Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 26 augusti 1950 - Olycksfall vid sprängningsarbeten 1945—1949, av Lennart Eklund och Hans Frisk - Det »vertikala kännetecknet», av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
725
Fig. 4. Hur splitter sprids vid sprängning i dagbrott utan
täckning.
ackorden. Men även de reglerande åtgärderna frän
myndigheternas sida, måhända mest från arbetsnämnderna,
bidrar. Genom en tilldelning av endast ett begränsat antal
arbetare, och denna under en viss fastställd tid, måste
arbetet påskyndas. Man har även sett exempel på, att
företagaren blivit ålagda bötesstraff till betydande belopp,
om bygget icke har varit färdigt inom bestämd tid. Detta
medför en viss hets på arbetsplatserna. Som en följd
härav tillkommer även att andra yrkesgrupper än de som
är sysselsatta med bergsprängning måste uppehålla sig på
arbetsplatserna. Detta förhållande åstadkommer irritation
och störningar för de olika arbetargrupperna.
På grund av dylika regleringar är det ej heller ovanligt,
att gatu- och avloppsarbeten igångsättes samtidigt med
sprängningar för grunder till hus. Härigenom uppstår en
trängsel vid arbetsplatserna, vilket medför, att det farliga
sprängningsarbetet blir än mer riskfyllt. Det förekommer
även, att en del företag tillhandahåller den anställde
berg-sprängaren såväl tändmedel som sprängämnen utan
kostnad. Vid sådana förmåner föreligger alltid en tendens till
friare sprängning. Brottningen mellan de gamla
"antagonisterna" arbetsförtjänsten och säkerheten har tilltagit
i intensitet med åren. Härtill kommer förut nämnda hets
på arbetsplatserna, vilka orsaker väsentligt bidrar till ökad
fara för såväl yrkesmannen som allmänheten vid
bergsprängningsarbeten.
Ytterligare en bidragande orsak till att igångsättandet av
sprängningsarbeten fördröjes, åtminstone inom Stockholm,
är för lång behandlingstid av ansökningshandlingar för
innehav av sprängmedel och tillstånd för bergsprängning.
Anledningen synes bl.a. vara brist på personal vid den till
-ståndsgivande myndigheten. De klagomål, som framförts
från byggnadsföretagare, torde vara berättigade. Det måste
anses som en brist i samhällsfunktionen, att å ena sidan
staten önskar ökad produktion, under det att å andra
sidan bristen på tjänstepersonal medför hämning i
före-tagarandan. Det väsentliga i detta sammanhang är
emellertid, vilket bör observeras från myndigheternas sida, att
en dylik brist, särskilt vad bergsprängning angår, kan
verka menligt på arbetarskyddet.
Slutligen kan det vara på sin plats att varna allmänheten
för risken att onödigtvis uppehålla sig i närheten av
sprängningsplatser, enär försäkringsfrågan gällande tredje
man icke kan anses vara löst. Förutvarande
sprängämnesinspektören har också genom en skrivelse i november 1947
hemställt hos K. Kommerskollegium om utredning för att
få denna viktiga fråga löst.
Läsaren förutsättes vara införstådd med
sprängningsarbetens farlighet. Därför har detta förhållande icke
närmare behandlats här. För den mindre initierade hänvisas
till en publikation utgiven av Riksförsäkringsanstalten4. Av
tabell 11 på s. 174 framgår, att sprängolycksfallen under
denna period resulterade i 1 058 förlorade arbetsdagar per
olycksfall, vilket antal under dessa krigsår endast
överträffats inom yrkesgrupperna sjöfart och luftfart.
Exemplet visar tydligt nog, hur farligt ett sprängningsarbete är.
Litteratur
1. Eklund, L: Sprängolycksfallen under dr 19iS och deras orsaker,
Arbetarskyddet 1949 h. 3.
2. Billberg, A: Om krutstubin och riskerna för deras användning,
Arbetarskyddet 1945 h. 2.
3. Billbzrc, A: Om för tidig tändning vid grytbränning,
Arbetarskyddet 1946 h. 3.
4. Olycksfall i arbete ären 1939—19i3, Riksförsäkringsanstalten,
Stockholm 1948.
Det "vertikala kännetecknet", som skall ställas upp på
Londonutställningen 1951, har utvalts vid en tävling med
157 deltagande. Det består av en 75 m lång, nålliknande
fackverkskonstruktion, vilken är upphängd 12 m över
marken i linor, fästade i 20 m höga stödpelare av analog
konstruktion. Denna upphängningsform har valts i avsikt
att frigöra monumentet från marken och få den att verka
som en svävande, jättelik visare för utställningen.
Kännetecknet består av ett tolvsidigt fackverk av
aluminiumprofiler. Det har en största bredd av 4 m och är
uppbyggt i fyra fabriksbyggda sektioner av
aluminiumprofiler, nitade till horisontella ringar av aluminiumrör,
vilka i sin tur är stagade av horisontella ståltrådar, övre
spetsen består av en 1,5 m lång kon av trycksvarvad
aluminium och den nedre av en liknande kon, ehuru av
alu-miniumgjutgods. Fackverket är klätt med en
diagonalflät-ning av 2 cm breda aluminiumband med 5 cm mellanrum.
Fig. 1.
"Vertikala kännetecknet" för [-London-utställningen-]
{+London-
utställningen+}
1951.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
