Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Ortdrivning genom strossuppskjutning och skraplastning i vagnsätt, av Erik Lindfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september 1950
777
ställda resultaten. De uppgivna effekterna gäller
alltså relativt vana ortdrivare med 1—V/a års
borrningspraktik. Till förfogande har stått
RH-65 borrmaskiner med
knämatningsutrust-ning och 7/8" hårdmetallborrar; lufttrycket var
6,5 at ö.
För 545 m fältort kan sålunda uppvisas en
genomsnittsindrift av 1,85 m per skift och
bor-rare och för 150 m tvärort 1,64 m per skift. Den
lägre indriften i det senare fallet hänger samman
med sämre skjutbarhet på grund av att bergets
strykningsriktning är vinkelrät mot ortrikten.
Lastningsmetod
Det stod från början tämligen klart, att den
gängse skopslastningsmetoden kanske ej vore
den bästa tänkbara lösningen, speciellt vid längre
transportvägar, med hänsyn till att vagnsbyte
måste ordnas i närheten av ortgaveln, vilket
kräver utstrossning med vissa mellanrum åt sidan
eller i taket av orten. Ur kostnads- och
tidsbesparande synpunkt kan dessa växlingsplatser ej
förläggas tillräckligt nära varandra, varigenom
den redan i sig själv tidsödande vagnsväxlingen
ytterligare förlänges.
För att eliminera dessa nackdelar och samtidigt
om möjligt öka lastningseffekten gjordes i
början spekulationer om något slag av
bandtransportör, men ganska snart riktades
uppmärksamheten mot införande av skraplastning i en eller
annan form. Flera olika skrapbryggor byggdes,
av vilka en användes en längre tid i drift. Denna
var försedd med en svans, dvs. en förlängning
av skrapplanet, så att två vagnar kunde fyllas
på en gång utan vagnsväxling. Skrapspelets
placering hade redan då lösts på ett smidigt sätt i
och med att det ställts under skrapbryggan.
Detta aggregat visade sig likväl rätt otympligt i
driften på grund av dess ansenliga höjd
(skrapplanet högre än vagnarna) och längd.
För ett år sedan uppkom slutligen tanken att
Fig. 3. Ombyggnad av 0,9 m’ fyrkantvagn för skraplastning.
Fig. 4. Det första aggregatet för skraplastning i vagnssätt
(0,9 ms vagnar); 1 skrapbrygga, 2 10 hk tvårummigt
luft-drivet skrapspel, 3 framplåt (på gångjärn), -4 avsatser för
uppbärande av skrapan, 5 block- och linfäste (U-balk),
6 skruvpelare, 7 skuren draglina, 8 returlina, 9, 10
manöveranordningar för spelet, 11 höj- och sänkbara järnrör
(skydd för spelköraren).
låta vagnarnas överdel bilda en direkt
fortsättning av skrapplanet. Detta åstadkoms genom
påsvetsade avsatser på insidan utefter vagnarnas
långsidor. Skrapbryggan kunde nu göras
avsevärt mycket kortare och lägre. I första hand
kom 0,9 m3 fyrkantvagnar i användning, vilka
har ombyggts för ändamålet enligt den på fig. 3
angivna principen. För att åstadkomma styrning
för skrapan och samtidigt förhindra den att
hoppa av har vagnssidorna gjorts extra höga och
når ca 20 cm ovanom skrapplanet. Det första
kompletta skraplastningsaggregatet byggdes i
april 1949 och åskådliggöres i sin helhet av fig. 4.
Varje tågsätt består av fem vagnar, vilkas
överdel alltså bildar ett sammanhängande skrapplan,
då vagnarna vid skrapningen automatiskt skjutes
ihop tack vare bakre blockets upphängning i en
från orttaket nedhängande arm, som vid
sträckning av draglinan trycker mot sista vagnens
gavel.
Skrapan är av lådmodell och byggd av 20 mm
plåt. Plåten på bakstycket är extra förstärkt och
försedd med snedställda tänder. Skrapans vikt
är ca 300 kg, längd 1,2 m och utvändig bredd
0,95 m, dvs. 5 cm smalare än skrapplanets
invändiga bredd.
Lastningen utföres utan någon som helst
förflyttning av vare sig skrapbrygga eller vagnar.
Vagnarna fylles undan för undan och sist
lägges en råge på varje vagn. Skrapbryggan flyttas
ej heller undan vid skjutningen. Framflyttning
av bryggan sker vanligen en gång på tio salvor.
Vid framflyttningen placeras bryggan så nära
ortgaveln som möjligt, dvs. på 4—5 m avstånd
från denna. Rensningen av berget från ortgaveln
underlättas genom att rothålen har borrats så,
att deras spetsar kommer att ligga ^ ni efter
jämfört med övriga hål i salvan. Härigenom har
ortgavelns nedre del övergått till ett lutande plan,
som möjliggör användning av skrapan för
rensningsarbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
