Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 november 1949 - Förädling av linolja, av Karl Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
832
TEKNISK TIDSKRIFT
kerhet känner alla ingående föroreningar med
dylik verkan, bedömer man bäst halten
antioxi-dantier efter deras oxidationsförhindrande
verkan. Man kan därvid förfara så, att oljan
stry-kes ut på en glasplatta, som väges under oljans
torkning. Den tid, under vilken oljan ej ökar i
vikt (induktionstiden), ger ett mått på halten
antioxidantier. Det är en tidsödande och osäker
metod. Snabbare resultat och nogrannare värden
erhållas genom provning av oljorna i en
Mackey-apparat. Oljornas slem- och peroxidhalt böra
samtidigt kontrolleras. Av 85 olika
antioxidant-haltiga oljor, som jag har undersökt, må
följande resultat nämnas:
Jodtal Slem Kritisk
% temperatur
°C
Extraherad linolja,
alkaliraffinerad ............ 170 0,006 74
Varmpressad linolja,
rå ........................ 178 0,178 90
raffinerad med svavelsyra
och blekt med 6 % blek jord 178 0,016 69
Kallpressad linolja,
rå ........................ 182 0,024 72
elektrolytavslemmad ....... 182 0,014 67
elektrolytavslemmad och blekt
med % blekjord ....... 182 0,010 65
elektrolytavslemmad och blekt
med 6 % blekjord ....... 182 0,003 60
Skillnaden i jodtal har, som synes inte alls lika
stor inverkan på det kritiska Mackeytalet som
slemhalten. Vid tidpunkten för dessa
undersökningar gjordes tyvärr inga jämförande
per-oxidhaltsbestämningar. De blekjordsbehandlade
oljorna torde dock på grund av
blekningsmetodiken samtliga haft låga peroxidtal.
För raffinering av linolja har man sedan
gammalt avslemmat, lut- och syrabehandlat och
blekt oljan. Metoderna ha naturligtvis
förbättrats under tidernas lopp. Avslemning genom
brytupphettning användes numera sällan, därför
att endast de ofarliga äggviteämnena men ej de
farliga fosfatiderna utfällas med denna metod.
Den vanligaste avslemningsmetoden är utfällning
av slemämnena genom tillsats av elektrolyter.
Lutbehandling av olja sker i första hand för att
bortta de fria fettsyrorna i oljan. Vid
neutralisa-tionen, som lutbehandlingen vanligen benämnes,
förstöras även vitamin E och de kinoida
föroreningarna, varjämte en del steriner bortgå med
såpstocken. Om lut och olja få vara i kontakt
i timmar eller dygn, som är vanligt vid
batch-förfarandet, angripas även glyceriderna av luten,
vilket resulterar i stora oljeförluster och en
färdig produkt, som även innehåller icke alltid
önskvärda mono- och diglycerider. Svenska
Olje-slageri AB i Mölndal har förvärvat apparatur
fölen i Amerika utprovad metod till kontinuerlig
avslemning och neutralisation av oljor. Oljan
tvättas därvid först med vatten, behandlas
sedan med lut och tvättas sedan på nytt med vat-
ten. Tillsatserna borttas omedelbart medelst
separator, så att oljan ej hinner angripas.
Oljeförlusterna bli därigenom små och oljan av bättre
kvalitet, än om man arbetar enligt
batchförfa-randet. Behandling av oljan med syror är även
ett verksamt medel att förstöra antioxidantierna.
Metoden tarvar stor vana vid tillämpningen, så
att oljan ej missfärgas. Stora oljeförluster i
syra-becket äro nästan oundvikliga. I USA användas
syraraffinerade oljor i stor utsträckning som
"grinding oiis".
De nämnda raffinationsmetoderna böra alltid
kompletteras med en avslutande behandling av
oljan med aktiv blekjord, vari inte bara
färgämnena i oljan utan även de övriga
föroreningarna fastnar i mer eller mindre grad. Ur en
olja av god kvalitet kan genom avslemning,
neutralisation och blekning framställas en
raffinerad olja, som tillfredställer även högt ställda
krav på en linolja och som givetvis ytterligare
kan förbättras genom olika förädlingsmetoder
för speciella ändamål. Om utgångsoljan ej är
av god kvalitet, leder raffineringen ej till så gott
resultat. Den bör här kombineras med någon
lämplig förädlingsmetod.
Lösningsmedelextraherade oljor
("segregated oiis")
Tanken att uppdela en dåligt torkande olja i
en snabbtorkande och en icke torkande fraktion
är ej ny. Om torkande eller halvtorkande oljor
i flera dygn upphettas till 250—300°
polymeriseras oljorna till s. k. standolja. Denna är en
blandning av en högpolymer snabbtorkande och
en lågpolymer dåligt torkande del. Man fann
tidigt på att lösa ut den lågpolymera delen med
aceton. I Europa tillverkades Tekaol, en
aceton-extraherad högpolymer olja av en tysk firma.
Än i dag tillverkas i USA en olja ("Thermoil")
genom extraktion av sardintranstandolja ined
tio-faldiga mängden aceton. I USA har man även
försökt att genom molekylardestillation i teknisk
skala bortta den icke polymeriserade delen ur
standolja och få en snabbtorkande återstod.
Metoden ställer sig för dyr, då det gäller så
förhållandevis billiga produkter som standoljor.
Den första firma, som började tillverkningen
av lösningsmedelextraherade icke polymeriserade
oljor, var Pittsburgh Plate Glass Co i USA8. Man
begagnar ett polärt lösningsmedel, furfurol
eventuellt försatt med ett icke polärt lösningsmedel,
isooktan. Metoden bygger på de omättade
tri-glyceridernas högre löslighet i polära
lösningsmedel. De linol- och linolensyrarika
triglyceri-derna övergå i furfurolfraktionen, och de övriga
bli kvar i oljan. Ju mer lösningsmedel, som
användes per kg olja, ju större blir utbytet av oljan
med högt jodtal och ju mindre mängden olja
med lågt jodtal. Som exempel må nämnas, att
av en linolja med jodtal 173,5, syratal 5,4, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
