Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 28 januari 1950 - Grundläggningsarbeten för kajer i Le Havres hamn, av Fritz Dellby och Arne Rinkert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
65
Grundläggningsarbeten
för kajer i Le Havres hamn
Civilingenjörerna Fritz Dellby och Arne Rinkert, Stockholm
624.157 : 627.33
Le Havres hamn var efter kriget en av de svårast skadade
hamnarna på kontinenten. Förstörelsen var delvis
resultatet av allierade bombraider men hade till största delen
åstadkommits av tyska mineringar, som utfördes före
utrymningen. Då Le Havres hamn med avseende på
passerande tonnage är Frankrikes till storleken tredje hamn
— år 1948 uppgick summan av exporterat och importerat
gods till 11,3 Mt — var det en tvingande nödvändighet att
snabbt sätta den i trafikabelt skick. Alltsedan krigsslutet
pågår också mycket omfattande byggnadsarbeten där, på
såväl kajer som varuskjul. Under 1949 utförda
byggnadsarbeten beräknas komma att dra en kostnad av 6 000 Mfr.
Grundläggningsmetoderna för de kajer, som byggdes upp
helt på nytt, är ovanliga och, åtminstone för svenska
förhållanden, delvis helt nya. Beroende på
grundläggningsdjupet användes i huvudsak två metoder; enligt den ena,
avsedd för medelstora djup, användes för grundläggningen
rörpelare, enligt den andra, avsedd för stora djup, vilar
kajkroppen på armerade betongpålar.
Den första metoden användes för en 325 m lång
kajsträcka, där vattendjupet är 11,7 m och djupet till fast
botten varierar mellan 17,4 och 23,9 m, allt räknat från
medelvattenståndet. Tidvattnet orsakar
vattenståndsvariationer på 1,20 m över och under medelvattenståndet.
Kajkroppen vilar på cirkulära rörpelare av betong med en
yttre diameter av 9,0 m och en väggtjocklek av 0,82 m.
Betongväggarna är försedda med cylindriska kanaler med
en diameter av 0,60 m och ett centrumavstånd av ca 0,71
m, fig. 1 och 2.
Bottenelementet tillverkas i torrhet på befintlig kaj och
göres ca 7 m högt, varigenom vikten blir omkring 200 t.
Pelarelementet lyftes från kajplanet till sin rätta plats
med en pontonkran. När elementet fått sitt rätta läge,
pågjutes det tills pelaren får en lämplig höjd över
vattenytan. Pelaren förses sedan med ett provisoriskt däck, på
vilket placeras järnskrot o.d. som belastning. Sänkningen
sker på så sätt, att jordlagren under pelaren upptas med
en speciell gripskopa, "Hammergrab", genom de cylindriska
kanalerna. Jordlagren inuti pelaren lämnas kvar,
varigenom onödigt arbete undvikes och konstruktionen får
en bättre stabilitet. För att förhindra, att pelaren ställer
sig på sned, arbetar fyra gripskopor samtidigt. Metoden
blir ej ekonomisk för mindre grundläggningsdjup.
Formarna till pelarna utfördes tidigare av trä; man har
emellertid nu övergått till stålplåtsformar, vilka utföres
i relativt små segment. Formarna för de cylindriska
kanalerna utfördes i tre delar, skilda åt genom
gummipackningar. Genom att dra loss dessa kunde man lätt lossa
formen från betongen, vilket även underlättas genom att
formarna hålles väl inoljade. Sedan pelarna nått fast
botten, gjutes kajkroppen på dessa. Formkostnaderna
nedbringas genom att man i stor utsträckning för
balk-systemet använder förhandstillverkade balkar av både
förspänd och vanlig armerad betong.
Den andra metoden har visat sig lämplig för stora
grundläggningsdjup och användes för en 1 200 m lång
kajsträcka, som utgör fortsättning på ovan beskrivna
kajkonstruktion och där djupet till fast botten är ända till
42 m under medelvattenståndet. Kajen vilar på
betongpålar med en diameter av 1,50 m, fig. 3. Betongpålarna
tillverkas på så sätt, att betongrör med en yttre diameter av
Fig. 1. Grundläggning på rörpelare.
1,50 m och godstjocklek 0,12 m sänkes till fast botten
genom att en "Hammergrab" upptar fyllnadsmaterialet från
rörets inre.
Själva rören har försetts med kraftig såväl längsgående
armering som ringarmering, vilket i någon mån framgår
av fig. 4. Pålarna skall nämligen vara tillräckligt starka
lör att motstå eventuellt uppkommande tryck från
bakom-varande lermassor. I ena änden är rörelementen försedda
med en 10 mm tjock och ca 200 mm bred stålring, som
passar in i motsvarande förtagning på anslutande rördel.
Sedan röret neddrivits till fast botten, fylles dess inre
med betong. Detta har utförts både på vanligt sätt och
genom "grouting", vilket senare har givit mycket goda
resultat. Vid grouting fylles pålarna först stegvis med
stenmaterial, som därefter injiceras med betong. Betongen
består av cement, sand och vatten, som blandas så
intensivt (omrörararmen gör ca 1 500 r/m) i ett särskilt
aggregat, att blandningen närmast får karaktären av en
suspension. Denna är tyngre än vatten och tränger därför
undan detta, då grouten nedföres i pålen, dock — vilket
är det viktiga — utan att blanda sig med vattnet. Den
färdiga betongen innehåller ca 45 % grout och 55 %
stenmaterial; cementhalten är ungefär 300 kg/m3 och
vatten-cementtalet 0,36.
Denna senare grundläggningsmetod utföres också med
stålrör i stället för betongrör. Sänkningen sker med hjälp
av en "Hammergrab", som upptar massorna från rörets
inre samtidigt som röret ges en fram- och tillbakavridande
rörelse, vilken upphäver friktionen mellan rörets yttersida
och omgivande fyllning. I detta fall dras emellertid
stålröret successivt upp, allteftersom betonggjutningen utföres.
För att minska formkostnaderna tillverkas kajdäcket i
en för ändamålet särskilt iordningställd docka. Varje däcks-
Erfarenheter från studiebesök oktober 1949.
Fig. 2. Rörpelare under sänkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
