Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 oktober 1950 - Skall trä linoljas? av sah - Vattentäta trycktunnlar, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
984
TEKNISK TIDSKRIFT
Skall trä linoljas? Problemet om målning av trä
utomhus befinner sig för närvarande i stöpsleven. Mycket av
det som förut har ansetts rätt och riktigt accepteras icke
längre av den vetenskapliga forskningen, vilken nu
bedrives intensivt på detta område" men utan att ännu ha
gett några definitiva resultat.
Problemet är också ytterst komplicerat. Till att börja
med är trä i sig självt ett mycket variabelt material, vars
egenskaper varierar med träslag, växtort, huggningstid,
torkning och bearbetning. Problemet att måla på trä
innehåller därför så många variabler, att man knappast kan
vänta sig en generell lösning. I varje fall kan det som
förefaller rätt i ett teoretiskt resonemang slå alldeles fel i
praktiken.
Vid förbehandlingen av trä som användes utomhus, och
framför allt båtar, har det hittills ansetts som ett axiom,
att trävirket belt skall dränkas in med rå linolja. Metoden
har praktiserats sedan långa tider utan att medföra några
katastrofer när den utföres rätt. Emellertid är rå linolja,
inte ens efter fullständig torkning, något särskilt
vatten-starkt material; frågan är därför, om den linolja som är
instängd i träts porer någonsin kan oxidera igenom och
torka ordentligt. Även om så skulle vara fallet tar linoljan
lätt upp vatten, sväller och sönderdelas så småningom.
Den blandning av olja och sönderdelningsprodukter som
därvid uppstår kan knappast vara nyttigt för trävirket;
icke heller kan denna mjuka materia vara någon lämplig
grund för fernissan eller målarfärgen.
Att helt hindra vatten att tränga in i trät är knappast
möjligt med nuvarande målningsmetoder och icke heller
alltid önskvärt. Ibland kan det vara av värde att det blir
en viss omsättning på vattnet. Laboratorieförsök antyder
emellertid att ju mer olja man pressar in i trät, desto
envisare hålles också det instängda vattnet kvar. Vid
invändig fernissning av t.ex. en båtruff kan det sålunda ofta
slå upp blåsor i lackskiktet utan att man kan konstatera
något fel på fernissan. En nära till hands liggande
förklaring är, att instängt vatten är orsaken till denna
blåsbildning. Om solen värmer på utsidan drivs det instängda
vattnet mot den kallare innerväggen, där fernissan blåses
upp fläckvis. Detta skulle naturligtvis kunna ske även
om trät inte vore inoljat, men oljans förmåga att hålla
kvar vattnet och linoljans sönderdelningsprodukter kan
vara en bidragande orsak till blåsbildningen. Även om
denna fråga icke är helt utredd kan dock ovanstående
förklaring vara användbar som en arbetshypotes för
fortsatta försök.
Om det finns ett märkbart skikt av rå linolja utanpå
träytan när fernissningen eller målningen börjar, påverkar
oljeskiktet fernissans torkning mycket ofördelaktigt, med
risk för rynkning på den alltför mjuka grunden. Eftersom
kokt linolja torkar mycket snabbare än rå och fortare når
ett något så när vattenfast stadium har man därför i
växande utsträckning börjat använda kokt linolja, i varje fall
vid sista oljestrykningen. Mot användningen av kokt
linolja talar enligt mångas mening att den ger mörkare färg
åt trät än den råa, vilket kan skämma utseendet vid ljusa
träslag. Vidare anses den kokta linoljan vara för spröd
och inte följa med i träts rörelse lika bra som rå.
Båda dessa påståenden torde dock vara tvivelaktiga.
Riktigare torde vara att kokt linolja inte så lätt tränger in i
träts porer som den råa. Eftersom denna
inträngnings-förmåga enligt ovan kan vara av tvivelaktigt värde, är det
inte säkert att den kokta linoljans mindre inträngning är
en nackdel. Stundom får man bättre resultat med
stand-olja, som har ännu mindre inträngningsförmåga. En del
exponeringsförsök med båtlacker har visat, att man får
lika bra resultat om man före lackeringen grundar med
utspätt båtlack som om man grundar med linolja. Frågan
är emellertid ännu för litet utredd och det beror
fortfarande ytterst på trävirkets beskaffenhet hur grundningen bör
utföras.
Linoljans värde som träkonserveringsmedel är naturligt-
vis avhängigt av dess värde som skydd mot vatten.
Eftersom båtlacken vid långvarig påverkan släpper igenom
vatten, som dessutom kan krypa in genom nåtar, ändträ
osv., ger nu brukliga metoder inget säkert skydd mot röta,
t.ex. blåträ. För närvarande håller man på att utreda
möjligheterna att måla på trä som har impregnerats med
olika gifter, vilka i andra sammanhang har visat sig
effektiva och som dessutom skyddar trä mot trämask. Vissa
andra bestrykningsmedel har givit gott resultat, åtminstone
som skydd mot blåträ, och det är möjligt att man på
denna väg kan få ett bättre grundningsmaterial än den
råa linoljan. En svårighet är att få fram effektiva
skyddsmedel av detta slag som inte missfärgar trä (Hugo
Ain-wkrsson i Dorchbäcksin-Nytt 1950 h. 1). sah
Vattentäta trycktunnlar utföres enligt en uppfinning av
Alois Kieser, Bregenz, Österrike, sålunda (fig. 1) att
bergytan först beklädes med oarmerad betong till sådan
tjocklek, att cirkulär form erhålles. Några centimeter
därinnanför muras av betongblocksten ett kärnrör, vilande på
erforderligt antal stödklackar. I utrymmet mellan
bergbeklädnaden och kärnröret inpressas cementbruk under
högt tryck. Härigenom kan kärnröret ges en önskad
förspänning, radiellt och tangentiellt tryck, som motverkar det
blivande invändiga vattentrycket. Betongens jämförelsevis
låga draghållfasthet behöver därför icke tas i anspråk. Även
fogarna mellan blockstenarna samt eventuella hålrum mot
berget blir fyllda med cementbruk (fig. 2). Metoden har
prövats i en provtunnel med 2,40 m diameter och 40 m
längd (Schw. Bauztg 1950 h. 23, 24). G Lbg
Fig. 1. Vattentät
tunnel inkläd nää; a berg,
b bergbeklädnad, c
in-jekterat cementbruk, d
kärnrör, e dränering.
Fig. 2. Detaljer av inklädnaden; överst längdsnitt vid
hjässan, därunder tvärsnitt; a berg, b bergbeklädnad, c
injek-terat cementbruk, d normalsten, dt hålsten, d, ändsten, f
gängat gasrör, h längsgående fog, i ringfog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
