Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1950 - Felsökare för flygmotorer, av sah - Landning på slak lina, av sah - Träpropellrar med självföränderlig stigning, av sah - Böcker - Snabba reaplan, av sah - Trafik i världsrymden, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1168
TEKNISK TIDSKRIFT
Felsökare för flygmotorer. Vid Saab har konstruerats
en elektrisk oljesumpspropp, med vilken man kan
upptäcka motorfel i deras linda genom iakttagelse av de
metallpartiklar, som vid onormal slitning följer med oljan.
Anordningen, som icke innehåller några rörliga delar, är
icke större än att den kan ersätta en vanlig sumppropp
med entumsgänga.
Proppen innehåller en centrumelektrod av silver,
bestående av en mantel med sex symmetriskt grupperade,
radiella hål. Genom dessa hål tränger sex separata
elektroder, vilka tillåter oljan att passera. Elektroderna matas
med växelström för att hindra elektrolys i oljan. En
metallpartikel, som medföljer oljan, åstadkommer en
kortslutning mellan resp. elektrod och manteln, varvid en
varningslampa lyser i förarrummet. Med ledning av det
antal lampor som lyser upp och den frekvens med vilken
detta sker kan föraren avgöra hur allvarligt felet är och
vidta nödvändiga åtgärder, t.ex. stanna den felaktiga
motorn.
En enklare version av denna indikator, med en enda
lampa, har använts av ABA i ett tiotal år med mycket
goda erfarenheter; bl.a. har flera motorer under denna tid
räddats från förstörelse. Inga falska alarm har förorsakats
av metallpartiklar, som icke har haft samband med
motorfel; däremot kan kondensvatten i oljan ge upphov till
blinkningar, som föraren dock snart lär sig att rätt
identifiera (Aviat. Wk 15 maj, 4 sept. 1950) sah
Landning på slak lina. En originell metod för start och
landning av flygplan har utvecklats i USA. I stället för
landningsbana användes en 180 lång 20 mm stållina, som
är upphängd 15 m över marken i fyra trästolpar, belägna
i hörnen av en 230 X 50 m rektangel. Varje stolpe är
individuellt stagad och från dess topp löper en bärkabel, i
vilken landningslinan är upphängd; linans maximala
nedböjning är ca P/e m.
Vid landningen flyger planet rätt in under landningslinan,
så att en krok griper in i en nylonrepslinga, vilken är
upphängd i en vagn som löper på linan. Vagnens rörelse längs
linan retarderas genom en bromskabel, som rullas
av-under konstant spänning. Då planet har stannat sänks det
ner till marken genom att landningslinan firas med hjälp
av en 9 hk vinsch.
Vid start hissas planet upp i linan och dess stjärt
förankras i marken med en kabel. Då motorn har körts upp i
fullvarv, utlöser föraren kabeln och flyger ut mellan de två
yttre stolparna.
Anläggningen, som är avsedd för plan av typen Piper
J-3, kostar ca 6 000 Underhållskostnaden säges vara
obetydlig och endast en man behövs som hjälp (Aviat. Wk
26 juni 1950). sah
Träpropellrar med självföränderlig stigning. Alla
propellrar med fasta blad av trä eller metall ändrar sin
anfallsvinkel elastiskt vid ändringar i flygförhållandena.
Ändringen är icke särskilt stor, men dess inverkan på
propellerns effektivitet är fullt märkbar, i synnerhet som den
gör sig gällande i skadlig riktning. Av hållfasthetshänsyn
är nämligen träpropellrar i allmänhet skurna så, att
fibrerna går i propellerns längdriktning, vilket medför att
anfallsvinkeln ökas vid ökat uttag av motorns dragkraft.
Uppslaget att konstruera en propeller, som i stället
minskar sin anfallsvinkel vid ökad dragkraft, är icke nytt men
först nu har man för träpropellrar funnit en enkel lösning
på problemet, vilken vid prov i USA har visat sig
användbar åtminstone upp till 125 hk effekt.
I den nya konstruktionen behålles den längsgående
fiberriktningen för propellernavet och för bladens inre delar.
I de yttre lagren däremot är träfibrerna lagda snett över
längdriktningen. Härigenom når man, att bladet böjer sig
lättare längs en axel, som är parallell med dessa diagonala
fibrer, varigenom den önskade effekten nås (Eng. Dig.
sept. 1950). sah
Böcker
Snabba reaplan, av Rolf Magnusson. Ljus Förlag,
Stockholm 1950. 64 s., ill. 3,75 kr.
Denna lilla bok vill ge en överblick över
reaktionsprincipens tillämpning som framdrivningsmetod för flygning
vid höga hastigheter. Efter en kort historisk inledning
anges principerna för reaktionsdriften. Därefter skildras
utförandet av reaktions- och raketmotorer, illustrerat med
beskrivningar av de mest framträdande nu använda
typerna. Boken avslutas med en presentation av svenska och
utländska reaktionsdrivna flygplan för höga hastigheter;
dessförinnan har i korthet redogjorts för den invecklade
gången vid projekteringen av en ny flygplanstyp.
Boken ger en i och för sig trevlig och väldisponerad
snabböversikt i det aktuella ämnet. Tyvärr är den skriven
med ganska ringa förståelse för det pedagogiska. Som ofta
annars har författarens egna omfattande kunskaper i
ämnet hindrat honom från att sålla ut det som är
läsekretsen obekant och ge de nödvändiga förklaringarna.
Detta innebär, att boken i första hand ger behållning åt
den, som redan är insatt i ämnet, medan den helt
okunnige nog får ganska svårt att följa med. sah
Trafik i världsrymden, av Otto Willi Cail. Natur &
Kultur, Stockholm 1950. 156 s., 43 fig., 8 tab. 6 kr.
Förf. är en tysk populärvetenskaplig författare, som på
basis av den tyska raketforskningen under 1920-talet utgav
en roman "Med raket genom världsrymden", vilken kom
ut på svenska år 1928. I föreliggande bok ger han en
saklig beskrivning av de nuvarande möjligheterna att
förverkliga romanens hugskott med stöd av de nya rön, som
under kriget gjordes på området i Tyskland och vilka bl.a.
ledde till konstruktionen av V-2 bomben.
Boken inledes med en förklaring över rekylprincipen och
en historik över de försök, som gjorts att använda denna
för drift av bilar och flygplan. Härefter klargör förf.
betingelserna för trafik i världsrymden, dvs. lösgörandet
från jordens gravitationsfält, lämpliga utskjutnings-,
flyg-och landningsbanor samt förhållandet mellan
bränsleförbrukning och nyttig last. Vidare anges möjligheterna till
navigering i den tomma rymden, hur färdförhållandena
gestaltar sig för raketens besättning och vilka faromoment
som måste övervinnas.
De följande kapitlen behandlar reaktionsdriften,
förhållandena i atmosfärens högre skikt och några data från de
amerikanska raketförsöken. Sista kapitlet återger ett
avsnitt ur den ovannämnda romanen, som avser att illustrera
hur en utflykt i rymden skulle te sig i praktiken. Boken
avslutas med kronologiska data ur raketens historia,
tabeller över masskvot, stighöjder, egenskaper hos olika
bränslen samt gravitationsvärden och andra data för
himlakropparna. Allra sist kommer ett lexikon med
utförliga förklaringar över fysikaliska och andra begrepp,
vilka förekommer i boken.
Boken är utan tvivel lättläst och ledigt skriven;
innehållet lider dock av att förf. måste begränsa sig till tyska
rön, med endast sporadiska inslag av engelska och
amerikanska erfarenheter. Denna begränsning är påfallande i
många punkter, även om översättaren, lektor Conrad
Lönnqvist, har försökt avhjälpa denna lucka vid
bearbetningen till svenska. Denna är mycket förtjänstfullt utförd
på ett undantag när, nämligen i kapitlet om
reaktionsdriften, där det finns en hel del att invända.
Påståendet att "reaktionsdriftens användbarhet i civil
trafik är otänkbar av ekonomiska grunder" är sålunda
förlegat (Tekn. T. 1950 s. 146), liksom det att stratosfären
skulle vara "den ideala miljön för framtidens fjärrtrafik
genom luften" (Tekn. T. 1950 s. 709). Det "flera meter
långa bogsprötet" är icke något särskilt kännetecken
för "Skyrocket" — denna placering av pitotröret
förekommer hos praktiskt taget alla överljudflygplan. Icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
