Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 26 november 1949 - Kommunikationsteknik såsom läroämne inom väg- och vattenbyggnadsfacket, av Torsten R Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
TEKNISK TIDSKRIFT
under vikariattiden efter Pallins avgång från den
1 oktober 1945, då undervisningen provisoriskt
uppdelades på två lärare, kom undervisningen i
järnvägsbyggnad (spårteknik) att läggas under
läraren i kommunikationsteknik och icke till
vägbyggnad. Provisoriet har tillsvidare fortsatts
även efter tillsättningen av den ombildade
professuren och den nya speciallärarbefattningen.
Detta är icke tillfredsställande. För
kommunikationsteknikens del, som har att syssla med annat
än de rent anläggnings- och underhållstekniska
problemkomplexen eller detaljproblemen,
innebär denna artfrämmande ämnesdel ett
besvärande intrång på intressesfären. Den kan därför
också endast bli föremål för mera rutinmässig
undervisning. För järnvägstekniken, som
visserligen kan sägas ha lämnat den egentliga
nybyggnadsepoken i vårt land, men som alltjämt
inrymmer en mångfald problem av
teknisk-vetenskaplig natur, blir sådan högskoleundervisning
i längden icke nöjaktig. Ett sammanförande av
järnvägsbyggnad med undervisningen i
vägbyggnad under en och samma lärare så som avsetts
vid den senaste ämnesuppdelningen, och som
ter sig mera logiskt än nuvarande provisorium,
skulle dock i sak knappast bättra situationen.
Enda tillfredsställande lösning är inrättande av
en särskild Uirarbefattning i järnvägsbyggnad.
Tillsvidare skulle detta enklast kunna ske genom
en biträdande lärarbefattning till professuren i
kommunikationsteknik. Förslag härom har
också framförts av mig med instämmande från
avdelningskollegiet, i äskande för budgetåret
1949/50 och upprepats för budgetåret 1950/51,
dock ännu utan att vinna gehör i högre instans
vid högskolan. Det vill härvid synas, som om
den på sina håll gängse missuppfattningen, att
järnvägen såsom kommunikationsmedel skulle
vara passé, vore förhärskande även inom
högskolekretsar. Det avsevärda kapital — 3 000 Mkr.
eller mera — som är investerat i landets
spårkommunikationer och de stora
utvecklingsmöjligheter denna stomme i vårt transportnät
inrymmer, kräva emellertid alltjämt väl så stort
intresse även i fråga om anläggnings- och
underhållsteknik som övriga transportgrenar.
Behovet av högskoleutbildade bantekniker
hänför sig alldeles övervägande till Statens
Järnvägar och har i och för sig en relativt begränsad
årlig omfattning, men spårtekniken och dess
problem möter även på så många andra områden
inom väg- och vattenbyggarnas verksamhetsfält,
stadsplanering, hamnbyggnad, de större
städernas lokaltrafik, industrins transportväsen etc.,
att ämnet ingalunda får betraktas såsom en
exklusiv specialitet jämfört med åtskilliga andra
ämnen. Viss kunskap häri måste alltjämt anses
tillhöra en väg- och vattenbyggares normala
lärdomsbarlast vid entrén till
ingenjörsverksamheten och kommande specialisering.
Kommunikationsteknikens omfattning
Om nu undervisning i byggande och underhåll
av vägar, järnvägar, broar, hamnar, farleder och
flygfält eller kort sagt, samfärdsmedlens fasta
anläggningar, meddelas inom särskilda
läroämnen, vad bör då undervisningen i
kommunikationsteknik omfatta? I stort sett är svaret
därpå givet i ovan refererade utlåtanden, som
legat till grund för beslutet om professuren i
ämnet. På grundval härav och med stöd bl.a.
av programmen för den tidigare vid KTH
meddelade undervisningen inom ämnesområdet
ankommer det på läraren att närmare utforma
studieplanen. Syftet måste vara att söka bibringa
de studerande en så allsidig bild av
kommunikationsfrågorna soin möjligt. Ämnet kommer
härvid såsom ett komplement, man skulle även i
viss mån kunna säga såsom en motvikt till de
byggnadstekniska disciplinerna inom facket.
Studieplanens utformning kan än så länge
endast betecknas såsom ett försök, där
konturerna ännu icke kunnat skarpt utmejslas,
även om planen i stora drag synes kunna bli
ändamålsenlig.
En begränsning av det vittfamnande begreppet
kommunikation (av lat. communicare: delgiva,
göra gemensam och communicatio eg.:
delgivande, meddelande; överförd betydelse: beröring,
förbindelse, samfärdsel) har härvid varit
nödvändig. Kommunikationstekniken i något
snävare betydelse har sålunda begränsats till att
omfatta sjö-, land- och luftsamfärdselns
persontrafik- samt person- och godstrafikproblem ur
teknisk och ekonomisk synpunkt. Härmed ha
sådana i ordets vidsträcktare bemärkelse
förefintliga kommunikationer som post, telegraf,
telefon och radio uteslutits. Likaså ha speciella,
som regel mycket lokalt betonade
transportanordningar såsom hissar, kranar,
bandtransportörer och linbanor i stort sett lämnats
utanför. Konstruktionen av och funktionen samt
driftekonomin hos dessa senare belysas närmare
genom undervisningen i läran om hiss- och
transportanordningar, företrädd genom en
speciallärarbefattning inom avdelning M vid KTH.
Om den närmare innebörden av ordet
kommunikationer och kommunikationsteknik
sålunda erbjuder vissa definitionssvårigheter redan
på svenska, är dess motsvarighet vid
översättning till tyska, engelska (amerikanska) och
franska icke lättare att fixera. På tyska blir
motsvarigheten närmast "Verkehr" och
"Verkehrs-technik". "Communication" såsom engelskt och
franskt ord torde närmast motsvara
telegraf-och telefonförbindelser. I engelskan möter
närmast ordet "transport" i sådana
sammansättningar som road transport, air transport,
pas-senger transport etc. Den amerikanska
versionen härav är "transportation", exempelvis "mass
transportation, bus transportation". Vid vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
