Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Kemiska undersökningar av serologiska fällnings- och agglutinationsreaktioner, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<>108
TEKNISK TIDSKRIFT
hållna genom koppling med ämnen, som hade från
p-ami-nobenzoesyras avvikande strukturer, t.ex.
p-aminosuccina-nilsyra, NH2CeH4NH • COCH„CH2COOH. En svag fällning
iakttogs dock med azoproteiner innehållande
haptengrup-per närbesläktade med p-aminobenzoesyra, t.ex. sådana,
som innehåller en metylgrupp eller en kloratom i
bensol-ringen.
Landsteiner upptäckte vidare en särskilt intressant
metod att studera graden av specifitet hos antikropparna.
Han fann, att när benzoesyra sattes till ett
anti-p-amino-benzoesyraserum, erhölls ingen fällning, men en reaktion
mellan benzoesyra och antikropp måste dock ha skett. När
motsvarande azoprotein tillsattes, fälldes den nämligen icke
längre av antiserum. Den enkla benzoatjonen förhindrade
alltså fällningsreaktionen, och detta ansåg Landsteiner
bero på bildning av ett lösligt komplex av antikropp och
benzoatjon.
Landsteiners resultat visar tydligt, att en antikropp
reagerar med en haptengrupp och att denna reaktion är
mycket, ehuru icke fullständigt, specifik. Detta förhållande
förklarade Breinl och Haurowitz genom antagandet, att
antigen och antikropp har komplimentära strukturella
egenskaper. Till samma uppfattning kom Alexander och
Mudd oberoende av de förra, men som framgår av
Landsteiners ovan anförda experiment med antikropp och
benzoesyra, utgör den ingen fullständig förklaring av
fällningsreaktionen.
I en föregående artikel (Tekn. T. 1948 s. 385) omnämndes
hämagglutinationsreaktionen på influensavirus. Långt
innan denna upptäckt gjordes, hade Landsteiner studerat
liknande reaktioner mellan röda blodkroppar och fullt
normala sera. Man har antagit, att dessa innehålla
antikroppar, som orsaka hopbakning av blodkropparna.
Agglutination av bakterier synes vara ett analogt fenomen.
Antikroppar i serum av människoblod tillhörande typ B
förenas sålunda med A-antigen, som antas finnas på
blodkroppar av typ A och AB, och härpå beror den
agglutination av blodkroppar, som uppstår. Vidare ger serum av
typ A agglutination med blod av typ B och AB. Det ligger
nära till hands att försöka förklara agglutination- och
fällningsreaktionerna med samma krafter. Därför har man
uppställt nätverksteorin (eng. "framework theory"), enligt
Fig. 1. Bildning av en antikroppsmolekyl enligt Paulings
teori; polypeptidkedjan veckas ihop till en konfiguration,
som är komplimentär till antigenet.
vilken antikroppar antas binda samman blodkroppar till
ett nätverk, som bildar en klump. Processen kan fortsätta,
tills alla blodkroppar samlats i större aggregat. Denna
teori tillämpades vid tydningen av
hämagglutinationsreaktionen på influensavirus.
Det inses utan vidare, att en nödvändig förutsättning för
nätverksteorin är antagandet, att såväl varje antikropp
som varje antigen har minst två reaktiva zoner, dvs. att
antigener och antikroppar är flervärda. Detta antagande
gjordes först av Marrack, som motiverade det med vissa
experimentella iakttagelser. Nätverksteorin fick ytterligare
stöd genom arbeten av Heidelberger och Kendall, men
ingen direkt motivering för antagandet, att antikropparna
är flervärda, har tidigare givits. Agglutinationsfenomenet
och de serologiska reaktionerna kan alltså hänföras till
samma orsak, så snart uppkomsten av en specifik
bindning mellan antikropp och antigen förklarats och
mekanismen vid tillkomsten av två reagerande zoner hos
antikroppen utretts.
Teori för antikropparnas bildning
Man har numera på olika vägar lyckats uppnå en god
såväl kvantitativ som kvalitativ uppfattning om
molekylernas finstruktur, dvs. om atomernas relativa lägen i
rummet, deras dimensioner och avstånd från varandra. Vidare
har kvantmekaniken givit betydelsefulla upplysningar om
de krafter, som verka mellan atomerna i en molekyl och
mellan molekylerna i ett makroskopiskt system. Linus
Pauling, som länge sysslat med hithörande problem, ansåg
därför tiden mogen att uppställa en teori, som på enklaste
sätt förklarar antikropparnas uppkomst och
fällningsreaktionernas mekanism på basis av tillgänglig kännedom om
de inträ- och intermolekylära krafterna.
Pauling utgår från antagandet, att samma
polypeptid-kedja kan bli endera en normal proteinmolekyl, t.ex. av
y-globulin, eller en antikropp med specifik
attraktionsförmåga beroende på, hur polypeptidkedjan veckas ihop.
Det synes nämligen sannolikt, att vissa naturliga proteiner
är av sådan natur, dvs. har aminosyraresterna bundna i
sådan ordningsföljd, att bland de många tänkbara sätt,
varpå polypeptidkedjan kan veckas, ett ger en särskilt
stabil konfiguration. Denna är då karakteristisk för den
naturliga proteinen. Det är vidare känt, att vissa proteiner,
t.ex. trypsin och hämoglobin, kan förlora sina specifika
egenskaper genom påverkan av ett denaturerande agens
och kan återfå dem, när detta avlägsnas. Man kan enklast
tyda denna iakttagelse genom antagandet, att
polypeptidkedjan veckas på ett nytt sätt på grund av den ändring av
dess omgivning, som uppstår genom denatureringsmedlets
närvaro. Det synes då rimligt anta, att en viss
polypeptid-kedja, t.ex. y-globulins, vid hopveckning på flera olika sätt
ger konfigurationer med nära lika stabilitet. Vid frånvaro
av främmande ämnen bildar kedjan den konfiguration,
som är mest stabil under normala förhållanden, och ger
då en normal y-globulinmolekyl. Om däremot en
främmande molekyl, en antigenmolekyl, är närvarande, uppstår en
sådan ändring av de yttre betingelserna, att andra
konfigurationer än den normala blir mer stabila, nämligen
sådana, som har den största attraktionsförmågan gentemot
antigenmolekylen. På grund härav vecklas
polypeptidkedjan ihop så, att en del av proteinmolekylen blir en
avgjut-ning av en viss del av antigenmolekylen (se fig. 1).
Polypeptidkedjan kan därför betraktas som ett plastiskt
material, i vilket ett avtryck av antigenmolekylen kan
göras. Avgjutningen får en viss stabilitet genom samverkan
av de svaga krafter, som finns mellan olika delar av den
hopveckade polypeptidkedjan, och som var för sig icke
kan motstå den termiska molekylrörelsen. Denna
samverkan uppstår, när en stor del av kedjan antagit en
slutgiltig konfiguration.
I fig. 1, som visar Paulings uppfattning av en antikropps
bildning, antas, att polypeptidkedjan uppbyggts inom ett
område (under den streckade linjen), där normala
förhållanden existera. Dessa båda ändar attraheras först till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
