Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - Hur skall teknologens tid tillvaratas? av Lars Gunnar Sillén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1150
TEKNISK TIDSKRIFT
kemiska kunskaper. Det finns nu ingen särskild
fackavdelning för sockeringenjörer. Man får
därför välja mellan att antingen anställa en
mekanisk ingenjör och lära honom den kemi han
behöver eller en kemisk ingenjör och lära honom
den extra mekanik han behöver.
Enligt min sagesman fick man i hans fall alltid
det bästa resultatet när man utgick från
kemisten. Denne hade genom sin utbildning fått
lära sig tänka kemiskt, fått en känsla för vad en
kemisk jämvikt är, vad renhet innebär, vad en
analys är värd. Det är så gott som omöjligt för en
mekanist att tillägna sig detta på lediga stunder
och gamla dar. Däremot har en kemist lättare att
under hand tillägna sig det extra mekaniska
vetande han behöver. Där finns inga belt nya
principer; mekanikens lagar får människan en känsla
för redan genom sitt dagliga liv, medan det
kemiska tänkandet är något alldeles fristående från
den dagliga erfarenheten.
På en teknisk högskola kan man inte
färdig-utbilda ingenjören för alla tänkbara
arbetsuppgifter inom hans fackområde. Vad man
emellertid måste ge är en tillräcklig grund för att han
skall kunna lära sig sitt arbete när han kommit
dit.
Det kan tyckas att tiden på en teknisk högskola
är jäktig. Men ändå ger den ett bättre tillfälle
att samla sig och lära sig grunderna än någon
senare tid av ingenjörens liv, när han är plågad
av småpiikter av alla slag. Det är på högskolan
han skall få sunda tankebanor, få lära sig
umgås med t.ex. högre matematik, elektronrör eller
kemiska jämvikter, så att han senare alltid så
gott som instinktivt använder dem på rätt sätt.
Det är där han skall få in den rätta tekniken vid
laboratorie- och konstruktionsarbeten. Det är där
han skall lära sig den rätta tekniken att utnyttja
litteraturen och lära sig att vara sunt kritisk mot
vad som står i böcker.
Allt detta är sådant som man lär bättre på
högskolan än senare i livet. Men det finns andra
kunskaper som man lika gärna kan skaffa sig under
arbetet. Bland dem kan en radikal gallring bli
nödvändig.
Den officiella planen — och den verkliga
Om man nu är överens 0111 vad teknologen skall
göra i sitt kommande liv och vilka ämnen han
bör lära sig på den tekniska högskolan, så
återstår den tredje frågan: hur han skall lära sig det.
Den saken finns planlagd i detalj. I högskolans
läro- och timplaner och i schemat kan vi följa
Osquar och Emil. Vi ser hur de varje vecka
tillbringar ett bestämt antal övningstimmar på
laboratorie- och ritsalar. Andra timmar sitter de
på föreläsningssalen, antecknar flitigt och lägger
noga på minnet vad som sägs. På håltimmar och
kvällar vill vi gärna tänka oss att de läser i
böcker i samband med föreläsningarna, diskuterar
med kamrater vad som sagts och skriver rent
sina föreläsningsanteckningar. På så vis
tillväxer de stadigt i lärdom allteftersom terminen
går. I slutet på terminen kommer mycket lägligt
en tentamensperiod, under vilken de får tillfälle
visa upp alla kunskaper de samlat under
terminens lopp.
Detta är den officiella studieplanen. Det finns
även en annan studieplan: det är den som Emil
och Osquar verkligen följer. Den planen kan
man ha åtskilligt att lära av. R Kristensson leder
just nu en stor undersökning av teknologernas
studietid. Men även utan att känna till hans
exakta resultat tror jag vi kan säga att det
särskilt är tre punkter, där den verkliga
studieplanen skiljer sig från den officiella.
För det första tar laborationer och
konstruktioner så gott som genomgående längre tid än
som officiellt anges. Ibland hålls t.o.m.
övningssalarna öppna på sådana tider att teknologerna
lockas bort från annan undervisning vid
högskolan. För det andra har teknologerna jämsides
med föreläsningar och övningar funnit på ett
annat sätt att lära sig kurserna, nämligen att på
egen hand läsa ur böcker och kompendier. När
Emil och Osquar finner att de lika väl kan läsa
hemma, uteblir de från föreläsningarna. Tycker
de synd om läraren, organiserar de en hedersvakt
så att han inte behöver vara ensam i salen. För
det tredje finns det åtskilliga ämnen som Osquar
och Emil inte lär sig i jämn takt som den
officiella planen uppger utan stötvis: de läser in dem
koncentrerat strax före tentamen.
Om man vill göra en rationell studieplan, alltså
en budget för hur man skall använda
teknologernas värdefulla tid, så måste man först och
främst se till att man får en riktig bokföring.
Emils och Osquars verkliga studieplan vilar på
en lång erfarenhet, och det torde vara svårt att
utan vidare genom maktspråk återföra dem till
den officiella studieplanen. Det förefaller
betydligt förnuftigare att anpassa den officiella
planen efter den som erfarenheten anvisat, t.ex. på
följande sätt.
För det första kunde man, när man räknar
veckotimmar, redovisa tre tider för varje ämne:
timmar för övningar, timmar för föreläsningar
och timmar för hemarbete. Sammanlagda antalet
veckotimmar borde avpassas så att man får en
någorlunda rimlig arbetsvecka, kanske omkring
45 timmar. (På så vis gör man för övrigt i
allmänhet vid amerikanska högskolor.)
För det andra borde man redovisa
övningstimmarna riktigt. Det finns sannolikt i många fall
skäl att ha fler övningstimmar än man nu
officiellt har, men då borde det verkliga antalet
övningstimmar få föras in på schemat.
För det tredje borde man för varje ämne ha en
rationell fördelning mellan föreläsningstimmar
och hemarbete. Om det finns ett bra kompen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
