Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 13 augusti 1949 - Papperets limning, av Otto Brauns - Tryckfärgen, av Hans Köhler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516
TEKJiTSK TIDSKRIFT
ett stort antal frilagda fibriller, kommer cellulosans
hydr-oxylgrupper att dra sig tillbaka från vattenmolekylerna
och i stället förenas genom sekundära valenser. Denna
överbryggning sörjer för att det torra arket håller ihop.
När man gör papper av fibrer, som har malts olika
länge, kommer strukturen helt naturligt att bli olika,
beroende på hur länge målningen drivits.
Utom hartsämnet måste vid limningen även finnas
närvarande aluminiumsulfat, eller alun, vilket senare
vanligtvis användes. Vad som egentligen sker genom
aluminiumsulfatets inverkan är ännu icke utrett, och ett otal
hypoteser därom har uppställts, men förmodligen är limningen
ett fenomen som beror på elektrostatiska
potentialskillnader mellan de olika komponenterna. Aluminiet skulle
därvid tjäna till att upphäva fibrernas negativa laddning.
En limmad fiber kommer alliså att innehålla aluminium,
hartssyra, resinat och möjligen sulfat. Det är dessa ämnen,
som vid papperets tryckning kan tänkas komma alt
reagera med tryckfärgens beståndsdelar.
Limhållfastheten kommer att bero på hur fiberna täckes
av hartspartiklarna, dvs. av dessas storlek. Genom
värmning av pappersbanan smälter hartsen och breder ut sig,
varigenom större yta täckes. För stärkelselimning, som
ibland användes, gäller liknande förhållanden som vid
hartslimningen.
Den önskade limningsgraden varierar med papperets
användning, och olika fordringar ställes på papper för
högtryck, djuptryck, tidningstryck och offsettryck. Vid
högtrycket kläms sålunda färgen in i papperet, vid
djup-trycket däremot skall färgen endast fästa på papperets
yta för att därefter torka genom avdunstning. Vid
tidningstryck förekommer ingen limning av papperet, då
färgen skall torka genom absorption, och även
självlimning genom kåda orsakar nackdelar. Vid offsettryck,
där fukt tillföres under tryckningen, ställes speciella
fordringar på papperet i fråga om dimensionsstabilitet. Fiberns
dimension ändras som bekant vid olika fukthalt.
Fuktigheten absorberas mer eller mindre lätt vid olika
limnings-grader, men förr eller senare uppnås samma jämvikt
oberoende av limningsgraden.
Det finns bortåt ett femtiotal metoder att prova pappers
limningsgrad, t.ex. dropprov med linolja, flytprov med
papper på ricinolja etc.; man har även försökt efterlikna
tryckprocessen för att bedöma papperets egenskaper
gentemot färg. En metod som kommit fram på senare tiden
är randvinkelmetoden. Denna grundar sig på, att en
vätskedroppe antar olika form på ett papper, beroende
på papperets egenskaper. Ju hårdare limmat papperet är,
desto mindre breder droppen ut sig, och desto mindre blir
droppens randvinkel. Utföres mätningarna med en
tryckfärg, skulle alltså en randvinkelsbestämning ge ett mått
på papperets reaktion gentemot denna tryckfärg. På
Träforskningsinstitutet har konstruerats en apparat för dylika
mätningar, där man lätt och snabbt kan mäta randvinkeln
genom projicering av droppen genom ett mikroskop på
en mattskiva. På pappersbruken mätes oftast
limningsgraden genom bläckstreck, men randvinkelmetoden ger ett
tydligare utslag, speciellt vid högre limningsgrader, där
man knappt ens i mikroskop kan se skillnad på de olika
bläckstrecken.
Tryckfärgen
Överingenjör Hans Köhler, Trelleborg
667.52
En tryckfärg består av färgpigment och ett bindemedel.
Färgpigmentet för de svarta färgerna är med få
undantag sot. Det mest använda sotet är gassot, Carbon Black.
Gassot utvinnes genom förbränning av jordgas, vilken
förekommer i närheten av oljekällor. Sotet är för Sverige
en importvara. Det har gjorts försök här i landet att
framställa sot ur acetylengas, men denna framställning
ställer sig alldeles för dyr. Carbon Black ger färgen en
viss glans, men har en brunaktig ton och måste för att bli
rent svart färgas med blått. Det finns även andra
sotsorter, som är mera blåtonade, men dessa ger färgen ett
matt utseende.
Kulörta färgpigment bör vara uteslutande syntetiska, dels
oorganiska och dels organiska. Bland oorganiska
färgpigment, som användes nu för tiden, märkes kromgult och
miloriblått och eventuellt även cinnober, ultramarin,
kadmium- och järnoxidfärger; vita färgpigment är
lerjordshydrat, blanc-fixe, blyvitt, zinksulfid och titanoxidpigment.
Den större gruppen av färger är av organisk natur, dvs.
tjärfärgämnen, utnyttjade dels som rena pigmentfärger,
dvs. olösliga färger, och dels som färglacker, dvs.
vatten-lösligt färgstoff, fixerat på vita färgpigment. Förutom
färgpigment användes även lösliga anilinfärgstoff, t.ex. för
anilingummitryckfärger, och dels oljelösliga färgstoffer för
djuptrycks- och dubbeltonfärger. Val av pigment måste ske
med tanke på kundens anspråk på den färdiga tryckfärgens
alkalifasthet, ljusäkthet m.m. och det pris han kan betala.
Principiellt duger samtliga pigmentfärger för samtliga
tryckförfaranden. Vid offsettryck bör man dock välja
färgpigment som är absolut vattenolösliga, Huvudskillnaden
mellan olika tryckfärger ligger i bindemedlen. Dessas
uppgift är att föra färgen från färgkistan till valsarna och
därifrån över formen till papperet, där färgstoffet måste
bindas, så att trycket efter kortare eller längre tid blir
smetfritt. Av denna anledning måste bindemedlet ha både
sugande och torkande egenskaper. Ju mera sug, desto
bättre följer färgen med valsarna och desto mera färg kan
man få på trycket. Ju mera färg vi har på trycket, desto
svartare eller mäktigare verkar trycket. Av denna
anledning är provtrycket från en klichéanstalt alltid bättre än
den färdiga trycksaken, då klichéanstalterna använder
betydligt styvare färg.
Den klassiska tryckfärgen, som än så länge inte helt kan
trängas ut av andra, är den, som är uppbyggd med
pigment och ren linolje-standolja som bindemedel.
Torkningen sker genom oxidation och polymerisation av linoljan.
Den färg, som används i de största kvantiteterna —
tidningsfärgen —- består av sot, tillsatt med litet blått
färgämne för att få en djupsvart ton. Som bindemedel
används en icke torkande olja med tillsättning av harts, beck
eller asfalt. När färgen kommer på tidningspapperet,
suges oljan in och bindemedlet binder fast soten. På så
sätt får vi en färg, som verkar torr omedelbart. De kulörta
tidningsfärgerna måste, liksom tidskriftsfärger, innehålla
en del linolje-standolja, men även här måste icke
torkande olja tillsättas för att färgen skall slå in tillräckligt
snabbt i papperet och icke torka på valsarna. Bättre
boktrycksfärger kan även vara rena inslagningsfärger på
samma princip som tidningsfärgerna, fastän naturligtvis
med bättre råmaterial, huvudsakligen olika plaster som
bindemedel, eller som tredje alternativ, en kombination
av båda. Därvid bör givetvis beaktas, att färger, som är
beräknade för sugande papper, icke duger för icke
sugande underlag. Detta gäller särskilt för tryckning på
cellofan och pergamyn, men även vid tryck ovanpå andra
färger bör beaktas, att man inte använder färger, som
är beräknade för sugande papperssorter, då genom den
första färgen papperet ofta har blivit icke sugande.
Färger för cellofan, pergamyn, metallpapper etc. innehåller
vanligtvis, förutom linolja eller annan torkande olja, en
del konstharts för att höja torkförmågan och glansen.
Förutom de nu nämnda tre typerna känner vi till
vat-lentorkande färger, som tarvar särskilda anordningar på
tryckpressen, vilka mig veterligt inte finns i Sverige.
Färgerna består av en konsthartslösning, som genom
besprutning av vatten eller vattenånga delar sig i harts och
lösningsmedel, och på så sätt verkar torr omedelbart. En
femte typ är de s.k. värmetorkande färgerna, som vi här
huvudsakligen använder för tryckning på metallfolier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
