Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 31 december 1949 - Ångledningar för höga tyck och temperaturer, av J M Aiton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1008
TEKNISK TIDSKRIFT
Svetsade stumfogar kan utföras antingen med
gas eller ljusbåge. Utom för rör med liten
innerdiameter samt en väggtjocklek understigande
10 mm är bågsvetsen delvis att föredra. Den
intensiva värme, som utvecklas då man utför en
stor gassvets, är så påfrestande för svetsaren, att
den i mycket hög grad påverkar hans förmåga
att uppnå ett resultat av den kvalitet som kräves
av honom. Vid bågsvetsning använder man
antingen likström från en motorgenerator eller
växelström, nedtransformerad till önskad
spänning. Båda ströinarterna kan användas för att
utföra fullgoda stumfogar, men jag har funnit
det lämpligare att använda likström, därför att
motorgeneratorn kan regleras med ett enkelt
manöverorgan vid svetsarens arbetsplats på
avstånd från generatorn, då fjärreglering av
transformatorer fordrar mera komplicerad apparatur.
På fig. 1 synes manöverorganet för generatorn
bekvämt placerat på svetsarens högra sida.
De elektroder, som normalt användes för
svetsning av både krom-molyden- och
molvbden-vana-dinrör kan vara av kol-molybdenstål, men består
nästan alltid av en kärna av kolstål med den
nödvändiga molvbdentillsatsen i höljet. Man har
funnit, att man med krom-molybdenelektroder
gärna erhåller ett svetsfogsmaterial, som är
sprött, och att molybden-vanadinstavar icke
heller är riktigt tillfredsställande. Forskningarna
med problemet att åstadkomma svetsmetall med
samma sammansättning och egenskaper som
rören pågår. Då man använder en
molybden-elektrod blir det icke någon plötslig övergång
från material i röret till ett annat material i
svetsen, emedan krom och vanadin har en
tendens att intränga i svetsmetallen, med resultat
att det endast blir en gradvis förändring i stålets
sammansättning. Mekaniskt och i bruk blir
svetsarna helt tillfredsställande trots skillnaden
mellan metallerna. Svetsning av austenitiskt stål
måste utföras med austenitiska elektroder.
Svetsningen behöver icke närmare beröras.
Antingen en skarv skall utföras på en horisontell,
lutande eller vertikal rörledning är häftorna som
fäster röret vid skarvringen särskilt viktiga,
emedan det är i den ena eller andra av dessa som
rotsprickor kan uppstå. Endast genom noggrann
Inskärning
i rörer
Slagginneslutningar ,
For tvär avslutning av
Förstörkningslaqret
Fig. 2. Olika fel vid stumsvetsning av rör.
okularbesiktning av dessa häftor, sedan de
rensats från slagg, kan man försäkra sig om att de
är perfekta. Sedan man lagt ut de första häftorna
med små elektroder kan svetsen utföras med
större sådana. När man förbinder vertikala eller
lutande rör bör man börja svetsen genom att
först utföra önskat antal häftor; vid en
horisontell rörledning är det bättre att väva fram och
tillbaka från sida till sida tvärs över skarven,
sedan de första häftorna utförts. Vid vertikala
rör kan svårigheter undvikas genom att
omväxlande arbeta motsols och medsols. Vid lutande
och horisontellt rör måste svetsningen påbörjas
vid den lägsta punkten och avslutas vid den
högsta, varvid man omväxlande arbetar på rörets
båda sidor. Tillräcklig mängd metall måste
läggas på för att svetsen skall få de rätta måtten,
sedan den putsats och slipats till en jämn yta.
Fig. 2 visar de huvudsakliga fel som kan
förekomma i en svetsad stumfog. Dålig passning hos
skarvringen uppstår antingen på grund av att
ringen utförts med felaktiga dimensioner eller
att röränden bearbetats fel. Botemedlet är
absolut förstklassigt arbete, annars kan följderna bli
allvarliga. En ring med för liten diameter
tilllåter rörändarna att komma för nära intill
varandra, och härvid ges icke tillräcklig plats för
att anbringa de första häftorna vid svetsningen.
Om ringen är en aning för stor i diameter hålles
rörändarna för långt i sär. Förutsatt att ringen
kan trädas på de avfasade rörändarna är detta
icke farligt och det enda resultatet blir att hela
svetsen blir något bredare än vad som avsågs
samt att mera svetsmetall än vad som räknades
med måste anbringas. Om avfasningarna icke
stämmer överens blir det ett spelrum vid
röränden, om avfasningen på skarvringen icke är
tillräckligt lutande, eller vid änden på ringen,
om avfasningen har för stor lutning. Sådana gap
måste undvikas emedan de kan ge upphov till
rotsprickor. Vid ferritiska stål kan en rotspricka
även bero på otillräcklig förvärmning, varvid
svetsmetallen lufthärdas. Vid lufthärdning blir
metallen spröd och spricker på grund av de
spänningar, som uppstår genom krympning vid
avkylningen. Dålig hopsmältning beror på dålig
svetsning, att man använder elektroder av
felaktig dimension, eller på fel strömstyrka. Fastän
dålig hopsmältning icke alltid resulterar i en
rotspricka kan mellanrummet som uppstår mycket
väl bli den plats, från vilken sprickan utgår och
med tiden växer. Slaggpartiklar kan inbäddas på
grund av att oxidhinnan på ett undre svetslager
icke helt avlägsnats innan det följande lagret
lägges på, eller på föroreningar i svetselektroden.
Små och runda slaggpartiklar är icke farliga,
men en sträng av slaggpartiklar kan under drift
växa till en spricka. En alltför tvär avslutning
av förstärkningslagret eller inskärning i röret
beror på olämplig svetsningsteknik, och sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
