Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 29 oktober 1949 - Stor-Stockholms vattenförsörjning — behov av samordning, av Georg Björkholm och Erik V Garberg - Kraftledningsbygge i Österrike, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782
TEKNISK TIDSKRIFT
göra förlusterna så små som möjligt. Så länge
Stockholms stad kan hålla dessa låga taxor —
i varje fall icke höjda sedan lång tid tillbaka —
för sin genomsnittliga förbrukning, blir det
också svårt för Görvälnverket att konkurrera i
gränssamhällena och detta av helt naturliga skäl,
en av stordriftens välsignelser. Det torde bli
svårt att övertyga stockholmarna om att de böra
vara beredda betala högre vattenpris, för att t.ex.
täbyborna skola kunna glädja sig åt ett lägre,
och detta även om de mest övertygande
nationalekonomiska skäl skulle kunna presteras. Detta
är emellertid åtminstone hittills icke möjligt.
Först när ledningar från de olika systemen löpa
parallellt i samma gata, torde man med viss grad
av säkerhet kunna påstå att något är på tok. Och
så långt tror jag ännu inte vi ha hunnit.
Hade t.ex. Görvälnverket, som ju ligger så nära
Hässelby, kunnat leverera vatten dit för omkring
10 öre/m3, hade kanske en annan lösning kunnat
diskuteras. Men det enhetliga taxesystemet
sätter förmodligen hinder i vägen härför. Och på
motsvarande sätt, om Stockholms stad hade
kunnat kräva hässelbyborna på högre
vattenavgift än övriga innevånare, kunde man kanske
ha tänkt sig en annan utväg. Den på grund av
den kommunala likställighetsprincipen
erforderliga enhetliga vattentaxan, för Stockholms del
fastställd av överståthållareämbetet, är
uppenbarligen en faktor att räkna med vid
bedömningen av gränsdragningsfrågorna.
Vartdera verket söker givetvis leverera sina
konsumenter så billigt vatten som möjligt inom
ramen för sina befogenheter. Konkurrens
uppstår härvidlag liksom för andra industrier, som
tillverka samma slags varor och distribuera dein
inom samma konsumtionsområden, trots att
transportvägarna skära varandra och detta utan
nationalekonomiska betänkligheter. Här skära
åtminstone icke ännu transportvägarna varandra
och så länge torde man icke kunna göra
gällande att nationalekonomiskt slöseri föreligger. Men
jag medger, att frågan ur den synpunkten
framdeles kan bli aktuell för vissa områden och att
administrationsgränserna för Stockholms del
icke böra bli helt avgörande.
Även en annan faktor än de ekonomiska kan
dock ej helt förbigås. Stockholms stad
distribuerar i motsats till norra förorterna
långsam-filtrerat vatten, och det kan givetvis uppstå
komplikationer, om olika stadsdelar för sörjes med
olika behandlat vatten. Man kan icke komma
ifrån att här föreligger en kvalitetsskillnad, som
under vissa omständigheter kan göra sig
gällande i även för konsumenterna märkbart
avseende.
Samordning för beredskaps- och reserv-ändamål
En sammanknytning av rörnäten kommer
under den närmaste tiden att ske, i och med att
Stockholm övertar leveransen till Solhem och
Bromsten, f.n. anslutna till norra förorternas
nät. En sådan sammanbindning har dock ur
beredskapssynpunkt mindre värde, enär den berör
perifera delar av rörnäten, där rördimensionerna
äro små. För att en sammanknytning skall vara
av större betydelse måste huvudledningarna
sammanbindas. Detta medför stora kostnader
och man kan mycket väl ställa sig den frågan,
om det för närvarande lönar sig. Ur
beredskapssynpunkt är nämligen Görvälnverket oskyddat
och för andra reservändamål, dvs. om vid
normal drift störningar i en eller annan form
inträda, är givetvis den kvantitet, som
Görvälnverket kan avstå till Stockholm, relativt liten.
Behovet av hjälp är nämligen naturligtvis störst,
om störningen — exempelvis brott på en
huvudledning — inträffar under hårt belastade dygn,
då även det andra verket normalt är hårt
belastat och har svårt att avstå något. En bedömning
av värdet av en dylik katastrofreserv är bl.a. av
dessa skäl svår att göra.
Som sammanfattning vill jag till slut anföra,
att frågan om gränsdragningen mellan
distributionsområdena förtjänar ökad
uppmärksamhet i den mån rörnäten närma sig till och
hota att ingripa i varandra. Spörsmålet om
sammankoppling av rörnäten för beredskaps- och
reservändamål är komplicerat och i dessa dagar
av investeringsknapphet av relativt ringa aktuellt
intresse.
Kraftledningsbygge i Österrike. Stora ansträngningar
görs för utnyttjande av landets vattenkrafttillgångar. Under
byggnad befinner sig bl.a. stationen Kaprun i landets
västra del, som i första etappen skall producera 200 MW,
men senare kompletteras till 300 MW. Energin skall
huvudsakligen överföras till Wien, varför byggs en 200 kV
370 km lång dubbelledning. Denna får samtidigt
karaktären av en i landets längsriktning löpande samlingsskena,
från vilken ledningar för kraftexport kan avgrenas.
Den 160 km långa delsträckan Ernsthofen—Wien togs i
drift i början av 1949. Den har konventionella stålstolpar
av fackverkstyp på betongfundament. Normalspannet
utgör 330 m, stolphöjden 41,4 m och vikten per stolpe 8,7 t.
Sammanlagt finns 538 stolpar med totalvikten 6 282 t.
Linjen är byggd för dubbelledning med sexkantupphängning
av faslinorna. Tills vidare har dock endast den ena
ledningen jämte en jordlina hängts upp.
Det västra avsnittet Kaprun—Ernsthofen går genom
mycket svår bergsterräng. Linjen är ännu ej färdig, men man
hoppas kunna fullborda den efter rekordkort byggnadstid
tack vare användning av en ny stolptyp patenterad av
firman S A Elettrificazione i Milano. Man använder
svetsade stålstolpar med hörnpelare av vinkeljärn av
högvärdigt stål och med diagonaler av sömlösa stålrör, som
fästes medelst bajonettlås. På den 210 km långa sträckan
används 680 stolpar med totalvikten 4 780 t.
Konstruktionen har medfört en inbesparing i stål om 45 %. En hel
del extra långa spann förekommer, varav det längsta utgör
1 080 m. Vid spann upp till 500 m begagnas normala
stolpar, varvid olika stark uppspänning används för linorna
för att åstadkomma rätt samband mellan spännvidd,
nedhängning och ledaravstånd (J Kbaut i österr. Z.
Elektr.-Wirtsch.). Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
