Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - Hur skall teknologens tid tillvaratas? av Lars Gunnar Sillén - Vad Osquar tycker, av Karl Jakob Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1151
dium eller en bra lärobok i ett ämne borde det
ofta räcka med en bråkdel av de föreläsningar
som nu ges. Läraren skulle kunna inskränka sig"
till att gå igenom en del besvärliga punkter och
kanske ha ett antal frågetimmar eller seminarier.
Däremot måste man anvisa ett tillräckligt antal
hemarbetstimmar. Ett skäl att riktigt redovisa
hemarbetet är att schemat eljest kan bli skenbart
tomt och fresta till utökning av vissa kurser utan
motsvarande inskränkningar på annat håll.
För det fjärde skulle man antingen tvinga
Osquar och Emil att lära sig alla ämnen undan
för undan genom att då och då ordna små
skrivningar och förhör; eller också direkt uppmuntra
koncentrationsläsning av en del småämnen
genom att samla föreläsningar och övningstimmar
strax före tentamen -—- och kanske då ha fler och
mindre tentamensperioder än nu.
Lärarnas tid — och teknologernas
Om man gjorde en sådan rationell studieplan,
anpassad efter Osquars och Emils verkliga
studievanor, skulle man förmodligen få något fler
övningstimmar än nu, betydligt färre
föreläsningstimmar och vidare få hemarbetet riktigt
redovisat.
Men där finns en svårighet, en formell. Om
man minskar antalet föreläsningstimmar kunde
det uppstå klagan på att lärarna inte gör nytta
för lönen. Kanske kunde saken ordnas på ett
annat sätt. Låt oss tänka oss att en lärare givit
ut ett kompendium eller av andra skäl finner att
han kan inskränka sina elementära
föreläsningar i sitt eget ämne. Då kunde man ändra
timplanen så att en del av hans föreläsningstimmar
byttes mot hemarbete i samma ämne. Den
föreläsningstid läraren blir skyldig staten kunde han
i stället få använda antingen till att ge
seminarier för licentiander och examensarbetare i sitt
eget ämne eller, hädiska tanke, till att ge
elementära föreläsningar i något annat läroämne där
det finns större behov av handledning.
På så vis kunde man dela upp de stora
lyssnar-skarorna i mindre grupper och få en mer
personlig handledning av de studerande. De flesta
högskolelärare är säkert kompetenta till att
undervisa elementärt i ett eller flera ämnen utanför
sitt specialämne — det vore en förolämpning att
tänka motsatsen. Professorn i färg- och
lackkemi vid KTH råkar t.ex. vara en internationellt
känd läroboksförfattare i stökiometri. Många
lärare skulle kanske trivas bättre med att sköta en
undervisning där de märker att de gör nytta än
med att ge föreläsningar som de känner är
meningslösa.
Formerna kan naturligtvis diskuteras. Men när
man skall förvalta så dyrbara tillgångar som en
årskull på 600 teknologhjärnor, bör man se till
att den budget man gör upp är grundad på riktig
bokföring. Om någon skulle känna sig frestad att
beteckna de nuvarande läro- och timplanerna
som falsk bokföring, måste man dock i
rättvisans namn komma ihåg att ingen arg avsikt
ligger bakom dem. Den riktigaste liknelsen är
kanske en hushållsbok med låg verkningsgrad,
där ordet "diverse" får förklara bortåt hälften av
utgifterna.
Man kunde tänka sig att vid sidan av den
officiella planen göra en riktig tidsplan för internt
bruk; detta torde dock innebära en
missuppfattning av begreppet dubbel bokföring. Är det inte
att föredra, att man söker närma de officiella
och verkliga studieplanerna till varandra så att
de tekniska högskolorna ger en riktig
redovisning för sin förvaltning av de hjärnor, som de
fått sig anförtrodda?
Vad Osquar tycker
Civilingenjör Karl Jakob Borelius, Stockholm
Hur skall ingenjörshjärnan utnyttjas optimalt? Vad är
det, som skall stoppas in där? Vad vill man alltså uppnå
genom ingenjörens utbildning?
Osquars synpunkter på dessa frågor har tidigare (Tekn. T.
1950 s. 153) framförts. De kan sammanfattas i tre
huvudgrupper, nämligen hur teknikern bör vara som fackman,
som samhällsmedborgare och som individ.
För ingenjören-/acÅ-mannen är naturligtvis teknisk
kunskap alltid värdefull, men viktigare är, att han kan arbeta
självständigt och snabbt sätta sig in i nya frågor.
Väsentligt är, att han kan ställa upp problemen rätt; detta är
ju i praktiken ofta betydligt svårare än att lösa dem.
Fackkunskap innebär för de flesta ingenjörer mycket av
ekonomi, organisation och arbetsledning.
Som samhällsmedborgare måste ingenjören delta i den
aktuella debatten. Med sin kännedom om näringslivet har
han ju möjlighet att förstå, under vilka förhållanden
landets industriella produktion behöver leva för att kunna ge
medborgarna en så hög levnadsstandard som möjligt.
Ingenjören skall som individ kunna samarbeta med
andra; de allra flesta tekniker har ju arbeten, där detta är
absolut nödvändigt. Många gånger har ingenjören mycket
att göra med folk, som saknar naturvetenskaplig och
teknisk bakgrund och som därför ofta har en mindre
"rationell" inställning till livet än en tekniker. Med en god
allmänorientering förstår han dessa lättare.
En sådan idealingenjör finns naturligtvis inte och
kommer väl aldrig att finnas. Men det gäller att komma så
nära idealet som möjligt, att avväga utbildningen optimalt.
Här kommer det första och viktigaste förslaget till en
förändring av den nuvarande utbildningen in. Alla de krav,
man ställer på ingenjören, måste förutsättningslöst
jämföras med varandra. Kravet på teknisk fackkunskap har
ingen prioritet framför andra önskemål bara därför att det
hittills är det enda, som på allvar har blivit tillgodosett.
Varje tillskott av teknisk kunskap försvarar sin plats,
endast så länge det mer än något annat, som kunde ha satts
i stället, bidrar till att skapa en bra ingenjör. Det behövs
alltså grundliga utredningar om målsättning och
utbildning och, då många problem är olika för olika fack, minst
en utredning för varje avdelning.
Det andra ändringsförslaget är att minska studiebördan.
Den är utan tvekan för stor. Statistiken visar, att på många
fackavdelningar behöver en stor del av de studerande
betydligt mer tid för att avlägga examen än vad som
förutsatts i kursplanerna (Tekn. T. 1950 s. 425). Och en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
