Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - Emils syn på saken, av Ulf Stålklint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1153
Fig. 2.
Studieresultat som
funktion av
antalet
samtidigt studerade ämnen.
dier förekom i mycket litet antal och kunskapsmaterialet
förmedlades alltså muntligt på föreläsningarna. Eftersom
varken böcker eller tryckta kompendier användes annat än
i undantagsfall, blev den hastighet varmed kunskapsmäng
den utportionerades ganska lika i de olika ämnena. I
varje fall så lika att variationerna kunde försummas eller
sägas ta ut varandra.
När man då skulle fastställa arbetsbördan för de
studerande behövdes ju inte mer än ett maximitimantal, därför
att man då av erfarenhet visste, att föreläsaren borde
hinna med xg på tiden t. Det är denna enkla regula de tri,
som man fortfarande försöker tillämpa. Men man har
plötsligt funnit, att proportionalitetskonstanten k i
uttrycket
föreläst mängd
k =
antal föreläsningstimmar
har vuxit. Det värsta är ju, att ett sådant förhållande
upptäcks först efteråt, såvida man inte, för att bibehålla
arbetsbördan på en normal och konstant nivå, inför ett
kontinuerligt verkande nytt system.
Man måste på något sätt skaffa sig en åtminstone
approximativt riktig uppfattning om, hur lång tid studiearbetets
olika faser tar. Jag tror, att ett av hjälpmedlen härvid blir
en analys av, vad arbetet består i, samt arbetsstudier på
dessa detaljer. Om blott arbetsstudieundervisningen låge
under en samlande och skicklig kraft, skulle eleverna i
fjärde årskursen kunna få en praktisk färdighet, som inte
vore att förakta.
Men jag tror, att man relativt snart kan komma fram till
en riktig uppfattning, framför allt genom diskussion med
ingenjörer, som gått ut, låt oss säga, de tre senaste åren.
Det måste vara mycket svårt för avdelningsrådens
ledamöter, som för så länge sedan lämnade skolan, att nu
bedöma, hur stora skolans timplaner är. Eleverna i tredje
och fjärde årskurserna kan säkert också hjälpa till med
många värdefulla uppgifter om de två första årskurserna,
uppgifter som skolmyndigheterna inte behöver tveka att
sätta tro till.
När en ny lärokurs eller konstruktionsuppgift kommer till,
måste man så ta hänsyn till de krav, den ställer på lärarens
tid och på eleverna. Det kan gott hända, att man därvid
måste göra som P E Gummesson i överstyrelsen påpekat —
arbetsstudera professorerna. Det här låter invecklat och
omständligt, men i praktiken kommer det inte alls att bli så
konstigt, och jag tror, att det kommer att fungera både
enkelt och smidigt. På så sätt får man se, om den nya
uppgiften får plats i timplanen. Denna måste innehålla —
förutom antalet föreläsnings- och övningstimmar — även
de timmar, som den studerande förutsättes arbeta hemma.
Ytterligare effektivisering
En annan sak, som det är minst lika viktigt att få
reformerad, är schemat. För det första anser jag, och de
flesta med mig, att det är fullständigt vansinnigt, att
man skall sitta på tentamensskrivningar varje dag under
den varmaste delen av året — i juni. Detta provisorium
med läsårsbörjan den 1 oktober infördes under kriget,
efter vad jag vet för att tillfredsställa militära myndig-
heter. Nej, låt oss börja den 1 september med
tentamensperiod och därefter läsning fr.o.m. den 10 september samt
avslutning den 31 maj. Då kan vi anse oss ha möjlighet att
uppnå bästa resultat under may-perioden.
Men hur är det med läsningen i stort? Det är framför
allt en faktor, som intresserar, nämligen studieresultatet
som funktion av antalet samtidigt studerade ämnen. Jag
anser att studierna vid universiteten går alldeles för
långsamt, förmodligen beroende på den ensidighet som
uppstår, när man, som nu i allmänhet är fallet, endast
studerar ett ämne i taget. Jag skulle tro, att man når
maximum på denna funktion vid studium av 3—1 ämen
samtidigt. Min erfarenhet från senaste årets undersökningar av
detta problem leder mig till den kurva, som fig. 2 visar.
Nu ligger man snarare vid punkt B än vid A.
Vilka direkt påvisbara nackdelar har då det nuvarande
systemet med många ämnen, förutom att man har en
känsla av alltför stor splittring? Jo, så länge hälften eller
kanske flera av lärarna föreläser enligt gamla systemet,
måste eleverna gå och vänta för att få något i
anteckningarna att lära sig. Det lönar sig inte att läsa fyra blad då
och fyra då. Följden blir, att anteckningarna i dessa
ämnen läggs på hyllan i den ordning de inkommer,
varefter teknologen ägnar sig åt de övriga ämnena och offrar
en natt eller två under tentamensperioden för att klara
av-ett genomläsande av den undanlagda högen.
Kortare terminer — färre ämnen
För att inga ämnen skall läggas på hyllan, måste vi ordna
så, att färre ämnen läses på en gång. De skall alltså
studeras mera koncentrerat med fler föreläsningar per ämne
och vecka, så att eleverna genast får tillräckligt
material att arbeta med, varigenom arbetsfördelningen över
terminen blir avsevärt förbättrad. Efter att ha studerat
de nuvarande timplanerna, har jag funnit följande, efter
vad jag kan se, relativt enkla lösning: Dela de nuvarande
terminerna i två lika delar, läs hälften så många ämnen
varje termin och inför en kort tentamensperiod efter var
och en av de tre första delarna samt en lång i juni (maj!)
och en lång i början av september. De fyra första dagarna
i juniperioden skulle då endast få förekomma tentamina
för den sista korta terminen.
Alla extratentamina slopas helt, ty de stör i mycket hög
grad undervisningen, och omtentamina bannlyses från
andra tentamensperioder än senare delen av den i juni
samt hela septemberperioden. Med ett sådant arrangemang
skulle eleverna kunna koncentrera sig på ett fåtal
områden och få arbeta under de yttre betingelser, som är
nödvändiga för att klara av ett ämne snabbt och med ett
fullständigt inhämtande av kunskapsmaterialet. Vi skulle
komma så nära punkt A i fig. 2, som över huvud taget är
möjligt. Mitt förslag till arrangemang av terminerna, när
dessa börjar 22 september och 1 september, framgår av
fig. 3.
En annan fördel är, att terminsskrivningar i första och
andra årskurserna även kan inpassas i de små
tentamensperioderna, om detta skulle visa sig önskvärt. Härigenom
skulle de i mindre grad störa den ordinarie
undervisningen.
Ovanstående förslag till terminsindelning framförde jag
första gången i Chalmers Studentkårs kårorgan Tofsen,
vårnumret 1950. Vid en av Studierådet vid Chalmers
Studentkår hösten 1950 genomförd enkät, har 87 °/o av
eleverna uttalat sig för en omedelbar flyttning av terminerna,
så att läsåret börjar 1 september. Det bör därvid
observeras, att ett ganska stort antal av de avvisande svaren
berott på de svårigheter, som kommer under övergångsåret.
Så mycket som 84 °/o av de tillfrågade har velat stödja den
föreslagna uppdelningen av tentamensperioderna.
Detta resultat bör omedelbart föranleda
försöksverksamhet på området, lämpligen genom att omorganisera
studierna för en avdelning, som alltså får bli
försökskanin. Vågar jag föreslå avdelningen för elektroteknik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
