Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1951 - Produktionsanalys för bedömanden om optimal produktion, av Ludvig Sterky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. s-kurvans generella utseende.
fasta kostnader: m — O eller æ 0. 2 ca
betecknas i det följande med F, som sålunda är alla
fasta kostnader för produkten i fråga i kr/år. Hit
hör: räntekostnader, försäkringar, vissa avgifter
och skatter, central och lokal teknisk
arbetsledning, kontors- och fastighetsorganisation,
utdelning etc.;
proportionella produktionskostnader: m = 1
eller äs 1, 2 cb betecknas i det följande med a.
Hit hör: råvaror, produktiv lön (i allmänhet,
särskilt vid nuvarande ackordsvolym) och
hjälp-driftsmedel;
progressiva produktionskostnader: m > 1 och
varierar mycket för de olika termerna. Hit hör:
apparat- och maskinavskrivningar, reparationer
och underhåll, kassation, vissa löne- och
löne-pluskostnader etc.
Denna uppställning kan varken göra anspråk
på att vara fullständig eller exakt i sina
definitioner. Det spelar emellertid ingen roll för den
algebraiska behandlingen, om t.ex. industriföretagets
kalkylavdelning arbetar med vissa "fasta"
kostnadselement, där m ej är exakt noll, eller om
driftingenjören kan leda i bevis, att m i
hjälp-driftsmedelskostnaden är 0,9. Följaktligen kan
man lämna därhän, huruvida endast andelen i
ränta på lånat kapital skall ingå i F eller om
ränta på utnyttjade anläggningstillgångar också
skall höra dit. Numera torde man i varje fall
anse, att utdelningen bör hänföras till fasta
kostnader.
För kemisk industri brukar mycket ofta
råvarukostnaden vara det dominerande inslaget i
självkostnadskalkylen. Förutsatt att
tillverkningsprocessen arbetar med ett utbyte, som i den givna
fabriksinstallationen är oberoende av
produktionens intensitet, domineras a i regel av
råvarukostnaden. Driftarbetarnas förtjänst faller också
i regel under proportionella
produktionskostnader. Detta kännetecknar dock mera mekaniskt
än kemiskt produktionsarbete.
Den produktiva lönen är en kostnadsart, som
då den har större, relativ betydelse, lämpligen
bör uppdelas med element inom alla de tre
anförda kostnadstyperna. Kostnaden för en
övervakningsarbetare i en kontinuerlig, kemisk
tillverkning är t.ex. rätteligen fast och icke
proportionell. Å andra sidan medför vid satsvis
tillverkning en stegring av produktionen — så
att ett extra skift måste tillgripas eller
söndags-körning begagnas — att lönekostnaden blir mer
eller mindre starkt progressiv.
Progressiva produktionskostnader torde vara en
vedertagen benämning på "superproduction
costs". Hithörande kostnadselement varierar
mycket till sin allmänna karaktär. De är dock
icke så sällsynta, som man vanligen tror. Om
man pressar tillverkningen i den givna
produktionsapparaten, ökar kassationen hastigt, och
haverier och driftstopp sker allt tätare.
Organiserat övertidsarbete är icke blott genom den
särskilda ersättningen progressiv, utan
individens genomsnittliga prestationsförmåga avtar
även med ökad arbetsinsats utöver
normalarbetsdagens. Kostnaden för förebyggande underhåll,
reparationer och normal avskrivning ökar också
hastigare än produktionstillväxten.
Bilden kompliceras dock av förhållandet, att
viss fabriksapparatur kan ha kortare fysisk
livslängd genom att växelvis utnyttjas och stå
oanvänd än genom att vara i reguljär drift, och av
det välbekanta faktum, att anläggningstillgångar
i kemisk industri ofta även vid ringa eller
måttlig produktion måste avskrivas snabbt på grund
av risken för att den skall bli föråldrad.
I praktiken torde i synnerhet för progressiva
produktionskostnader svårigheter uppstå att
fastställa de olika kostnadselementens koefficienter
och exponenter. Detta inverkar emellertid inte på
den teoretiska betraktelsen, då man givetvis lätt
kan tänka sig, att alla progressiva
kostnadselement sammansmälter till en enda term b • P’u
där man rör sig med genomsnittliga värden på
koefficient och exponent, vilka är signifikativa
för anläggningen och produkten.
Nomenklatur för grafisk och algebraisk analys
En grafisk framställning av t.ex.
självkostnadsprisets variation med produktionen torde vara
allmänt känd. Produktionsanalysen kan med
fördel utföras med såväl grafiska som algebraiska
metoder, då de kompletterar varandra.
Väljes den algebraiska metoden, kan man enligt
det föregående uppställda följande ekvationer
I = i • P (1)
i = f — s (2)
s = + (3)
n = m — 1 (4)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
