Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 26 augusti 1950 - Olycksfall vid sprängningsarbeten 1945—1949, av Lennart Eklund och Hans Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
723
Olycksfall
vid sprängningsarbeten
1945—1949
Bergsingenjör Lennart Eklund, Lidingö, och
kapten Hans Frisk, Stockholm
614.8 : 622.235
För upprättande av en statistik över antalet olycksfall
under sprängningsarbeten i Stockholm jämfört med den
övriga delen av landet har Kontrollanten över explosiva
varor i huvudstaden inhämtat uppgifter från
försäkringsinrättningar, som handha utbetalning av ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Utöver
denna avsikt låg även tanken att söka utröna om arbetet
för säkerhetstjänsten hade givit något resultat. Glädjande
nog kunde det snart konstateras, att olycksfallen under
femårsperioden 1945—1949 procentuellt sett hade nedgått
för Stockholms stad.
Vid arbetet med de statistiska uppgifterna fann man
emellertid, att en bättre indelning av de olika
olycksfallsgrupperna vore önskvärd för att lämna stöd till
säkerhetstjänsten. Om icke uppgifterna innehåller annat än
antalet olycksfall inträffade per år och fördelade på vissa
grupper, blir en sådan statistik, ur säkerhetstjänstens
synpunkt av mindre värde och ett självändamål. Det beslöts
därför att söka specificera nämnda grupper i undergrupper
för att bättre komma olycksfallsorsakerna in på livet. I
samband härmed uppkom också ett förslag att statistiskt
åskådliggöra graden av skadans beskaffenhet, eller
olycksfallspåföljden.
Föreliggande redogörelse grundar sig således på en
uppdelning av olycksfallen i huvudgrupper A, B, C, D, E, F
och G, indelade i undergrupper 1, 2, 3, 4 etc. samt
olycksfallspåföljderna a, b och c. Olycksfallspåföljden a avser
dödsfall, b invaliditet eller sjukdomsfall med bortvaro
från arbetet över 2 månader och slutligen c sådana fall
där arbetsoförmågan har varat mindre än 2 månader1.
Ett önskemål har även varit att söka åstadkomma
årsrapporter innehållande olycksfallsfrekvensen inom olika
företag i avsikt att klarlägga hur säkerhetstjänsten
fungerar. Även möjligheten att upprätta en statistik över
tätbebyggda orter för att påvisa den tillståndsgivande
myndighetens inverkan har ifrågasatts. Det hade också varit
önskvärt att få en relation till sprängningsarbetets
beskaffenhet och omfång. Ett flertal dylika förslag har
diskuterats, men längre än så har frågorna icke avancerat.
Med ovanstående littrering kan ett visst olycksfall
kortfattat specificeras, t.ex. B4c betyder: "Fel under
laddningsarbete genom klämning av tänd stubin med laddstake vid
urbränning, medförande arbetsoförmåga under mindre tid
än 2 månader." Olycksfallsanmälningarna är ofta mycket
ofullständiga och om littreringsuppgifterna vore
tillgängliga för anmälaren, skulle denne nästan tvingas till att
reda ut orsaken. Härigenom kunde onödigt
efterutrednings-arbete undvikas.
Olycksfallens fördelning enligt orsak och påföljd
De tabeller, som uppställts för åren 1945—1949, har
uppgjorts med stöd av ovan angivna indelningsgrund, men
blir för omfattande för att här närmare återges. Därför
lämnas här endast utdrag av tabellerna i form av diagram
med några förklaringar.
I fig. 1 visar den övre kurvan antalet sprängolycksfall,
fördelade på åren 1945—1949. Av diagrammet framgår,
att antalet olycksfall under år 1946 har varit särskilt lågt.
Härav får man dock icke dra slutsatsen, att det under
detta år förelåg ett bättre arbetarskydd. Det förhåller sig
nämligen så, att dels samtliga inträffade olycksfall icke
har anmälts till försäkringsinrättningarna och dels att
antalet pågående bergsprängningsarbeten kan ha varit färre
än vanligt under 1946. Att erhålla uppgift om antalet
pågående bergsprängningar inom landet per år har icke
kunnat åstadkommas. Av kurvan framgår emellertid, att
i genomsnitt inträffar 220 olycksfall per år.
De tre undre kurvorna visar, att dödsfallen a uppgår till
ungefär 5 % per år. Som jämförelse kan nämnas, att
under tioårsperioden 1921—1930 var denna siffra över
10 %. Härtill kommer att byggnadsverksamheten har ökat
under senare år. De allvarligare olycksfallen b visar en
tendens till minskning i ungefär samma proportion som
de mindre allvarliga c synes öka.
För att närmare kunna framhålla orsakerna till
olycksfallen anger fig. 2 huvudorsaksgruppernas andel i totala
antalet olycksfall per år. Huvudgruppen A, som omfattar
"bristfälligt skydd vid sprängning", har varit och synes
förbli den orsaksgrupp, inom vilken de flesta olycksfallen
inträffar. Med kompletteringskurvan A 3 + 4, som gäller
"för sent avlägsnande från eller för tidigt återvändande till
sprängställe" samt "dåligt personligt skydd inom det
farliga området" (nonchalans, underskattande av faran),
visas en stegring, under det att kurvan A 1 + 2 -j- 5,
angivande "otillräcklig täckning, postning eller misstag vid
laddningsberäkningar" (slarv och okunnighet), visar en
tendens till förbättring. I anslutning härtill kan man uttala
som önskemål, att lämpliga och tidsenliga föreskrifter
borde utarbetas för täckning. I Riksförsäkringsanstaltens
anvisningar till skydd mot yrkesfara vid
sprängningsarbeten (1938 nr 3) föreskrives, att en täckning, bestående av
mattor och stockar sammankedjade med kättingar skall
begagnas. Detta resulterar i, att föreskriften icke
efterföljes, enär numera betydligt modernare täckningsmateriel
kommer till användning på arbetsplatserna, åtminstone
inom de tätbebyggda delarna av landet. En bidragande
faktor till "nonchalansfallen" torde vara den hets, som
förekommer på vissa arbetsplatser och som närmare
beröres i slutet av denna redogörelse.
Huvudgruppen B omfattar olycksfall orsakade av "fel
vid laddningsarbetet". De båda undergrupperna B 1,
"ofullständigt avkyld gryta", samt B 4, "klämning av tänd
stubin med laddstake vid urbränningar", har medtagits,
då dessa båda orsaker varit mycket omdiskuterade under
femårsperioden och även vid hithörande utredningar ofta
sammanblandats. För Stockholms vidkommande kan som
Fig. 1. Antalet
olycksfall vid
sprängnings-arbete och
olycksfallspåföljder i % 1945—
1949.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
