Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 24 december 1949 - Storforskningens struktur och psykologi, av Lew Kowarski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 december 1949
987T
grafi- och dokumentsavdelningen har
upplysningsavdelningen mer än någon annan berörts
av den nya utvecklingen. Åtminstone två
negativa krafter har där varit verksamma, den länge
profeterade och slutligen verkställda
nedbrytningen av det gamla nätet av vetenskapliga
föreningar och den ökade sekretessen. I stället för
att bara ha att ta hand om en inkommande ström
av periodiska tidskrifter och tryck, måste våra
dagars upplysningsavdelning i en begränsad men
helt självständig skala fylla följande funktioner:
trycka anläggningens inre rapporter, duplicera
och distribuera dessa rapporter och dokument
utifrån, med användande av alla moderna
hjälpmedel som mikrofilm m.m.;
tolka och tillämpa sekretessföreskrifter,
innebärande fattandet av alla de besvärliga och föga
populära besluten om vem, som skall få eller
inte få ta del av det eller det dokumentet;
organisera inre seminarier och föreläsningar,
av kollokvier och konferenser mellan
anläggningar, delta i händelser av sådant slag på andra
ställen, stå till tjänst med och ta emot
föredragshållare m.m.;
hålla kontakt med upplysningsavdelningarna
vid andra anläggningar, sköta om förhållandet
till press och allmänhet, handlägga patentfrågor.
Det är intressant att lägga märke till att
mycket av denna verksamhet finns till för att
komplettera det tryckta ordet och lägger tonvikten
vid det muntliga ordet och manuskriptet. Denna
något reaktionära tendens har dels förorsakats
av den fortsatta nedbrytningen av ramen för det
före 1914 förhärskande internationella
samarbetet och dels av ett ökat erkännande av det
berättigade i ett länge förbigånget hänsynstagande
till att vetenskapen skiljer sig från annan
organisatorisk verksamhet. De högst stående
funktionerna är ofta de, som mogna långsammast, och
man kan säga, att vetenskapen med sin
skråstruktur och bibehållna motvilja att erkänna den
moderna statens bistra realiteter och
begränsningar aldrig har övergivit några av sina
ursprungliga drag, vilkas rötter går tillbaka till
medeltiden, och aldrig kommer att helt och
hållet kunna överge vissa drag av hantverk.
Erfarenheten har visat, att
upplysningsavdelningen i stor skala enligt detta nya system
vanligtvis har utfallit mycket bra7. De har bokfört
och distribuerat frukterna av det kollektiva
tänkandet och skapandet så långt de kunnat utan
att inkräkta på sekretessföreskrifterna. Genom
att göra detta har de hjälpt till med att dessa
föreskrifter getts en ganska vidsynt tolkning.
Den ökade effektiviteten i kommunikationen
inom de formellt tillåtna (ofta ganska elastiska)
gränserna har fått gå en lång väg för att
kompensera de besvärliga verkningarna av
sekretessen utomkring och dess verkningar inåt8,
ökningen av storleken på forskningsanlägg-
ningarna och den nya orienteringen inom
informationsverksamheten har inte nödvändigtvis lett
till en motsvarande centralisering av det gamla
systemet med kortregister och "abstracts".
Skälet härför är, att en arbetande vetenskapsman
aldrig skulle överlåta utforskandet av sitt eget
fält åt en opersonlig avdelning, varje grupp bör
studera den tillämpliga litteraturen i original
(och naturligtvis också de periodiska "abstracts")
och en sammanslagning av denna uppgift bör
inte gå utanför avdelningens gränser.
Inom den avdelning, som har hand om
instrumentbyggandet, gör en liknande kamp mellan
centralisering och dess motsats sig gällande.
Tendensen till den förra har lika mycket sin
grund i de moderna apparaternas ofta
invecklade konstruktion och dessas större beroende av
leveranser utifrån, av reservförråd och skicklig
servicepersonal, som i den benägenhet för
byråkrati, som alltid kännetecknar stora
organisationer. Den motsatta tendensen härrör från det
vetenskapliga arbetets ingrodda sedvänjor och
beror ingalunda enbart på tröghet. En arbetande
vetenskapsmans dagliga behov är av vitt skilda
slag och svåra att förutse, varför inget centralt
förrådsorgan uppbyggt efter mönster från
industrin ännu snabbt och fullständigt lyckats
tillfredsställa dessa.
Enligt min egen erfarenhet har resultatet av
denna konflikt alltid varit uppväxten av mer
eller mindre maskerade verkstäder, som
avdelningschefen lyckats sätta upp mot de för den
centrala verkstaden ansvarigas önskan.
Elektroniken, som snabbt blivit det centrala i den
moderna instrumenttillverkningen, har vanligtvis
fortsatt att behärskas av dem, som lyckats inge
sina mindre specialiserade kolleger en hälsosam
respekt för dess mysterier. De gamla hantverken
glasblåsning och vakuumteknik har däremot
tenderat till fullkomlig decentralisering.
Utvecklingen tycks gå mot uppsättning av en central
instrumentavdelning, omfattande alla viktiga
hantverk, och en fortsatt existens av "hemlig
verksamhet" inom de olika avdelningarna. Det
värsta, som man kan frukta av ett sådant
sakernas tillstånd, är en viss risk för att samma
arbete utföres på två håll, men, som jag redan
framhållit, bör ett visst mått av detta nödvändiga
onda betraktas med ganska stor tolerans och
överseende.
Avdelningen för tillämpad matematik kan
också med viss rätt räknas till den allmänna
tjänsten inom anläggningen. Den kan samarbeta med
den teoretiska avdelningen, om det finns någon,
eller med upplysningsavdelningen. Moderna
metoder innefattande användandet av
matematikmaskiner, statistik, grafisk behandling och
lösandet av differential- och integralekvationer
har blivit oundgängliga hjälpmedel, som i rätta
händer bidrar till utvecklingen av nästan varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
