Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 november 1949 - Försörjningen med icke-järnmetaller i Tyskland under kriget, av Otto Barth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 november 1949
841
litet schakt förde ner i den flytande zinken och skrotet
sattes på i detta schakt, så att det snabbt kom ned i den
flytande metallen, varigenom man uppnådde ett minimum
av avbränna. Man har använt sådan omsmält zink för
framställning av zinklegeringar och av zinkvitt.
Aluminium
Al-råvaror stod till förfogande i stora kvantiteter.
Metoder att bearbeta fattiga material blev väl också
studerade, men kom icke till industriell användning. Den tyska
aluminium-produktionen var
1940
211 000
1941 1942 1943 1944
233 000 264 000 250 000 243 000 t
Till förfogande fanns även följande produktion
1940 1941 1942 1943 1944
Frankrike ............. 62 000 62 000 45 000 46 000 26 000 t
Norge .................. 27 000 17 000 20 000 23 000 20 000 t
Ungern ................ 2 000 3 000 5 000 15 000 15 000 t
Visserligen måste man tillgripa bauxiter med högre
Si02-halter, varigenom under de sista krigsåren metallens
renhetsgrad försämrades. För framställning av silumin hade
man förr använt ren kisel. Då emellertid tillgången på
denna blev knapp, framställde man en Al—Si-legering
först med 40 % Si, senare med 60 % Si som förlegering.
Al-oxid från Bayerprocessen, kaolin, träkol, koks och
kvarts briketterades med beck och smältes i elektrougn,
vars diameter var ca 1,2 m, elektroddiameter 675 mm,
spänning 54 V och belastning 1 000 kW. Varannan timme
avtappades ca 100 kg legering och raffinerades i en
raffineringsugn, en elektrougn på 100 kW och 15 V spänning,
därigenom att metallen behandlades med en blandning av
kryolit och koksalt. Utbytet var 87 %. Den raffinerade
förlegeringen överfördes i en gaseldad flamugn, som rymde
8 t, och blandades där med aluminium till önskad halt.
Energiförbrukningen uppgick till 16 000 kWh/t och
elektrodförbrukningen var 150—180 kg/t. Ehuru
hållfasthets-egenskaperna hos den så framställda siluminen var sämre,
måste man använda den på grund av brist på kisel. Utan
tvivel har de största framstegen gjorts med avseende på
bearbetning av aluminiumskrot, särskilt av flygplansskrot.
Tre vägar för att bearbeta sådant material har utvecklats:
omsmältning av förut sorterat skrot, segringsförfarandet
1’ör att minska halten av icke önskvärda legeringsämnen
och raffineringsmetoder för framställning av mer eller
mindre rent aluminium.
Vid största delen av aluminiumskrotet inskränkte man sig
till en omsmältning, sedan alla icke metalliska detaljer
sorterats bort och skrotet självt också blivit sorterat. Man
renade smältan för att avlägsna oxider, nitrider, karbider
och gaser med slagger, som bestod av fluorider och
kisel-fluorider med kloridinblandning, mestadels med eutektisk
sammansättning och sålunda med låg smältpunkt.
Legeringen göts också genom flytande MgCl2. Särskilt effektiv
visade sig behandlingen med klorgas vara, som inte bara
avlägsnade oxidinneslutningar utan också i aluminium
löst väte. Det bästa raffineringsmedlet visade sig vara
PbCl2, som användes i kvantiteter av endast 0,1 % och
mindre. Denna omsätter sig med Al till A1CI3 och Pb. Den
första förgasas, då kokpunkten endast är 180°, och sänker
därvid partialtrycket för det i Al lösta vätet; blyet
verkar förminskande på kornstorleken.
Segringsförfarandet användes vid legeringar, som innehöll
Fe, Cr, Ni, Mo och även Si, som alla bilda eutektika med
Al. Ju brantare likviduskurvan stiger från den eutektiska
punkten, desto gynnsammare är betingelserna för segring.
Tillsats av magnesium nedsätter avsevärt lösligheten för
de nämnda metallerna. Härpå grundar sig Beckprocessen,
som i stor utsträckning användes av IG Farben.
Flygplansskrot smältes i en specialugn. I en annan ugn smältes
magnesiumskrot. De båda flytande metallerna blandades i
förhållandet 3 Al till 1 Mg. Vid en temperatur av 20—30°
över Al—Mg-legeringens smältpunkt, filtrerades den i ett
järnfilter, som var uppvärmt. Såsom filtermaterial använde
man ett 50 min högt skikt av basalt med 10—20 mm
kornstorlek. Vid ett undertryck av 10—15 torr kunde man
filtrera 2,5—3 t på 15 min. Den rest som blev kvar på filtret
var järn och järnnietaller i förening med Al. Den så renade
Al—Mg-legeringen infördes i en elektriskt uppvärmd
låg-frekvensinduktionsugn, i vilken Mg avdestillerades vid 950°
och 2 torr. Man fick ett Al med 0,15 % Fe, 0,1—0,2 % Mn,
0,4 % Si och 0,2—0,5 % Mg och dessutom Mg med
2—5 % Zn. Zincalprocessen har efterbildats efter
Beckprocessen. I denna användes zink som förträngningsmedel,
men processen har aldrig genomförts i stor skala.
Detsamma gäller om Kirsebooms metod, som utarbetats av
Schmidt och tillämpats i Eula vid Leipzig i begränsad
omfattning. Al-skrot smältes och granulerades i vatten.
Gra-nalierna behandlades vid ett tryck av 22 at vid 650° med
kvicksilver, som löser Al men inte Fe, Si, Ti och V.
Al-amalgamet skiljes från de olösta, tunga metallerna genom
filtrering och kyldes, varvid amalgamet separerade i Al
och Hg. Det flytande Hg avfiltrerades från Al-kristallerna;
dessa tvättades med en ringa mängd Hg och smältes vid
800° i vakuum, varvid de sista resterna Hg bortgick genom
destillation. Treskiktelektrolysen, i princip känd sedan
länge och som producerar det renaste Al, har använts i
liten omfattning.
Användning av de ovannämnda Al—Si-förlegeringarna
för framställning av silumin förorsakade på grund av en
liten P-halt ett kornigt silumin, som i motsats till det
lamellära siluminet, har lägre hållfasthetsegenskaper. Om
Si-halten hos siluminet uppgick till 10—15 %, och om vid
590—605° ännu inga primärutskiljningar inträdde, kunde
man avlägsna fosfiderna genom filtrering vid förminskat
tryck. Detta förfarande har emellertid inte kommit till
tekniskt utförande.
Magnesium
Den tyska magnesiumproduktionen var
1941 1942 1943 1914
24 000 27 000 30 000 31 000 t
Dessutom tillkom Frankrikes och Norges produktion med
ungefär 3 000 t per år. Som råvaror användes avfall från
kali-industrin, särskilt MgCl.,, och dessutom magnesit.
Båda stod i riklig mängd till förfogande.
Särskilt intressant är en ny metod från IG Farben, som
överhuvudlaget’ inom magnesiumframställningen spelade
huvudrollen. Bränd dolomit behandlades med en ringa
mängd 80° varmt vatten för att överföra oxiderna i
hydroxider. Sedan tillsattes kallt vatten och slammet
behandlades vid högst 30° med CO„ vid 6 at tryck. Härvid
uppstod lösligt magnesiumbikarbonat, som kunde
avfiltreras från kalciumkarbonatet, som förblivit olösligt. Ur
Mg-bikarbonat-lösningen utfälldes basiskt karbonat genom stark
omröring och tillsats av MgO. För ett norskt verk hade
planerats omsättning mellan MgCl2 i havsvatten och bränd
kalk och framställning av Mg-hydroxid, som sedan skulle
överföras i basiskt karbonat. Det basiska karbonatet var
sedan råvara för framställning av MgCl2, vilken skedde
genom omsättning med Cl och koks; denna produkt visade
sig synnerligen reaktionsbenägen. Om elektrolysen av MgCI,
finns inget särskilt att nämna, lika litet som om det i
Radenthain utvecklade förfarandet för termisk
framställning av Mg ur magnesit.
Tenn
Ur tyska tennmalmer torde under hela kriget ungefär
1 000 t tenn ha framställts. Den totala tennproduktionen
under de fem krigsåren uppgick till ungefär 4 000 t. Den
största kvantiteten kom från sekundärmetall, legeringar
och biandoxider, endast en liten kvantitet från avtenning
av vitblecksavfall enligt Goldschmidt. För konservburkar
använde man inte längre vitbleck, utan aluminium eller
lackerad järnplåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
