Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Moderna amerikanska lackplaster, av Per Bane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
TEKNISK TIDSKRIFT
för enastående vidhäftning, mycket god
kemikaliebeständighet och mycket god elasticitet.
Plasterna framställs av bisfenol och epiklorhydrin,
fig. 1.
De utmärkande egenskaperna för epoxiplasterna
kan i viss mån härledas ur den kemiska
konstitutionen. Man kan således lägga märke till att
i den linjära polymerkedjan finns endast
C—C-och eterbindningar. Då de senare är mycket
stabila i förhållande till exempelvis esterbindningar
bör kemikaliebeständigheten bli mycket god.
Vidare ser man, att de reaktiva OH- och
epoxigrup-perna sitter på relativt långt avstånd från
varandra i molekylen, varigenom flexibiliteten blir
god, när hartset har härdats med andra ämnen,
som kan reagera med dessa grupper. Närvaron av
polära grupper är upphovet till den enastående
vidhäftningsförmågan. De fenolgrupper, som
ursprungligen fanns i bisfenolen, har under
reaktionen företrats, varför gulningstendensen blir
mycket liten.
Epoxiplasterna tillverkas i några olika
kvaliteter, vilka främst skiljer sig genom olika
molekylvikt. Samtliga plaster för lackändamål är
dock hårdhartser med smältpunkter varierande
mellan 70 och 150°C, bestämt enligt Durrans
kvick silvermetod. Epoxiplasterna finner
användning inom lackindustrin dels i omodifierad och
dels i modifierad form. I det senare fallet
förestrar man de fria OH-grupperna eller en del
därav med fettsyror eller hartssyror. De
lågmolekylära typerna lämpar sig bäst för denna
modifiering, då de högmolekylära blir mycket
hög-viskösa och snabbt går till gelatinering. Den typ,
_som bäst lämpar sig för förestringsändamål
innehåller så många OH-grupper per molekyl, att
en blandning av 40 % epoxiplast och 60 %
fettsyror, av typen linoljefettsyror, blir
ekvimole-kylär.
I allmänhet är det dock icke nödvändigt eller
ens önskvärt att använda så mycket fettsyror, då
ju epoxiplasternas karaktär bättre kommer fram
i en kombination, som innehåller mera av denna
plast. Vid förestringen kan man välja sådana
fettsyror som linoljefettsyra, dehydratiserad
ricinoljefettsyra eller sojafettsyra. I så fall erhål-
les lufttorkande plaster, som kan användas
exempelvis i golvlacker, båtlacker och liknande.
Om man å andra sidan väljer en icke torkande
fettsyra, får man en produkt, som kan
kombineras med butanolföretrade karbamid- eller
me-laminplaster och sålunda härdas med tillhjälp av
dessa.
De mera högmolekylära epoxiplasterna är mest
lämpliga att användas i omodifierad form och
kombineras härvid med företrädesvis företrade
karbainidplaster, vilka tjänstgör som
härdningsmedel. Med företrade melaminplaster är
kombi-nerbarheten synnerligen begränsad, varför först
en modifiering med en fettsyra får göras, innan
kombinerbarheten blir tillräckligt stor. En alkyd,
kombinerbar med epoxiplasten, kan dock
tjänstgöra som en kopplare mellan denna och en
mela-minplast, varigenom halten av melaminplasten
kan göras tillräcklig för att säkerställa
härdningen. Även aminer, såsom trietylamin eller
dietylentriamin, kan användas som
härdningsmedel, ehuru detta hittills ej skett i större
utsträckning inom lackindustrin. Härdningen sker
härvid vid rumstemperatur, och detta möjliggör
användandet av dylika kombinationer för
limningsändamål.
Adhesionen mellan en lackfilm och underlaget
är mycket svår att bestämma och någon säker
metod härför finns ännu ej. För att ge en
uppfattning om epoxiplasternas goda vidhäftning
kan dock följande nämnas: En kombination av
75 % epoxiplast och 25 % alkyl-fenolharts har
använts för limning av aluminiumplattor.
Härdningen gjordes vid förhöjd temperatur.
Skjuv-hållfastheten för denna limfog uppgick till över
200 kp/cm2, vilket ger en god bild av
epoxi-plastens adhesion.
En kombination av 70 delar epoxiplast och
30 delar företräd karbamidplast, pigmenterad
och inbränd vid 200°, samt en kombination av
70 delar fettsyramodifierad epoxiplast och 30
delar företräd melaminplast, ävenledes
pigmenterad men inbränd vid 150°C, hade båda så hög
elasticitet, att de klarade böjning över konisk
dorn. Vidare var deras slaghållfasthet 0,35 kpm
i Gardners slaghållfasthetsmätare. Som jämfö-
OH
OH
Fig. 1. Framställning
av epoxiplast av
bisfenol och
epiklorhydrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
