Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 31 december 1949 - Svetsning av varmhållfasta och värmebeständiga stål, av Nils Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 december 1949
1015T
Svetsning
av varmhållfasta och värmebeständiga stål
Bergsingenjör Nils Lundgren, Göteborg
Svetsning av varmhållfasta och
värmebeständiga material är ett problem, som i nuvarande
tekniska utvecklingsläge alltmer drar
uppmärksamheten till sig. Mängden varmhållfasta och
värmebeständiga material är avsevärd, och
utvecklingen på detta område livlig. Dock har för
vissa ändamål en del materialtyper kommit till
större användning, och dessa skall här
behandlas med hänsyn till sin lämplighet för svetsning.
Materialindelning
I tabell 1 visas en sammanställning över olika
varmhållfasta och värmebeständiga material.
Grupperna 1 4 utgörs av material, svarande
mot lägre krav på varmhållfasthet. Högre krav
på varmhållfasthet motsvaras av material inom
grupperna 5 och 6, dvs. gasturbinmaterial.
Stålen inom grupperna 1, 2 och 3 är mer eller
mindre härdningsbenägna, varför deras svetsbarhet
är något begränsad. Grupperna 4, 5 och 6 består
i huvudsak av austenitiska material och är
därför relativt lätta att svetsa. För en
värmetekniker har materialen inom grupp 1 det största
Föredrag vid avd. Mekaniks och IVA:s Värmetekniska Konferens den
23 september 1949.
621.791 : 669.14.018.45
intresset, men även de inom grupperna 2, 3 och
5 torde intressera många. Här skall dock i
huvudsak endast behandlas vissa spörsmål
beträffande stål tillhörande grupperna 1, 2 och 3.
Som ovan nämnts är materialen inom
grupperna 1, 2 och 3 mer eller mindre benägna för
härdning, dvs. de har en relativt låg kritisk
av-kylningshastighet. Ur svetsteknisk synpunkt
innebär detta som bekant, att hårda
övergångszoner lätt uppträder närmast svetsen. För att
kunna bedöma, hur ett dylikt material bör
svetsas, fordras en god kännedom om dess
egenskaper. Därvid är det ofta fullt tillräckligt att känna
materialets jominykurva, även om den bild man
då får av materialet ej är fullständig. Mycket
stor hjälp har man av kännedomen om
materialets TTT-diagram eller S-kurva.
Jominyprovet, från början avsett enbart som
ett härdbarhetsprov, utföres så, att en
provstav, 25 mm i diameter och 100 mm lång, av det
material som skall provas, uppvärmes till
härd-ningstemperaturen, för svetsbarhetsprovning
dock till minst 1 100°, varefter staven hängande
kyles från ena ändan med en vattenstråle av
bestämd storlek. Från den kylda ändan och upp
Tabell 1. Varmhållfasta och värmebeständiga material
Grupp Huvudsaklig Legeringstillsatser utöver C, Si, Mn
användning temperatur, °C, för
Högsta
arbets-håll- eld-
fasthet härdighet Cr Mo Ni övriga
1 Ångledningar 550 550 0,5 V
550 550 0,5—1,5 0,5 V
2 Ångledningar, överhettartuber, 550 <500 3—6 0,5—1
rekuperatorer 550 900 5—6 0,5—1 1—2 % Si
3 Ångpannetuber, överhettare, för- 550 825 13—14
värmare, matarvattenledningar. 550 850 17—18 Mo
Förvärmare, rekuperatorer 550 1 125 24—27 Mo, Ni, Si
i Synnerligen varierande 600 875 18 8 Nb, Ti
650 975 17 1,5—3,5 11
650 1 100 18—25 20—23 Mo
5 Gasturbiner 750 1 100 15—25 1—6 4—27 Nb, Ti
(i Gasturbiner 950 1 100 15—20 70—80 Al, Nb, Ti
950 1 100 15—30 50—70 Co, W
950 1 lOO 25—30 Cr, 50—70 Co Mo, Ni, W
950 1 100 10—50 Cr, Ni, Co; 0—10 Mo, W 0—4 % Nb, N, B, Ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
