Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Kemiska undersökningar av serologiska fällnings- och agglutinationsreaktioner, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
107
Kemiska undersökningar
av serologiska
fällnings-och agglutinationsreaktioner
Civilingenjör Sigge Hähnel, Stockholm
576.8.097 : 539.21
Ehuru utnyttjandet av kemisk analys vid studium av
virus’ mutationer givit resultat, som visar, att det kanske
är möjligt att reglera dem kemiskt (Tekn. T. 1948 s. 385),
har man icke kunnat utnyttja denna möjlighet, dvs. intet
förfarande, enligt vilket nya virusraser kan erhållas på
kemisk väg, är ännu känt. Det synes icke heller möjligt
att nå detta mål utan någon vetskap om mutationernas
mekanism. Likaså har föreställningarna om, varför och
huru immunitet uppstår, nödvändigtvis blivit ganska
dunkla. Båda dessa processer är uppenbarligen av mycket
stort intresse såväl, ur rent teoretisk som ur praktiskt
medicinsk synpunkt. Av allt att döma står mutationerna i
intimt samband med virus’ förökning. Det förefaller dock
hopplöst att lära något om denna process genom direkt
studium av de kemiska eller fysikaliska processer, som
reglera bildningen av nya viruspartiklar eller som ge
upphov till immunitet. Man kan emellertid åtminstone få en
aning om förökningsmekanismens beskaffenhet och
immunitetens orsaker genom att studera rön, som på senare
tid gjorts inom serologin.
Antigener och antikroppar
Det är känt, att olika proteiner med speciella funktioner
syntetiseras i djurkroppen. Ett exempel är hämoglobin,
som transporterar syre från lungorna till kroppens
vävnader. Hämoglobinmolekylen är stor, och dess struktur är
mycket komplicerad. Den innehåller sålunda ca 10 000
atomer, och dess molvikt är omkring 68 000. Den har
förmåga att binda syre reversibelt och tenderar att avge detta
ämne vid närvaro av koldioxid. Olika djurarter har
hämoglobin med något olika egenskaper. Sålunda avger
kall-vattenfiskars hämoglobin syre vid lägre temperatur än
varmblodiga djurs. Denna olikhet är tydligen av nytta för
resp. djurarter och kanske nödvändig för deras existens.
Det sätt, varpå de specifika hämoglobinmolekylerna
bildas hos en viss djurart, är ett exempel på specifik
biologisk syntes. Ett annat är, att en virusmolekyl i lämplig
omgivning ger upphov till ett stort antal repliker av sig
själv. Ärftlighetsfenomenen beror av allt att döma på en
liknande autokatalytisk verkan av genernas molekyler.
Vidare uppkommer immunitet mot virus- och
bakteriesjukdomar säkerligen genom bildning av vissa specifika
biologiska ämnen. Syntetiserande system med specifika
egenskaper har även iakttagits i många fall, som icke gälla
syntes av specifika biologiska molekyler. Växter och djur
alstrar sålunda enzym, som har den specifika förmågan
att katalysera vissa kemiska reaktioner, såsom hydrolys
av en polypeptidkedja vid en bindning mellan två
bestämda aminosyrarester eller oxidation av födoämnen i
flera på varandra följande steg.
Ett synnerligen intressant exempel på ämnen uppkomna
genom biologisk syntes är de antikroppar, som uppträder
i ett djurs blod efter injektion av ett främmande ämne,
ett antigen. Bildningen av antikroppar tycks vara det
enklaste fallet av biologisk syntes, och kännedomen om
mekanismen vid antikropparnas bildning och om relationen
mellan deras struktur och förmåga att reagera med speci-
Referat av uppsats av L Pauling i Endeavour apr. 1948.
fika antigener är därför av grundläggande betydelse för
studiet av de biologiska syntesernas natur.
Vid försök att utreda immunitetens orsaker stöter man
på mer komplicerade förhållanden. Det synes nämligen
vara utrett, att en levande djurkropp bekämpar inkomna
sjukdomsalstrande agens på flera olika sätt. Sålunda har
de vita blodkropparna förmåga att adsorbera och förstöra
bakterier. Detta kallas fagocytos. Ar emellertid bakterierna
tillräckligt virulenta, förmå de stöta bort blodkropparna,
och den för fagocytosen nödvändiga adsorptionsprocessen
äger icke rum. Vidare anser man bevisat, att bakterierna
alstrar för djurkroppen giftiga ämnen, toxiner. Vid
bekämpandet av infektionen alstrar kroppen därför dels ett
cytolysin, som sätter adsorptionsprocessen i funktion, dels
ett antitoxin, som oskadliggör toxinet. Dessutom tycks den
ha ännu två bekämpningsmetoder, av vilka den ena
består i hopbakning eller agglutination av de fritt rörliga
bakterierna till makroskopiska klumpar och det andra,
lysis, i direkt dödande och upplösning av bakterierna.
Man brukar kalla alla i kroppen inkomna främmande
agens, vare sig de är levande eller döda, antigener, under
det de antikroppar, som kroppen alstrar till sitt försvar,
liar fått namn efter sina funktioner, såsom cytolysin,
antitoxin, agglutinin osv. Gemensamt för alla kroppens
försvarsmetoder synes vara specifik biologisk syntes av för
antigenen avpassade antikroppar. Så länge dessa finns i
individens blod, är denne immun mot det immuniserande
antigenet men naturligtvis icke mot andra antigener.
Serologiska reaktioner
Då antikropparna uppträder i blodvätskan, måste läran
om denna, dvs. serologin, bli utgångspunkt för en
undersökning av antikropparnas bildningssätt. Grunden för det
avsnitt av serologin, som är av intresse i detta
sammanhang, har lagts av Karl Landsteiner. Sedan denne år 1901
upptäckt människans blodgrupper, utförde han en mycket
grundlig undersökning för att klara upp de serologiska
reaktionernas natur. Hans försök har visat, att
djurkroppen kan bringas att alstra antikroppar med förmåga till
specifik reaktion med olika kemiska grupper av känd
struktur. Med början år 1917 framställde ban och hans
medarbetare artificiella antigener genom att koppla
relativt enkla kemiska ämnen med proteiner. Dessa antigener,
som vanligen var azoproteiner med strukturen:
protein — N = N — R
injicerades på levande djur. Av blod från dessa
framställdes serum, dvs. från blodkroppar befriad blodvätska. På
detta sätt erhöll Landsteiner antisera, innehållande
antikroppar med förmåga att reagera med den vid
antigenframställningen använda proteinen men även sådana, som
kunde reagera med det införda kända atomkomplexet,
haptengruppen. I allmänhet har den antikropp, som bildas
vid injektion av ett visst antigen, förmåga att reagera även
med homologer till detta, dvs. med ämnen bestående av
en annan protein och samma eller strukturellt mycket
närstående liaptengrupper, men icke med andra ämnen.
Det enklaste sättet att studera reaktionerna mellan
antikroppar och motsvarande homologa antigener har visat
sig vara fällningsmetoden. Om ett antiserum blandas i
lämplig proportion med en lösning av motsvarande antigen,
uppstår nämligen en fällning, under det ingen sådan bildas
med ämnen, som icke är homologer till antigenet.
Landsteiner framställde t.ex. en azoprotein genom att först
dia-zotera p-aminobenzoesyra, NH2—C0H4 — COOH, och
sedan koppla den med äggalbumin. Härvid erhöll han
azo-proteinen: protein (—N=N — C„H, — COOH)n, som hade
flera liaptengrupper på varje proteinmolekyl. Han fann, att
det antiserum, som erhölls från råttor injicerade med
denna azoprotein, icke blott gav fällning med en lösning av
den ursprungliga azoproteinen innehållande äggalbumin
utan även med lösningar av azoproteiner av andra
proteiner genom koppling med diazoterad p-aminobenzoesyra.
Antiserum gav däremot icke fällning med azoproteiner er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
