Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1951 - Kolsyra och klimat, av Kurt Buch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Medelvinter
temperaturen på olika orter
(medelvärden för
tioårsperioder enl. Th.
Hessel-berg & B Birkeland).
Bland andra uttryck för klimatförbättringen må
nämnas, att vinterisarealen i våra nordiska hav,
såväl i de baltiska som i de arktiska regionerna
avtagit. Glaciärerna håller på att smälta ned, inte
endast de arktiska på Grönland, Spetsbergen,
Island, Norge, utan även i Schweiz,
Sydamerikanska Anderna, Centralasiens bergmassiv. Vidare
har Kaspiska havets och även de Nordafrikanska
saltsjöarnas nivå sjunkit hastigare under de
senaste decennierna än tidigare på grund av ökad
avdunstning. Även vattentemperaturen har
tilltagit, såväl i de Baltiska haven som i Nordsjön.
Växt- och djurlivet icke endast på land utan
även i havet har rönt ett märkbart inflytande
osv.
Det märkliga med den sedan 150 år pågående
förändringen är, att den uppvisat en tydlig,
ganska stark intensifiering sedan detta sekels
början och blivit särskilt iögonenfallande från
1920-talet. Årstemperaturökningen är för närvarande
den starkaste under de senaste 200 åren. I
synnerhet är stigningen stark i de arktiska
regionerna, fig. 2. Beaktas må dock att
observationsmaterialet på många orter är knapphändigt och
osäkert. Det är nu dessa de senaste decenniernas
förändringar, som särskilt dragit
uppmärksamheten till sig och blivit ett nytt problem för
meteorologerna. Sannolikt är de helt oberoende av
de sekulära klimatfluktuationerna, som fortlöpt
under de geologiska utvecklingsperioderna. Vissa
geologer säger ju även, att vi går mot en ny
istid.
Som förklaringsgrund har man nu på olika håll
återknutit till Arrhenius’ kända, år 1903
framlagda teori1 om den atmosfäriska koldioxidens
betydelse för jordens temperatur. Ursprungligen
ställde man sig rätt tvivlande till denna teori
och den betraktades snart nära nog som
vederlagd. Kritiken berörde dock ej i och för sig
koldioxidens förmåga att absorbera värmestrålar
och därigenom fungera som ett
värmeskyddande täcke omkring jorden, men man ansåg denna
effekt vara för obetydlig för att beaktas i
jämförelse med andra faktorer, närmast
vattenångans likartade verkan.
Alla fleratomiga gaser har breda
absorptions-band i det infröda spektret, t.ex. H.jO, CO», N20,
CHi, och har följaktligen denna värmebevarande
verkan, envar givetvis i viss proportion till sin
halt i luften. Den viktigaste är vattenångan och
rätt långt därefter följer koldioxiden. Dessa
gasers huvudabsorptionsområden ligger mellan
våglängderna 6,3 och 13,6 ß. Bestämmande för
uppvärmningen är som känt icke den direkta
solstrålningen, ty denna består till 99 % av
kortvågig! ljus som passerar igenom atmosfären,
utan den diffusa himmelsstrålningen, "sky
radia-tion", varmed menas all den mot jorden riktade
strålning av långvågigt ljus, som ej är direkt
kortvågig solstrålning.
Frågan om koldioxidens medverkan gjordes till
föremål för en allsidig och synnerligen ingående
granskning redan 1938 av Callendar3, före
arbetet om kolsyrahaltens ökning. Den teoretiska
behandlingen måste förbigås här. Betonas må blott,
att undersökningen enbart avsåg beräkning
av förändringens beroende av koldioxidhalten.
Mängden vattenånga antogs vid kalkylerna vara
Fig. 2. Årsmedeltemperaturens avvikelse i
Nordpolarområdena under perioden 1928—38 från medeltalet för 1881—
1938 (enl. E Rubinstein).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
