Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 26 augusti 1950 - Kortintervalltändning — en ny metod för bergsprängning, av Ingvar Janelid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
721
med övergång till kortintervalltändning, har
skett med Cambridge vibrograf för vertikal
respektive horisontell registrering, Leet’s tre
komponentseismograf samt med Detonildaboratoriets
vibrationsmätare. Dessutom har direkta
accelerationsmätningar skett med två olika
accelero-metrar som konstruerats av W Weibull vid AB
Bofors. Den ena av dessa har en tryckmätare
med kvartskristaller som tryckkänsliga element
medan givaren till den andra består av ett
speciellt elektronrör.
Mycket omfattande vibrationsmätningar har
utförts vid Limhamn och Slite, dels i egen regi,
dels av Weibull resp. Detoniklaboratoriet. Då
uppmätta värden på vibrationsvågornas
amplituder och av vågorna åstadkomna
accelerationer i de medier de passerar är mycket starkt
beroende av lokala förhållanden, såsom
placering av instrument, underlag, avstånd till
sprängplats, laddningsfördelning m.m., skall här
endast omnämnas de praktiska resultat som
framkommit.
I Limhamns kalkstensbrott, där pallhöjden är
ca 25 m, sköts tidigare endast ett skott åt gången
med 200—300 kg laddning. Med
kortintervalltändning skjutes nu salvor med sju sådana
laddningar utan att skakningarna ökat. Fördelen av
att endast sjundedelen så många skjutningar
behöver förekomma är uppenbar. Att antalet skott
hitintills inskränkts till sju beror på att
intervallapparaten begränsar antalet härtill.
I Slite, där kalkstensbrottet ligger praktiskt
taget mitt i samhället och där redan tidigare hela
salvor skjutits momentant, har genom
kortinter-valltändningen obehaget av skjutningarna
avsevärt minskat. Även på andra platser där
kortintervalltändning börjat användas är det fullt
klart, att en mycket betydande reducering av
markskakningarna kan erhållas.
Slutsatser
Av de resultat, som uppnåtts med
kortintervalltändning vid bergsprängning, framgår tydligt,
att i många fall stora fördelar kan vinnas i
jämförelse med momentantändning. Om
hålplacering, laddning och tidsintervall avväges på
lämpligt sätt, erhålles en mycket god
sönderslagning av det lössprängda berget samtidigt med
att berget bakom hålen blir mindre
söndersprucket till fördel för påföljande borrningar och
skjutningar. Rensningsarbetet av bergytan blir
även reducerat. Avståndet mellan borrhålen i en
rad tas i allmänhet något större än
försättningen. Förhållandet mellan håldiameter och
försättning bör avpassas så, att någon uppdelning av
laddningen ej erfordras.
God initiering av sprängämnet är av betydelse
och vid storborrhål bör pentylstubinen dras ned
till hålets botten. Vid utförda
storskottsskjul-ningar med försättningar på 5 till 8 m har ett
tidsintervall av 20—25 ms givit bäst resultat. Vid
minskad försättning bör tidsintervallen troligen
något minskas, men i vilket förhållande har ej
kunnat fastställas. Kortintervalltändningen har
i de flesta fall erfordrat något ökad
primärladdning, men i gengäld har mindre sprängämne
förbrukats till skutskjutningen. Totala
sprängämnesförbrukningen har i vissa fall minskat men
i andra ökat, det senare speciellt i låga pallar
med små borrhål. De största ekonomiska
fördelarna har erhållits genom minskat arbete ined
skutbehandlingen och icke minst genom att
lastningen kunnat påbörjas och fortgå mera
obehindrat.
Markskakningarna reduceras avsevärt vid
kortintervalltändning av skjutsalvor och därigenom
möjliggöres i många fall en mera ekonomisk
brytningsmetod. Betydelsen av att
skjutningarnas antal kan nedbringas, speciellt på
arbetsplatser, som ligger i närheten av bebyggelse, är
uppenbar. Ur såväl skaknings- som
sönderslag-ningssynpunkt bör av försök att döma
borrhålens antal i en salva ej understiga 6—7. Då vissa
detonationsvågor från det första skottet ej kan
reduceras genom interferensverkan från
efterföljande skott, borde öppningshålet helst
placeras med mindre försättning och därmed
erfordra mindre laddning. Likaså är det möjligt men
ej bevisat att ett betydligt kortare tidsintervall
mellan första och andra hålet skulle vara
fördelaktigt.
Beträffande hjälpmedlen för att åstadkomma
kortintervalltändning bör utvecklingen ledas
mot enklast möjliga men fullt driftsäker
apparatur. Ur rent praktisk synpunkt är tändhattar
med inbyggd fördröjning utan tvekan de
lämpligaste, då såväl koppling som ledningsdragning
och erforderligt tändaggregat är de för
närvarande enklast möjliga. Begränsningen av
kortinter-valltändkapslarnas användning ligger nu dels i
det inskränkta antalet intervaller och dessas
storlek, dels i det relativt höga priset.
Intervall-kopplarna bör vara avsedda för minst 15—20
skott och intervalltiden kunna varieras mellan
förslagsvis 10 och 30 ms. Mer än en tändhatt
bör kunna kopplas till varje intervall och
kontaktanslutningarna i apparaten måste vara så
effektiva och långvariga, att absolut säker
tänd-ning erhålles, utan att alltför hög tändspänning
erfordras. För användning på platser, där elkraft
ej finns, måste i varje fall vissa apparater
kunna drivas från separat strömkälla.
Kortintervalltändning har hittills
huvudsakligast kommit till användning vid pallbrytning
i öppna dagbrott men även i samband med
lång-hålsborrning i gruvor samt vid sprängning av
rörgravar och husgrunder. Utvecklingen
kommer med stor sannolikhet att gå mot en
vidsträcktare användning såväl inom gruvbrytning
som i samband med byggnadsarbeten. I senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
