Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1951 - Cigré-kongressen 1950, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
7
Cigré-kongressen 1950
061.3(100) : 621.31
Conlerence Internationale des Grands Réseaux
Électri-ques (Cigré) höll den 29 juni—8 juli 1950 sin trettonde
kongress. Den utgör en jättelik diskussionsklubb för
krafttekniker, som samlas till allmänna möten i Paris
vartannat år. Som underlag för diskussionerna används
rapporter, som före mötet utdelas till alla delegater på engelska
eller franska. En mera ingående behandling ägnas
frågorna i studiekommittéer, som består av upp till tolv
specialister representerande olika länder. Till kongressen 1950
hade samlats ca 1 250 tekniker från 40 länder i alla 5
världsdelarna. Från Sverige deltog 40 man. Vi hade
författat 13 av inalles 142 rapporter. Samtliga rapporter jämte
fullständigt referat av diskussionerna återfinns i Compte
Rendu (Tekn. T. 1950 s. 1192). Jag skall här ge en grov
sammanfattning av diskussionen i de fyra sektionerna.
Produktion, transformering och strömbrytning
Inom generatorområdet diskuterades främst olika
rotor-konstruktioner och deras inverkan på
maskinkonstanterna, framför allt reaktanserna. Massiva poler samt
plåtpoler med och utan dämplindning behandlades från
till-verknings- och användningssynpunkt.
Det amerikanska storföretaget Southern California
Edison Co. beskrev erfarenheter från drift med 2,7 milj. kVA
generatoreffekt med upp till 35 års ålder. Efter
omfattande prov har man funnit, att ett årligen återkommande
enminutsprov med 150 °/o växelspänning är värdefullt
för bedömning av lindningens tillstånd. Flertalet
generatorfel är jordfel eller fel mellan härvor. Tidigare
användes direktjordning av generatornollpunkten, varvid man
ofta fick svåra plåtskador. År 1933 påbörjade man
försök med jordning över spänningstransformator och med
enbart signal för jordfel. Erfarenheterna är goda, och
man har successivt infört detta som standard. En viss
rädsla för farliga överspänningar vid ljusbågsfel har
övervunnits efter prov.
I studiekommittén tog man bl.a. upp frågan om val av
spänning för stora generatorer, där tillverkarna helst vill
ha fria händer, medan kraftföretagen på sina håll önskar
standardiserad spänning.
Av de 17 transformatorrapporterna berörde ej mindre än
11 stötprovningstekniken, som tydligen nu alltmer
kommit att stå i brännpunkten för intresset. Det synes
uppenbart att, eventuellt på grund av förhållandena under
krigsåren, utvecklingen skett i mycket olika omfattning inom
olika länder samt delvis också efter skilda linjer.
Samtidigt är frågan om införandet av stötprov på färdiga
transformatorer aktuell, då man alltmer inser värdet av
dessa prov. Man hyser dock på många håll starka
betänkligheter och detta sammanhänger till största delen
med frågan, om man har fullt tillförlitliga möjligheter att
avgöra, huruvida transformatorerna bestått provet utan att
den inre isolationen mellan varv och spolar blivit defekt.
"Detection of faults" är sålunda det huvudtema, kring
vilket diskussionen nu rör sig, och här står ofta påstående
mot påstående. Man kan inte komma ifrån intrycket, att
man på sina håll drivit fram stötprovet i väl hastigt tempo,
utan att man haft eller har avgörande indicier på vad som
händer under provet. De tidigare använda metoderna med
observation av rök eller gasblåsor i oljeytan, ljudfenomen
etc. är självfallet alldeles för grova för att basera prov
innebärande stora ekonomiska konsekvenser på dem.
Detsamma gäller fallet med en oscillografisk registrering
av de deformationer, som eventuellt träffar
stötspänning-ars vågform vid lindningsfel. Upptagning av oscillogram
över strömförloppet i jordförbindningen förefaller där-
emot mycket lovande, men meningarna går starkt isär om
en hel del detaljer avseende provmetoden. Den synnerligen
viktiga frågan om införandet av prov med stympade
vågor är helt beroende av registreringsfrågorna. Dessa prov
tillmätes speciellt i USA ett stort värde. I flera rapporter
uttalas dock, att direkta oscillografiska registreringar av
mindre fel synes vara hopplösa och att ej heller ett
efterföljande prov med fullvåg med säkerhet kan tillmätas
avgörande bevisvärde. Den nybildade studiekommittén för
transformatorer ansåg dessa frågor som högst angelägna
och uppdrog åt E Stenkvist att samla uppgifter från olika
länder, bearbeta dessa och lämna förslag till en
kommittérapport.
Strömbrytarområdet såg sammanlagt 22 rapporter. Från
olika håll behandlades brytöverspänningar och metoder
för undertryckning eller reduktion av dem. Detta har stort
aktuellt intresse, särskilt vid de högsta spänningarna, där
de interna överspänningarna blir bestämmande för
anläggningarnas isolationsnivå. Vidare diskuterades livligt
återvändande spänning och egenfrekvenser hos kraftnät
och kortslutningslaboratorier. Ett försök har gjorts att
uttrycka en återvändande spänning av godtycklig form i
sådana värden, att spänningen kan karakteriseras genom
en branthet och en amplitudfaktor. B Thorén gav en
kritisk analys av hittills angivna metoder för syntetisk
ström-brytarprovning. Ingen av dem kan anses vara så bra, att
den kan användas för leveransprov. Däremot kan sådan
provning under gynnsamma omständigheter vara ett gott
hjälpmedel för forskning inom området.
Till en diversegrupp hade hänförts en belgisk rapport om
en ny utformning av kontrollrum för kraftstationer och
större transformatorstationer. En tavla med ett lysande
miniatyrschema används. Framför denna placeras en
pulpet med instrument, ännu ett miniatyrschema och
man-överställare. Varje brytare tilldelas där enbart en
tryckknapp, med vilken inkoppling sker av ett manöverrelä för
brytaren till en för en hel stationssektion gemensam
man-överställare. Telereläer för 24 V likström används fram
till manöverrelät, vars kontakter dock arbetar med 110 V.
Brytarnas indikeringskretsar liksom lamporna i det
lysande miniatyrschemat matas med 24 V. Alla hjälpreläer
tillhörande viss brytare är samlade i en panel med
pluggkontakter, vilken snabbt kan bytas ut. Till samma grupp
fördes även vår rapport rörande kontrollutrustning och
reläskydd i Vattenfalls vattenkraftstationer (Tekn. T. 1950
s. 879).
Bureau of Reclamation i USA redogjorde för sin praxis
rörande ställverksutformning och reläskydd. Företaget
arbetar inom ett område liknande Sverige med stora avstånd
och en hel del transformatorstationer för relativt låg
effekt. Man strävar efter låga kostnader och följer endast
i de viktigaste stationerna normal amerikansk praxis med
dubbla strömbrytare per ledningsände. Vanligen har man
liksom vi en huvud- och en hjälpskena och en gemensam
reservbrytare. Högspänningsskenorna övervakas alltid av
differentialskydd, vilket dock ofta blir dyrt och
komplicerat. Termiska överbelastningsskydd för generatorer och
transformatorer kopplas enbart på signal. Vid 115 kV
ansluter man ofta en transformatorstation till en ledning
utan högspänningsbrytare. Olika metoder för bortkoppling
vid transformatorfel anges, bl.a. automatisk inkoppling av
jordfel till den matande ledningen och öppnande av
frånskiljare för transformatorn.
Luftledningar och kablar
Brist på bly har tvingat engelsmännen att återuppta
försöken att ersätta blymanteln för kablar med en
aluminiummantel. Kabeln inlägges i sömlösa aluminiumrör i längder
upp till 350 m. Av sådan kabel har 300 km installerats vid
upp till 11 kV. Drifterfarenheterna är goda. I en
schweizisk rapport ges resultat från temperaturmätningar på
kablar i drift. Temperaturen varierar kraftigt längs kabeln
och vissa heta punkter uppstår. Markens värmelednings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
