Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 november 1949 - Totalt delägarskap, av WS - Järnhand eliminerar hanteringsarbete, av YSn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 november 1949
859
(om hustrun arbetar i fabriken, får hon poäng som
producent) ; barnens skolgång och studier ökar också
poängtalet. Härigenom kommer familjens samtliga medlemmar
att känna, att de bidrar till familjens försörjning och att
de betraktas som värdefulla medlemmar av gemenskapen.
Varje medarbetares poängtal fastställs preliminärt vid en
diskussion mellan arbetskamraterna och föreläggs sedan
högsta chefen för godkännande; ett sålunda fastställt
poängtal kan överklagas. "Spridningen" i lön mellan
högsta chefen och lägst betalda arbetare varierar rätt kraftigt
mellan olika företag. Som exempel kan nämnas den äldsta
arbetsgemenskapen, Boimondau, som sysselsätter 140
personer och inklusive familjer har 327 medlemmar. Högsta
chefen, som i detta fall har stor familj, har här en lön
på ca 750 kr/vecka, medan en av de lägst betalda
arbetarna, som är ungkarl, har ca 75 kr/vecka; en något mer
utbildad, socialt verksam yrkesarbetare, med hustru och
ett barn, kommer vanligen upp till 150 kr/veckan.
Principen att det icke är enbart det rent produktiva
arbetet som belönas betonas ytterligare av att en del av
arbetstiden reserveras för annan verksamhet. Varje man
har ett veckobeting, som normalt bör kunna utföras på
39 timmar. Resten av 47-timmarsveckan utnyttjas för
utbildning, både i allmänna ämnen och fackämnen,
diskussioner och sport. Varje fredag är den sista timmen av
arbetsdagen reserverad för ett "kontaktmöte", i vilket
hela personalen måste delta; även hustrurna får vara
med om de önskar. Ordförande är i tur och ordning
samtliga medlemmar av gemenskapen. Vid dessa möten
avger avdelningscheferna rapport över vad som känt under
veckan och de närvarande är i tillfälle att ställa frågor.
De olika posterna inom företaget besattes enligt den
principen, att postens innehavare skall godkännas såväl av de
närmast underordnade som av de närmast överordnade. I
praktiken går detta så till att tör en viss post en
kandidatlista görs upp, som förelägges den person, gentemot vilken
innehavaren närmast kommer att vara ansvarig. Han
stryker då ut de namn, som ban inte vill godkänna,
varefter samtliga underordnade omröstar mellan de
kandidater som finns kvar på listan. Högsta chefen väljes
för tre år i sänder. Vid sin sida har han en styrelse,
bestående av avdelningscheferna och några valda
medlemmar. Chefen och styrelsen kan som i ett vanligt företag
fritt behandla och avgöra alla frågor som rör företaget och
har att representera det utåt.
Emedan medlemskap i gemenskapen ställer mycket stora
krav på den personliga samarbetsviljan och
självdisciplinen är man mycket försiktig vid nyanställningar, dvs. vid
intagning av nya medlemmar. En blivande medlem får
först under tre månader provarbeta mot normal
avtals-enlig lön. Efter denna tid kan han godkännas som
kandidat, och först efter elva månader som sådan kan han av
styrelsen intas som medlem av gemenskapen.
Varje medarbetare har rätt till att varje kvartal under
en vecka utföra något annat arbete än sitt normala för att
få omväxling: han kan få transport till annan avdelning,
han kan arbeta på en lantgård, som företaget driver, och
han kan t.o.m. få arbeta helt utanför företaget om han
så önskar.
Enligt franska erfarenheter arbetar arbetsgemenskaperna
med mycket liten byråkratism; produktionsresultatet är
gott och ekonomin är välskött. Sålunda har t.ex. företaget
Boimondau, som startades 1941 med ett kapital på 4 500
kr., nu tillgångar för ca 900 000 kr. Marknaden för
förelagets huvudartikel, urhöljen, drabbades plötsligt under
1948 av en svår avsättningskris, men genom att hastigt
börja tillverka en ny artikel, injektionssprutor, klarade
sig företaget igenom den. En av de största fördelarna med
den nya företagsformen uppges vara den att medlemmarna
verkligen har en känsla av att det är deras eget företag
de arbetar i — en känsla som en arbetare i en statsägd
industri i regel icke har, trots att den för honom rent
juridiskt vore mycket mera motiverad (G R Taylor i Future
okt. 1949). WS
Järnhand eliminerar hanteringsarbete. Vid Fords
anläggningar kan man som väntat finna exempel på långt
driven automatisering, icke blott vid de löpande banden i
monteringsavdelningarna utan även vid den direkta
maskinbearbetningen. En särskild avdelning på ca 50 man
sysslar enbart med uppgiften att utarbeta förslag och
ritningar till anordningar, som kan ersätta mänsklig
arbetskraft. Dessa åtgärder är ett led i Fords strävanden att
utnyttja den tillgängliga utrustningen så att högsta
produktion uppnås, att kunna placera den tillgängliga
arbetskraften, där man verkligen behöver den mänskliga händigheten,
samt att göra arbetet mera riskfritt. Vid bedömandet av
ett nytt projekt till automatisering uppställer man som
villkor för dess förverkligande, förutom kravet på ökad
produktion, att den sannolika kostnaden för den planerade
anordningen inte överstiger 3 000 $ för varje man, som
kan förflyttas till följd av dess införande.
1 pressavdelningarna kan man finna många exempel på
tillverkningskedjor, där detaljerna färdigbearbetas i sina
olika tempon (i en följd) inom en maskingrupp. Här
förekommer sålunda en mängd transporter och
hanteringsarbete, vilket så gott som helt och hållet automatiserats
genom transportband och rullbanor mellan maskinerna,
anordningar som i förekommande fall vänder detaljerna
helt om eller i visst läge före nästa operation, samt
grip-verktyg på baksidan av maskinen som lyfter bort det
färdiga arbetsstycket. Som exempel nämnes "järnhanden",
som ursprungligen är en idé från General Motors och är
ett gripverktyg, som uppges kunna manövrera de mest
varierande föremål: stora, böjliga och osymmetriska
detaljer och såväl små delar till bensintankar som de största
enheterna i karosseriet, fig. 1. "Järnhanden" beräknas öka
produktionen i pressen med minst 10 %. Kostnaden för dess
tillverkning och installation uppges vara avsevärd, vilket
emellertid inbesparas av att en eller flera man kan
överflyttas till annan sysselsättning.
Anordningen består av en kring en fast punkt på pressen
svängbar arm, i vars ända finnes ett gripverktyg med
förskjutbart huvud och rörliga käftar. Armen är oftast
anordnad att svänga vertikalt, och svängningsradien behöver
normalt vara 1 500 à 2 400 mm. Där så befinnes
nödvändigt kan även armen monteras för horisontell transport. I
vissa fall bygges en speciell maskin med horisontell arm
och sättes upp vid sidan av pressen, för att det skall bli
möjligt att ta bort detaljer ur trånga verktyg. En
förutsättning för att järnhanden skall kunna användas är att
pressverktygets dyna är försedd med lyftare, så att
arbetsstycket höjes något före gripögonblicket. Likaså måste
detaljen ha en griplängd på minst 20 mm.
Fig. 1. En
järnhand vid
pressen tar
ut en
nav-kapsel ur [-pressverk-tyget.-]
{+pressverk-
tyget.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
