Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1950 - Bortskaffande och utnyttjande av tyska ruiner, av SHl - Regn på beställning, av SHl — Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108-4
TEKNISK TIDSKRIFT
till fabriken kunde ske. Järnvägen användes sedan blott
för tömning av de provisoriska upplagsplatserna och i
januari 1950 kunde man börja riva den.
Upplagsplatsen vid fabriken är så ordnad, att lossning
kan ske både från järnvägsvagnar och bilar, även stadens
spårvagnar kan utnyttjas. Under fordonsbristen försökte
man använda dessa, men de visade sig alltför osmidiga
och därför oekonomiska. För övrigt tvingade de växande
fordringarna på persontrafiken till övergivande av detta
transportmedel.
Redan 1946 hade det av staden bildade
Trümmer-Ver-wertungs-Gesellschaft skaffat en egen bilpark. Denna
ökades sedan ständigt och består nu av 20 vagnar. Behovet av
röjningar för nybyggen steg hastigt och man måste
därför skaffa permanent utrymme för materialet och särskilt
för det, som ej kunde användas. Blott med stor svårighet
kunde man skaffa lämpliga platser i stadens utkanter,
vilket visar, att ett utnyttjande av materialet i största
möjliga utsträckning var nödvändigt.
Ett särskilt angeläget och svårt arbete är avlägsnande av
riskabla ruiner inom staden. Byggnadsskadornas form och
omfattning varierar mycket, och arbetena sträckte sig
därför från borttagande av enstaka byggnadsdelar till total
rivning. Den senare är i regel enklast. Hittills har 6 500
farliga ställen röjts, men ytterligare 2 500 har upptäckts,
och den fortskridande vittringen av de skadade husen ökar
ständigt arbetsuppgifterna på detta område.
När ruinmaterialet kommer till fabriken för att
upparbetas, störtas det på en stavsikt med 400 mm spaltbredd och
går därifrån till en 50 m lång silo. Den mängd, som
fabriken kan ta, befrias från den finkorniga delen (0—35
mm), som utgör ca 50 %. På ett såll delas materialet
sedan i två storleksklasser, 35—100 mm och 100—400 mm.
Dessa befrias genom handsortering på band från
oanvändbara inblandningar, till vilka hör metaller, trä, glas,
papper, lump och gipsbitar. Järnbitar har då redan borttagits
med magnet. Det utsorterade materialet lagras var sort
för sig och utnyttjas på lämpligt sätt. Efter krossning
siktas i kornstorlekarna 0—4, 4—12, 12—18 och 18—25
mm. Större stycken återförs till krossen.
Det först bortsållade finkorniga materialet innehåller
3—4 % gips och kan därför ej användas till byggnadssten
med cement som bindemedel, ty gipsen skulle förstöra
cementen. För att kunna utnyttja detta material har man
därför blivit tvungen att oskadliggöra sulfatet. Man
blandar det med ca 6 % koksstybb eller sot under tillsats av
en viss mängd vatten. Därefter upphettas massan på en
rost med generatorgas till 1 200—1 400°C varvid den sintras
samtidigt som sulfatet reduceras under bildning av
kalciumoxid och svaveldioxid. Den senare blandas med luft
och släppes ut. Det sintrade materialet kyls med vatten,
krossas och siktas till kornstorlekarna 0—1, 1—3, 3—10
och 10—15 mm.
Båda slagen av krossat material kan nu användas som
fyllning i betong eller till lättbetongplattor av
Siporex-eller Ytong-typ. Vid framställning av de senare åtgår
vanligen ca 110 kg cement per m3 lättbetong. Blandningen av
ruinmaterial, cement och lämplig mängd vatten sker i
specialmaskiner, som arbetar enligt motströmsprincip.
Massan går därefter på en transportör till plattmaskinerna.
Dessa gjuter sex plattor eller stenar i taget, packar massan
genom vibration, tar den ur formarna och ställer de
färdiga stenarna på en transportör, som för dem till lagret.
Efter 1—2 dygns hårdnande, varunder stenarna måste
hållas fuktiga, kan de ställas samman i block och staplas
i höga travar.
Trümmer-Verwertung sysselsätter 760 man i hela sin
rörelse, dvs. både för röjning och för fabriken. Vid denna
upparbetas 2 000 t/dygn vid arbete i tre skift, och dess
storlek är så avpassad, att den på 15—20 år skall ha
utnyttjat ca 8 milj. m8, dvs. två tredjedelar av ruinerna (R
Hiecke-r & P Jordan i Z. VDI 1 sept. 1950, H E Müller i
Schweiz. Bauztg 23 sept. 1950). SHl
Regn på beställning. När man under kriget blev tvungen
att flyga utan hänsyn till årstid och väderlek, blev
nedisning av flygplanen ofta ett mycket besvärligt problem.
På grund härav började den amerikanske fysikern och
kemisten I Langmuir intressera sig för molnens tillstånd.
Han kom då till uppfattningen att åtminstone vissa moln
till stor del består av underkylda vattendroppar, som är
för små att ge regn. Genom laboratorieförsök visade han,
att dessa droppar kunde bringas att kristallisera till
snöflingor genom stark avkylning, t.ex. med torris.
Flingorna blir under gynnsamma betingelser tillräckligt
stora för att falla till marken och kan under vägen smälta
till regn. Man borde alltså kunna framkalla detta genom
att från flygplan bespruta ett moln med finfördelad torris
(Tekn. T. 1950 s. 670). Ett annat sätt att få det
underkylda vattnet att kristallisera är användning av
kristalli-sationskärnor. V Schaefer, liksom Langmuir anställd hos
General Electric, hade visat, att naturligt damm kunde
tjänstgöra som sådana, men att ett ämne med samma
kristallform som is borde vara långt mer effektivt. En
tredje av General Electrics vetenskapsmän, B Vonnegut,
fann också, att silverjodid, vilken liksom is har hexagonal
kristallform, ger synnerligen verksamma
kristallisations-kärnor för underkylt vatten.
Innan de nämnda vetenskapsmännen började intressera
sig för omständigheterna vid regns uppkomst var
meteorologin en rent passiv vetenskap. Meteorologerna gjorde
iakttagelser och försökte spå väder — med växlande
framgång, men de gjorde intet försök att behärska väderleken.
Nu har regnmakeriet blivit affär i USA. En av de mest
kända männen i branschen är I Krick, som verkar i New
Mexico; i det lika torra Arizona har C Barnes, själv en
skicklig flygare, 17 flygplan i arbete; en tredje, W Howell,
blev tillkallad för att avhjälpa New Yorks besvärliga
vattenbrist våren 1950.
Vädermannen Krick har startat ett bolag, Water
Resources Development, vars program är "undersökningar
och fältoperationer för vetenskaplig framställning av regn,
undertryckande av regn och lösning av liknande
vattenproblem". Krick är meteorolog, han satte i gång den första
väderlekstjänsten för flyglinjer och var chef för den
grupp, som ansvarade för den långfristiga
väderleks-prognosen vid Eisenhowers landstigning i Frankrike 1944
(Tekn. T. 1950 s. 506). Hans förutsägelser lär vara riktiga
till 90 %, vilket har möjliggjort för hans bolag att reglera
regntillförseln på ett förnuftigt sätt. Hans metod tycks i
huvudsak bestå av analogislut ur kända
väderlekssituationer och deras resultat.
De första försöken att framkalla regn gjordes genom att
behandla lämpliga moln från flygmaskin. Använder man
silverjodid, kan man emellertid även sprida denna från
marken. Krick föredrar denna metod och har konstruerat
en flyttbar "generator", som blott väger ca 90 kg. I denna
bränns koks mättad med silverjodid vid 1 370—1 650°C.
Den bläster, som används för att nå denna temperatur,
blåser även ut silverjodidröken, som är nästan osynlig,
men för med sig en oerhörd mängd kristallisationskärnor.
Generatorn kan transporteras och betjänas av en man.
Den placeras i lovart om det område, som skall bevattnas,
och sätts i gång, när rätta sortens moln är i antågande.
Till skillnad från Langmuir, som också arbetar i New
Mexico, bryr man sig icke om enstaka cumulusmoln utan
väntar, tills fuktig, varm luft stöter samman med kall
från polartrakterna, en situation som ger moln och regn
över stora delar av USA. Då sätts generatorerna i gång
för att öka nederbörden.
Mängden utspridda kristallisationskärnor är ej likgiltig,
ty ger man molnen alltför stor dos, blir snöflingarna så
många och små att de förblir svävande. Detta förhållande
kan utnyttjas för undertryckande av regn, ty ett moln,
som preparerats på detta sätt kan "hålla sig flytande"
ända tills det råkar in i fuktig luft. På detta sätt kan man
försöka hålla cirrusmoln som solparasoll över ett vete-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
