Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - Emils syn på saken, av Ulf Stålklint - Inkomster och förmögenheter bland personer med studentexamen, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1154
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Förslag till
terminsorganisation; a med läsårsbörjan den
22 september; b med
läsdrsbör-jan den 1 september;
tentamensperioder över och
föreläsnings-perioder under tidslinjen; varje
läsperiod 6,5—7 veckor.
som tidigare visat sig utomordentligt intresserad för
experiment och förbättringar?
Humanistisk och social undervisning
Som synes finns åtskilliga förhållanden, som kan
diskuteras. Vissa detaljer i den nuvarande undervisningen
kanske man kan påstå är direkt felaktiga, andra är
riktiga och åter andra är sådana, att ett närmare studium
tarvas. Men finns det utanför själva studierna några
faktorer, som skolan kan påverka, så att
undervisningsresultatet förbättras? Man har på senare tid, och det med all
rätt, mycket ivrigt dryftat humanistisk och social
undervisning vid de tekniska högskolorna. Frågan togs upp
ungefär samtidigt på Chalmers och Teknis, och initiativen
härrörde i båda fallen från Studentkårerna.
För min del skulle jag vilja skilja de båda ämnesdelarna
åt. Den sociala undervisningen måste nämligen vara just
vad som utsäges: undervisning. Den skall ge de studerande
nödvändiga kunskaper om samhällets funktion, så att de
kan inta en egen ståndpunkt till samhällsproblemen, och
därvid grunda detta ställningstagande på den förståelse,
som endast en i dessa frågor väl insatt person besitter. De
företagsledare, som inte inser värdet av denna
undervisning — även om den skulle medföra en minskning av
specialutbildningen — lämnar i mina ögon ut
samhällslivet och förhållandena mellan människor till att regeras
av maskiner.
Att tala om humanistisk undervisning är däremot, efter
vad jag kan se, något missvisande. Vad vi på Chalmers
för något mer än två år sedan framför allt önskade, var
att öppna ögonen på så många teknologer som möjligt för
sådana sidor av den mänskliga andens skapande, som de
normalt inte kom i kontakt med. Därmed har sedan
Studentkåren fortsatt under en överväldigande uppslutning
från Emils sida. "Styrelsen för den humanistiska
verksamheten" har som sin allt dominerande uppgift att söka upp
nya områden att presentera — och nva sätt att presentera
dem. Men är inte detta bortkastad tid? Nej!
Det kan konstateras, att en harmonisk människa
presterar ett väl så omfattande och fullödigt arbete som en
disharmonisk. En människa med inre balans finner
lättare glädje i arbetet, och sådan balans får man endast, om
man har en inombords framvuxen, egen livsåskådning.
Utbildandet av en sådan tror jag vara en mognadsprocess,
som inte får avstanna — man blir aldrig färdig med den.
Detta mognande fordrar en ödmjukhet inför svårigheterna,
som teknikern oftast finner naturlig, emedan han ständigt
ställs inför uppgiften att lösa svåra problem. Men
därutöver fordras närvaron av impulser utifrån, impulser för
prövning och vidareutveckling av den personliga
inställningen till centrala livsproblem. Om också endast en
bråkdel av allt detta uppnås, är det enligt min uppfattning nog
för att försvara den humanistiska verksamhetens plats.
Det har krävts, att humaniora skall bli en obligatorisk
del av undervisningen. Som jag ser det, behöver vi inte
undervisning på detta område, och därför skulle denna
del kunna vara frivillig. Men studentkårerna måste begära
den obligatorisk, tills systemet för begränsning av
arbetsbördan gjorts så effektivt; att det också finns tid för
personlighet sdanande verksamhet.
Av de många intressanta och viktiga problem, som berör
undervisningen vid de tekniska högskolorna, har här en-
dast ett fåtal berörts. Det är ett utomordentligt
inspirerande arbetsområde med plats för friska initiativ och idéer.
Men det fattas ett organ, som arbetar med dessa frågor
experimentellt och teoretiskt. Området har något av det
möjligas konst över sig, och det kräver därför sin
man, samtidigt som det i rikt mått ger arbetsglädje och
inspiration. Hur vore det med ett avdelningsråd — gärna
gemensamt för de båda högskolorna — som fick gripa sig
verket an?
Inkomster och förmögenheter bland personer med
studentexamen. Socialstyrelsen har utfört en
undersökning över de nuvarande inkomst- och
förmögenhetsförhållandena för samtliga nu levande män, som avlade
studentexamen åren 1910. 1920 och 1930. Inkomsterna och
förmögenheterna gäller år 1947 för årgångarna 1910 och
1920 samt år 1946 för årgång 1930. Inkomstsiffrorna avser
"nettoinkomsten", dvs. summan av inkomsterna av tjänst
och tillfällig förvärvsverksamhet, inkomst av rörelse, av
kapital m.m. efter avdrag för utgifter för inkomsternas
förvärvande.
Medianinkomsten, dvs. den inkomstnivå halva antalet
personer ej når upp till och halva antalet överskrider, var
15 500 kr. för studenterna i årgång 1910, 15 000 kr. för
årgång 1920 och 12 000 kr. för årgång 1930. Om man antar,
att medianinkomsten ökade med 13 °/o mellan 1946 och
1947 — inkomstökningen detta år för de anställda i allmän
förvaltningstjänst — uppgår medianinkomsten år 1947 till
13 500 kr. för årgång 1930. Som jämförelse kan nämnas,
att medianinkomsten för samtliga manliga inkomsttagare i
rikets städer under år 1947 var för 55-—60-åringar 7 000
kr., för 45—50-åringar också 7 000 kr. och för
35—40-åringar 6 500 kr. Inkomststandarden bland städernas totala
manliga befolkning iir således mindre än hälften av den
hos personer med (minst) studentexamen.
Ungefär 3 °/o av samtliga manliga inkomsttagare i riket
har avlagt studentexamen; i städerna är motsvarande siffra
5 %>. "Studentprocenten" växer kraftigt med växande
inkomstnivå. I inkomstklassen under 5 000 kr. upptar
personer med studentexamen sålunda blott några promille av
samtliga inkomsttagare; procenttalet ökar till ca 1,5 % i
inkomstklassen 5 000—fl 000 kr. och stiger därefter till
35—40 °/o i inkomstklassen 20 000—29 999 kr. I de högsta
klasserna ökar anmärkningsvärt nog inte procenten
studenter. Förhållandena är ungefär desamma i städerna som
för riket i dess helhet.
Studenternas andel av samtliga inkomsttagare i den
högsta redovisade inkomstklassen har sjunkit från 46 °/o år
1930 till 38 °/o år 1947. Denna nedgång är överraskande,
särskilt som studenternas andel av samtliga inkomsttagare
har ökat under perioden. Den antyder alltså, att under
1930-talet och första hälften av 1940-talet ökningen i
antalet stora inkomsttagare i större utsträckning iin tidigare
ägde rum bland personer utan studentexamen.
För de tre årgångarnas studenter ger tabell 1 utförligare
siffror om inkomstförhållandena med differentiering på
olika utbildning. Det gäller genomgående, att vid
jämförelser mellan de skilda utbildningsgrupperna siffrorna för
de två äldre årgångarna är säkrast och mest talande, dels
emedan olikheter i utbildningstidens längd här ej inverkar
lika mycket på inkomstnivån som för årgång 1930. dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
