Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Tekniska hjälpmedel i modern meteorologi, av Lauri A Vuorela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Schema för Väisälä-radiosonden.
variabel frekvens utföras antingen med variabel
bärvågsfrekvens eller med ändringar i en
lågfrekvens, varmed bärvågen moduleras.
Den av V Väisälä konstruerade finska
radio-sonden kan väljas för att representera den
radiosondtyp, som bygger på principen om
varierande frekvens. Utseende och konstruktion
framgår av fig. 2 och 3. För mätning av
temperaturen har man en bimetalltermometer, trycket
bestämmes med en aneroiddosa och fuktigheten
med tillhjälp av en hårhygrometer. Varje
element styr den ena plattan av en luftkondensator,
medan den andra plattan är fast. Förändringar
i plattornas avstånd påverkar kapaciteten och
således sändarekretsens frekvens. Ett skålkors
driver kontaktanordningen varigenom var och en
av de föränderliga kapaciteterna i tur och
ordning inkopplas i sändarekretsen tillsammans
med två fasta referenskondensatorer.
Kapaciteten hos den ena av dessa är något mindre, på
den andra något större än kapaciteten hos de
föränderliga kondensatorerna.
Frekvensskillnaden mellan de båda fasta kondensatorerna är
sålunda den enhet, i vilken man uttrycker de
andra. Registreringsanordningen på mottagaren
består av en med tillhjälp av ett urverk driven
pappersbelagd cylinder, på vilken en elektriskt
styrd spets markerar alla fem frekvenserna i
form av kurvor. Dessa utvärderas sedan med
tillhjälp av en speciell hyberbolisk skala.
Radio-sonden väger endast ca 300 g och användes bl.a.
i alla nordiska länder.
Den engelska radiosonden (Tekn. T. 1947 s.
509) liknar den finska utom i tre avseenden.
Förändringarna i de meteorologiska elementen
överföres till sändarekretsen genom variabel
induktans. Sändaren är modulerad och som
hygroskopiskt element användes en
guldslagar-hinna. Apparatens vikt är ca 1,5 kg.
Mätningsnoggrannheten är för både den finska och
engelska sonden av storleksordningen ± 1 mb för
trycket och ± 0,5°C för temperaturen.
Ett exempel på en radiosond, modulerad med
en lågfrekvens, är den av US Bureau of Stan-
dards utarbetade (fig. 4), som utnyttjar
motståndsändringar i sändarekretsen. Sändaren
skickar ut en ständig signal, som i tur och
ordning moduleras genom en av följande fyra
talfrekvenser: en frekvens som är beroende av
motståndet vid termometern; en frekvens som beror
av ett motstånd, styrt av relativa fuktigheten;
en konstant, hög referensfrekvens och en
konstant låg referensfrekvens. Ombytet av
talfrek-vense1’na sker vid kända lufttrycksvärden, givna
av en barometrisk kontakt.
Barometerkontaktens aneroid styr en arm över 80 från varandra
isolerade ledande lameller. Var femte av dem är
dubbelt så bred som de andra och är kopplad
antingen till hög- eller lågfrekvensmotståndet, de
andra till fuktighetsmotståndet. När kontakten
ligger på isolerade ställen, ger sändaren en
signal som motsvarar temperaturen. För mätning
av temperaturen användes ett keramiskt
material, vars motstånd har stor negativ
temperatur-koefficient (Tekn. T. 1947 s. 573).
Fuktighets-mätaren består av en remsa plast, vars långsidor
är täckta med tunn metall och ytor med en
litiumkloridpreparerad fuktighetskänslig film.
Motståndsvariationer i filmen mellan
metallkan-terna ger den relativa fuktigheten.
Registreringen är automatisk och sonden väger ca 1,2
kg. Mätningsnoggrannheten för temperatur
uppges vara ± 0,5°C.
Frostpunktshygrometem
Ingen av de metoder, som för närvarande
utnyttjas för mätning av fuktigheten vid
radio-sonderingar, kan anses fullt tillfredsställande;
speciellt gäller detta vid låga temperaturer och
liten relativ fuktighet. Hårhygrometern har som
nackdel en ansenlig tröghet. Guldslagarhinnan
är i det hänseendet avsevärt bättre, men också
den blir okänslig vid låga temperaturer.
Trögheten hos den amerikanska fuktighetsmätaren
är liten, men temperaturkoefficienten däremot
stor. Det för närvarande enda pålitliga
instrumentet för mätningar i t.ex. stratosfären, där
temperaturen kan sjunka under 80°C och
vatteninnehållet är under 1 mg/m3, är den i England
under kriget konstruerade
frostpunkthygro-metern.
Fig. 4. Principschema för matdel med variabla motstånd
till radiosond.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
