Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1950 - Syrafast emalj för kemisk apparatur, av OP Hagbarth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1950
907
Fig. A. Exempel
på reaktionskärl
med emalj som
anbringats
enligt den torra
metoden; kärl
och lock
emaljerade oart för
sig.
Mellan varje skiktapplicering sker torkning och
bränning. Sättes apparaten dessutom under
vakuum före torkningen, erhålles en bättre
emaljvidhäftning i det alla porer utfylls, samtidigt
som de i all emalj befintliga småblåsorna
frigörs från järnytan och delvis avgår från
emalj-en10-28-29. Betydelsefullt för emalj beläggningens
egenskaper är även att avkylningsprocessen sker
under noggrann kontroll.
De bägge emaljeringsmetoderna har var och en
sina företräden, men den torra ger den
motståndskraftigaste emaljen, särskilt ur mekanisk
synpunkt.
Leveranskontrollen avser att utröna, om
emalj-skiktet är absolut fritt från porer och sprickor11.
Emalj ytan blötes med en provlösning bestående
av enprocentig koksaltlösning försatt med
vät-ningsmedel och fenolftalein. Över ytan föres en
provare, bl.a. bestående av en milliamperemeter
med en känslighet av 2 mA. En strömkällas
pluspol är ansluten till provaren och dess minuspol till
den metalliska bäraren. En likspänning på 100—
120 V pålägges under fem minuter. För att emalj
-skiktet skall anses tätt fordras, att
fenolftalei-net icke rödfärgas och att amperemetern ej ger
utslag. Dessutom sker okulärbesiktning av hela
emaljytan och skikttjockleken mätes.
Instrumentet härför består av ett huvud och
en mätare. Det anslutes till 110 V växelström
och mäter tjockleken hos icke ledande skikt på
ett magnetiskt underlag. Huvudet har två spetsar,
som vilar på den yta, vars tjocklek skall
bestämmas. Det bildar ena armen av en elektrisk
brygga, där den andra utgöres av en liknande
induktans, belägen på mätinstrumentets insida.
De båda armarnas impedanser är balanserade
mot varandra. När huvudets impedans varierar
påverkas bryggbalansen, och det indikerande
instrumentet, som inkopplats i bryggkretsen,
anger då obalansen. Det är kalibrerat för att direkt
visa tjockleken hos ett icke magnetiskt skikt.
Variationerna i skikttjocklek måste hållas
inom snäva gränser, ej heller är det önskvärt med
alltför tjocka skikt, då därigenom
beständigheten vid temperaturväxlingar nedsättes och
uppkomna skador får större omfattning’1-13-18.
Egenskaper
I tabell 2 har sammansättningen för tre olika
emaljer angivits. Dessa kan betraktas som
representanter för en mångfald varianter. De
driftsfordringar för vilka emaljen framför allt
anpassas, är syrabeständighet, alkalibeständighet
eller tryckbeständighet (autoklavemalj) (fig. 5).
Emellertid kommer de olika emaljtyperna att visa
i stort sett överensstämmande egenskaper;
inriktning mot ett visst ändamål innebär sålunda
endast, att en speciell egenskap förstärkes, i regel
på bekostnad av någon annan. Egenskaper
fölen vanlig syrafast emalj kan därför anges
såsom riktvärden för alla slag av emalj.
För de fysikaliska egenskaperna uppges
följande värden:
hårdhet, Mohs skala ................. 5 — 6
specifik vikt .................. g/cmB 2,54— 2,66
utvidgningskoefficient ............... 8,2 —13,0 X 10"
elasticitetsmodul14 ............ kp/cm2 5,0 — 7,5 X 10ö
draghållfasthet3 .............. kp/cm2 3,0 — 4,5 X 103
Slaghållfastheten är den fysikaliska egenskap,
som har det största värdet vid bedömning av
emaljen, men då den i sig innefattar såväl
hårdhet, elasticitet som tryckhållfasthet är den
experimentellt mycket svårbestämbar. Dessutom
påverkas den även av bärarens form; bl.a. märks
en betydligt nedsatt hållfasthet vid stumma par-
Fig. 5. Ångmantlad autoklav i sy i af äst emaljerat stål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
