Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1951 - Hur »lever» virus? av SHl - Andras erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEKNISK TIDSKRIFT
Hur "lever" virus? Det har sagts, att virus har "satts
mellan två stolar" och att virusforskarna i stället för att
bekvämt sätta sig tillrätta på golvet försöker sitta på båda
stolarna samtidigt. Den ena av dessa är kemiska kriterier
lämpliga för studium av relativt enkla molekyler, såsom
vitaminer och de flesta hormoner, och den andra är
biologiska kriterier, som används vid experiment med
mikroorganismer.
Alla är t.ex. överens om att Bacterium coli är en
organism, dvs. den ses ur biologisk synpunkt, men när den
sönderdelas vid tillverkning av ett enzympreparat eller
hydrolyseras för bestämning av aminosyrorna, betraktas
den som ett kemiskt ämne. Virus’ ställning är likartad.
Ingen har visat, att några av dem är "ämnen" eller
"makromolekyler"; detta kan helt enkelt inte visas, ty det är
blott ett uttryck för forskarens sätt att resonera och för
hans arbetsteknik.
Användningen av biokemiska metoder vid studium av
virus har haft betydande framgång, men den drar lätt med
sig alltför stark förenkling. Tillämpningen av kemiska
metoder vid studium av en grupp ämnen garanterar icke, att
metoden är användbar vid angivande av dessa ämnens alla
egenskaper. När man samlat ett stort bevismaterial för en
relativt liten molekyls konstitution, kommer man i
allmänhet överens om att alla andra konstitutioner utom de,
som står i jämvikt med den fastställda, kan uteslutas.
Zoologiska eller botaniska kriterier för en art kan
emellertid tillfredsställas av individer, som varierar betydligt i
storlek, form eller färg, och detta gäller även för
bakterier. Om man ordnar kemiska och biologiska objekt efter
storlek, behöver man ej gå långt upp på skalan för att
finna olika strukturer med praktiskt taget samma
egenskaper. Går man högre upp, finner man snart objekt, som
det är lämpligt att sammanföra under ett namn, trots att
de ej har unika egenskaper. Virus ligger mellan dessa båda
gränser, och det är därför troligt, att de är variabla.
De mindre virus kan sägas tillhöra ett läroområde, som
bildar en övergång mellan biokemi och biologi. Den
allmänna biologiska principen, att samma slutresultat kan
uppnås genom verkan av ämnen, som ej är kemiskt
identiska i ideal mening, kommer till uttryck hos virus i
rudimentär form. Detta gör en entydig förklaring av deras
natur och "levnadssätt" ytterst svår. I kemi och
bakteriologi kan antalet möjligheter begränsas genom syntes resp.
användning av Kochs postulat, av vilka det viktigaste är
att objektet måste kunna odlas utanför värdorganismen.
Detta kan icke genomföras med virus. Då det icke finns
några rättesnören för virusforskningen, åtminstone icke
vid studium av mindre virus, måste vetenskapsmannen
hålla alla tänkbara bevislinjer i minnet utan att betrakta
någon av dem som avgörande och slutgiltig.
Sedan Bowden och Pirie 1945 visat, att en grupp
växt-virus till största delen består av nukleoproteiner, har det
varit tydligt, att en störning av
nukleoproteinmetabolis-men är det utmärkande för dessa virusinfektioner. Denna
uppfattning har allmänt accepterats, och man anser, att
växter infekterade med vissa virus innehåller stora
mängder av nukleoproteiner, som endera saknas eller blott
finns i mycket liten mängd hos friska individer. Vidare är
man överens om att preparat, som till stor del består av
en sådan anomal protein kan användas för att infektera
en frisk individ. Det finns emellertid a priori intet skäl
för antagandet, att infektionen blott kan leda till
produktion av en enda anomal nukleoprotein eller att förmågan
till alstrande av oförändrade sympton hos en ny värdväxt
är förbehållen en unik struktur.
Analystekniken har ännu ej utvecklats så-mycket, att den
möjliggör undersökning av variationer i virus’
sammansättning, men deras storlek har studerats trots stora
svårigheter. För tobaksmosaikvirus fick man t.ex.
storlekar varierande mellan 180 och 1 400 m,«. Orsaken till
dessa olika resultat anses vara, att viruspartiklarna slår
sig samman till klumpar. Crook och Sheffield fann emeller-
tid 1946 stavar på 280 m/* i preparat, som så vitt möjligt
skyddats för klumpbildning, och slutsatsen, att dessa stavar
också finns i infekterade blad, har fått stöd av andra
forskares resultat. Wilkins m.fl. fann sålunda 1950, att de
kristaller, som ofta hittas i hårceller på infekterade
tobaksblad, har samma längd.
Dessa kristallers sammansättning är dock ännu osäker.
Visserligen innehåller de en nukleoprotein liknande eller
identisk med den anomala, som hittats i preparat, som vid
injektion i friska plantor ger de för tobaksmosaikvirus
karakteristiska symptomen. De kan emellertid knappast
bestå uteslutande av denna nukleoprotein, då den kan ge
lösningar med betydligt större koncentration, än som
rimligen kan väntas i hårcellerna. Den för
tobaksmosaikvirus utmärkande anomala nukleoproteinen ger
parakristallina komplex med ett antal ämnen, som finns i
växt-safter, och det förefaller därför troligt, att kristallerna
är av denna typ. De kan i så fall lika litet kallas
viruskristaller, som koksalt kan sägas vara natriumkristaller;
deras egenskaper bestäms till största delen av
huvudkomponenten, men de i små mängder ingående
komponenternas natur är både av intresse och betydelse.
Anses fastställt, att ett viktigt symptom vid virusinfektion
är en stark rubbning av nukleoproteinmetabolismen, måste
härav följa, att alla anomala nukleoproteiner måste
studeras, för att full förståelse av infektionens mekanism,
dvs. av virus’ metod att föröka sig, skall kunna uppnås.
Man får icke begränsa sina undersökningar till en partikel
med viss storlek och form bland alla de anomala
nukleoproteiner, som utan tvivel uppstår i infekterade celler.
Några av dem kan vara helt utan betydelse, andra kan
vara sönderdelninsprodukter av virus, några kan vara
delar av virus, som väntar på sammansättning, och några
kan vara virus självt. Allt för litet torde ännu vara känt
om virus’ natur, för att mekanismen vid dess förökning
skall kunna anges, men man kan uppställa hypoteser.
Enligt en av S S Cohen angiven teori kan man icke tänka
sig, att ett virus, som trängt in i en levande cell, helt
enkelt lever på dennas innehåll. Dess tillvägagångssätt är
långt mer raffinerat. Virus förökar sig nämligen genom
att tvinga cellens enzym att bygga upp de ämnen, varav
det består. Kemisk analys av normala och virusinfekterade
celler har visat, att de förra innehåller två fosforhaltiga
nukleoproteiner, av vilka den rikligast förekommande
innehåller ribosnukleinsyra och den andra
desoxiribosnuklein-syra. Virus innehåller blott den senare och analys av
infekterade celler har visat, att all fosfor, som tillförs dem,
går till framställning av desoxiribosnukleinsyra, varigenom
bildning av ribosnukleinsyra plötsligt upphör. Cohen anser
detta visa, att den näring, som de infekterade cellerna får,
åtgår till bildning av virus.
När ett sådant skadas utan att helt förstöras genom kort
bestrålning med ultraviolett ljus, har det visat sig, att de
långsamt tillfrisknar. Man har även iakttagit, att ett
bestrålat virus ej ensamt kan sätta i gång en infektion men
att flera sådana tillsammans kan göra det. Vart och ett
av dem kan kanske bidra med något eller några oskadade
bitar i det system eller kemiska pussel, som ett helt virus
är. Denna process kallas ömsesidig reaktivering.
Cohen och hans medarbetare fann, att medan ett skadat
virus undergår reparation på detta sätt, bildas protein och
mindre delar av nukleinsyran som vanligt, men ingen
färdig nukleinsyra uppstår, förrän pusslets alla bitar lagts till
rätta. Hans slutsats blev, att ultraviolett bestrålning ändrar
virusproteinen på sådant sätt, att bildning av ny
nukleinsyra omöjliggörs. Hur denna blockering av virus’
verksamhet sker är okänt, men enligt Cohen kan man
förhindra dess förökning genom att i värdcellen införa ett
enkelt ämne, som liknar men ej är identiskt med en av
bitarna i proteinsystemet. Ett sådant ämne är
5-metyl-tryptofan, som alltså skulle kunna användas som
kemo-terapeutikum (N W Pirie i Nature 23 sept. 1950, Chemistry
Chem. Engng in USA sept. 1950). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
