
stötte därvid på en bel serie andra och för just
-smidesvärmare speciella problem, av vilka ett
belt enkelt visade sig olösligt, nämligen den
upprepade uppvärmningen av ett ämne, vars ena
ände redan har hög temperatur. Man arbetar ju
som regel med stångmaterial, som värmes på
någon decimeters längd i ena änden. Den till
full temperatur värmda änden hugges ju
visserligen av, men den nyblivna ändytan är alltför
varm för att jämn temperatur med erforderlig
säkerhet skall kunna ernås på nästa bit som skall
värmas. Dessutom är änden vanligen så ojämnt
avhuggen, att en tillfredsställande kontakt ej
kan erhållas. Vidare förekommer krav på
om-värmning av försmidda ändar, där ojämn
sektion råder. Båda dessa fall måste först som sist
hänföras till de områden, som äro förbehållna
induktionsuppvärmningen, där
värmefördelningen vid uppvärmningens början, ojämna ändytor
och varierande tvärsnittsarea utmed
värmnings-längden ej spela så stor roll som vid
motstånds-värmning.
Vi förlorade mycken dyrbar tid på att starta
med ett bland de allra svåraste objekten men
Bearbetning av föredrag i Valsverksingenjörs föreningen den 2G
september 1917.
621.365.3
lärde oss också åtskilligt, bl.a. hur man ej skulle
göra, såsom olämpligheten av att i en och samma
maskin värma flera ämnen parallellt och
samtidigt, liksom även begränsningen i möjligheten
att utjämna temperaturen genom att inlägga
strömlösa pauser under värmningsförloppet. Vi
lärde oss även en hel del om förutsättningarna
för en lösning av kontaktproblemet och prövade
dessa våra rön på en serie maskiner, där det
gällde värmning av i första hand bultändar, som
skulle varmstukas till bultskallar, och i andra
hand länkämnen till grövre kätting m.m. Vi
fingo därigenom möjligheter att gå från klenare
till grövre tvärsnitt och att pröva strömtillförsel
såväl från ämnets ändar som från sidan. Vidare
kunde vi samla rön om såväl lämpligaste
material till backar som deras utförande och
livslängd och fingo även fram tillförlitliga formler
och konstanter för beräkning av erforderliga
värmningsdata samt praktiska siffror på
metodens verkningsgrad och ekonomi. Sist men ej
minst viktiet är dock att nämna det värdefulla
samarbete, som vi haft glädjen att under 1947
få inleda med Jernkontorets kommitté för
elektrisk värmning av göt och ämnen. Alldeles
särskilt värdefullt för oss har därvid varit, att vi
genom detta samarbete fått ett helt annat och
bättre grepp på hur dessa värmnings- och
därmed samhörande transportproblem ligga till i ett
järnverk. Värdefullt var även att genom vissa
utdrag ur reserapporter från utlandsbesök få
konstatera, att vårt sätt att lösa det viktigaste
problemet — kontakten och strömöverföringen
till arbetsstycket — syntes vara i viss mån unikt
och av allt att döma innebära en säkrare lösning
än de utländska. Dessa ha vi för övrigt även varit
inne på men funnit behäftade med så väsentliga
svagheter, att vi förkastat dem, då vår lösning
gav jämnare uppvärmning och mindre risk för
överhettning som resultat.
Värmningstekniken
Känt torde vara, att den elektriska
motståndsuppvärmningen sker i särskilda maskiner, i
vilka arbetsstycket inspännes mellan backar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
