Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 7 maj 1949 - Den moderna enfasbanmotorn, av Gustav Thielers - Nya normer för pådrag, regler- och skyddsapparater för elektriska maskiner, av J Eric Carlsson - Benämningar inom elkraftindustrin, av Enar Eskilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
TEKJiTSK TIDSKRIFT
arna i axelmotorer. Huru man än gör en
kommutator måste den dock åldras ordentligt och man
kan säga att åldringen nästan är den viktigaste
faktorn vid tillverkningen av kommutatorerna.
En kommutator kan dock ej ge sitt bästa om ej
motorn är elektriskt riktig, borsthållarna väl
utförda och borsten av rätt kvalitet. Vilka borstar
som skola användas, framgår av föregående
erfarenhet men bör dessutom för varje motortyp
objektivt utprovas i verklig drift. Elborsten är
ett kapitel, som ej förefaller vara så särdeles
lätt-förstått. Felet som oftast göres är att man
glömmer bort det faktum att en elborste ej kan
betraktas ensam för sig utan måste betraktas
tillsammans med såväl borsthållare som
kommutator. Vill man vara noga måste även
rotorlind-ningens anordning tas med i den nämnda kedjan.
Det sista torde dock vara opraktiskt och att gå
litet för långt. Det gäller alltså att vederbörlig
hänsyn tas till de tre förstnämnda faktorerna.
Ett mått på hur kommutatorn går och hur
den elektriska dimensioneringen har utfallit, kan
fås genom den väglängd hos fordonet
kommutatorn kan stå ut med mellan tvenne revisioner.
Som exempel på vad som har uppnåtts under
senare åren kan nämnas att av sex lokomotiv
litt. F, som observerats, medelgångvägen mellan
två revisioner var cirka 445 000 km, ett resultat,
som i betraktande av lokens höga
medelbelastning är synnerligen gott och knappast
överträffat.
Nya normer för pådrag, regler- och skyddsapparater
för elektriska maskiner, SEN 5-1948, har under 1948
godkänts och utgivits av Sveriges
Standardiseringskommission. De omfattar tillbehör av detta slag till elmaskiner
med märkspänningar till och med 600 V likström eller
10 000 V växelström och utgör en omarbetning av de äldre
normerna av år 1929. Den tidigare karaktären av
rådgivning har ersatts av mera konkreta bestämmelser för
exempelvis isolationsavstånd och olika funktionsvärden. Helt
nya kapitel behandlar intermittent arbetande apparater och
termiska överlastskydd.
Med pddrag förstås enligt normerna en apparat, vars
uppgift är att begränsa startströmmen eller minska
olägenheterna med stor startström. Hit hör alltså, förutom
vanliga motståndspådrag, exempelvis en stjärntriangelkopplare
men ej en motorbrytare för direkt tillslagning. Den andra
huvudgruppen reglerapparater avser alla anordningar för
reglering av elektriska motorers varvtal och generatorers
spänning. Skyddsapparaterna omfattar överlastskydd och
underspänningsskydd. I stället för den gamla benämningen
"motorskåp" använder normerna namnet
motorskydds-brytare i överensstämmelse med språkbruket i övriga
nordiska länder och i Tyskland. I analogi härmed har
benämningen pådragsskåp ersatts med brytarpådrag.
Ett par betydelsefulla sakändringar kan nämnas. I § 10
om isolationshållfasthet, finns en tabell över
isolations-klasser och minimiavstånd. För 800—10 000 V
märkspänning är värdena i tabellen desamma som i
isolations-normerna, dvs. SEN 30:s tabell för skyddat läge, men har
utsträckts nedåt till 380 och 500 V märkspänning.
Minimiavstånden överensstämmer i huvudsak med fordringarna
för industriapparater i de tyska normerna VDE110 av
januari 1943. De är relativt små, men normerna betonar
att större avstånd alltid skall användas då så är möjligt,
och att en högre isolationsklass bör väljas från och med
100 A märkström. Provspänningen har däremot höjts från
nuvarande 2,5 kV till 3 kV. Spänningsprovets uppgift är
att eventuella fel i isolermaterialet skall upptäckas, men
isolationsstandarden anges av krypvägar och luftavstånd.
Det påpekas också att minimiavstånden endast gäller för
apparater som monterats i torra och relativt dammfria
lokaler. Under svårare driftförhållanden skall de förses
med lämpliga skyddshöljen.
I § 12 upptagna högsta tillåtna temperaturstegringar
överensstämmer i många fall med de äldre värdena. För
kontakter i luft som består av massiva kontaktstycken har
dock temperaturstegringen höjts till 70° mot förut 40°
för kontakter i allmänhet. Härmed erhålles
överensstämmelse med andra länders normer. För kontakter av
oxida-tionsfritt material t.ex. grafit anges ej någon
temperatur-gräns, utan denna bestämmes endast av att omgivande
isolermaterial eller fjädrar ej får ta skada. Vidare har för
spolar införts en ny isolationsklass, AB, för 80°
temperaturstegring. Dessa spolar skall vara utförda av
lack-tråd med syntetiskt lack samt lagermellanlägg och bobiner
av värmebeständigt isolermaterial, som icke innehåller
organiska material såsom papper och bomull. Därtill skall
spolarna vara impregnerade med syntetiskt lack.
En viktig apparat är det termiska överlastskyddet, vilket
numera fått synnerligen stor användning. Det består
vanligen av en brytare med bimetallutlösare. Svenska
fabrikanter har sedan länge tillämpat de tyska normernas
funktionsbestämmelser och dessa har i huvudsak införts i § 22.
Utlösarens gränsström t.ex. skall ligga mellan 5 och 20 %
över inställningsvärdet, vilket skall vara detsamma som
motorns kontinuerliga märkström. För kontinuerligt
arbetande motorer torde dessa termiska överlastskydd vara
fullt tillfredsställande, men normerna ger även regler för
hur skydden bör väljas och inställas för intermittent drift
så att ett för vanliga driftfall tillräckligt överlastskydd
erhålles.
Slutligen har införts normerade arbetsperioder för
motstånd till kranar och andra intermittent startade och
reglerade motorer. Härigenom har ett för fabrikanterna
önskvärt underlag för standardiserade serier av dessa
motstånd erhållits. J Erie Carlsson
Benämningar inom elkraftindustrin. De nya normerna,
SEN 42-48, kan betraktas som en ersättning för Svenska
Teknologföreningens handbok XX. De består av två
huvudavdelningar, innehållande allmänna benämningar och
benämningar på olika slag av kraft. Därutöver har
medtagits ett avsnitt med förklaringar och motiveringar,
närmast med hänsyn till att personer, vilka har vant sig att
använda sådana benämningar, som ej överensstämmer med
normerna, skall kunna få en förklaring till varför man
valt den fastställda terminologin.
Det första ord som definieras är ordet vattenföring,
sålunda volymen per tidenhet av det framrinnande vattnet
i ett vattendrag. Av ålder har man använt ordet
vattenmängd, men detta ord måste avse en mängd, uttryckt
exempelvis som volym. I enlighet härmed bör man
sålunda generellt använda ordet vattenföring i sådana
sammanhang som vattenföringskurvor, utbyggnads vattenföring,
normal vattenföring etc. Vid en kraftstation bör man för
att skilja på begreppen tala om vattenföringen i
vattendraget respektive om vattenströmmen genom t.ex. en turbin.
För en uppgörelse mellan kraftförsäljare och
kraftmottagare användes termerna avtal och kontrakt i allmänhet
utan någon skillnad i innebörden. Normerna fastställer,
att ett avtal kan vara muntligt eller skriftligt under det att
ett kontrakt är ett skrifligt uppsatt avtal. I fråga om
kraftmottagarna använder man ibland ordet abonnent och
ibland ordet konsument. Härvidlag anger normerna, att
konsument avser sådan mottagare av elektrisk kraft som
tillika är förbrukare.
Av de båda uttrycken uttagen effekt och utnyttjad effekt
har normerna funnit lämpligast att använda det först-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
