Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 26 maj 1951 - TNC: 11. Formningsnomenklatur, forts., av J W - Debatt: »The Second Law», av Lars Malmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
TEKNISK TIDSKRIFT
pressning", som också förekommer, är generellt sett inte
lika rekommendabelt som strängpressning, eftersom
produkten inte behöver vara just stång. Andra metoder för
framställning av sådana formvaror är att dra(ga) t.ex. tråd,
då strängen dras ut ur munstycket, och valsa, som
innebär att pressa mellan valsar som roterar mot varandra och
som genom sin utformning bestämmer strängens tvärsnitt.
Stränggjuta innebär att gjuta genom att flytande
material tryckes fram genom ett munstycke vari det stelnar,
så att en fast sträng kontinuerligt glider ut.
Slutligen skall även termen blåsa och några
sammansättningar därmed nämnas. Att blåsa luft är att framdriva
en luftström; att blåsa som framställningsmetod är att
trycka en luftström in i en seg massa och därigenom forma
denna till ett ihåligt föremål, antingen utan användning av
en form, friblåsa, liksom då man blåser såpbubblor, eller
med en omgivande form, formblåsa, såsom då man blåser
buteljer av glas. J W
Debatt
"The Second Law"
I bemötandet av min insändare (Tekn. T. 1951 s. 204)
noterar jag med intresse signaturen Wll:s och dennes
medarbetares, Lars Malmquist, av mig efterlysta
ståndpunktstagande till den från "dQ = TdS" oskiljaktiga ekvationen
ii)
vilken senare utgör en av de formella premisserna för min
ogiltighetsförklaring av "dQ = TdS" i rubricerade arbete
och vilken, som sådan, av mina opponenter ifrågasatts.
Detta är att generellt, dvs. då P och T är av varandra
oberoende, (1) är giltig under det att vid t.ex. isoterm
fasändring ekvation (1) skulle förlora sin giltighet på så sätt
att visserligen, som jag det hävdat, (9G/9T)p är konstant
men så ej S, som nu i stället skulle bli en linjär funktion
av V.
Malmquists bevis för ekvationen "Sa — S1 = (V2 —
\\)P’(T)" är otvivelaktigt formellt korrekt, men det är
att observera att för att "Ss — Sj" ej skall bli noll, dvs.
enligt gängse teori det isoterma fasändringsvärmet (t.ex.
ångbildningsvärmet) ej skall bli noll, så måste han för
den isoterma fasändringen även uppsäga den likaledes från
"dQ = TdS" oskiljaktiga ekvationen eller identiteten
-(
9G\
dp) T
(2)
enär i detta fall (?G/?P)r även är konstant varför vid
bibehållen identitet man skulle erhålla absurditeten Ve—\\
= 0 och på så sätt återigen Sa — St = /\S = 0.
Dessa klart deklarerade identitetsklyvningar kommer som
en fullständig överraskning för mig; att något sådant vore
tänkbart har aldrig föresvävat mig. Kan bindande bevis
presteras att dylika klyvningar är logiskt godtagbara? I
avvaktan på svar härpå måste det emellertid framhållas att
dylika identitetsklyvningar helt strider emot gängse
begrepp "tillståndsvariabel" och "tillståndsekvation" ty
tillståndsekvationerna, hänförda till vilotillstånd, är alltid
giltiga, annars är de icke tillståndsekvationer. Denna hypotes
om identitetsklyvning skulle sålunda sätta ur spel gängse
tillståndsekvation
I—G
T
\dTlp \2t)v W77<
(3)
och gängse postulat, att för isoterm förändring vid
konstant tryck alltid gäller
A s-àLz
AG=-A(m
(3 a)
Gibbs—Helmholtz’ berömda formel, skulle icke blott, som
jag hävdat i "The Second Law", vara formellt falsk utan
gängse fysikaliska tydning skulle icke ens kunna vara
approximativt riktig, vilket jag med hänsyn till
experimentella resultat inom elektrokemin däremot ej alls kan gå
med på. Intressant är således att notera att mina opponenter
i sitt försök att rädda "dQ — TdS" medelst hypotesen om
identitetsklyvning dock i väsentliga delar, t.ex. i fråga om
(3) och (3 a), kommer till samma okonventionella resultat
som jag kommer till denna hypotes förutan.
Eftersom (1) och (2) är nödvändiga följder av postulatet
"dQ = TdS" synes det mig ofrånkomligt att då (1) och (2)
upphör att gälla, deras totala förutsättning "dQ = TdS"
även måste upphöra alt gälla. Detta och mina opponenters
ståndpunktstagande innebär, som jag på andra grunder
det hävdat, att "dQ — TdS" ej kan vara allmängiltig och
således ej heller S vara en tillståndsvariabel.
Ur (3) erhålles vid fasjämvikt
dT~
dT dT
(4)
en orimlighet som kanske även kan trollas bort medelst
lämpliga identitetsklyvningar.
Intet under att termodynamiken kallas "den skumma
vetenskapen" och att studenter, professorer m.fl. världen
över kalla entropin spöket (i Amerika "the bugbear", i
Indien "the ghost"). Och nog torde man känna sig osäker,
liksom omgiven av Poltergeister och kontradiktionens alla
demoner, om fysikaliska ting och motsvarande begrepp till
sin natur var sådana att de helt plötsligt — till
oigenkänne-lighet — förlorade sin likhet eller identitet.
Mycket vore väl att tillägga men här måste jag hänvisa
intresserade till rubricerade arbete. Tills vidare avvaktar
jag med stort intresse, om mina opponenter vill vidhålla
hypotesen om identitetsklyvning och, om så, ett på
godtagbara förutsättningar, dvs. det omstridda postulatets
"dQ = TdS" hjälp förutan, grundat bevis för denna
hypotes giltighet inom tillämpad matematik. Sven Svantesson
Om, såsom vid fasändring är fallet, c G/9 T är
diskontinuerlig, så att
2G
dT
(Tn
0) = — S’
2G
dr
(Tm + 0) = - S"
där S’ och S" betecknar entropin vid enbart vätskefas
resp. enbart ångfas, och man i diskontinuitetspunkten låter
2 G/9 T vara odefinierad, ej existera, följer av sambandet
2G
dT
= — S(P, T)
MacDoucall: Physical cheniistry, New York 1937.
att ej heller 5 (P, T) existerar i diskontinuitetspunkten.
Entropin blir dock därmed ej något spöke, det är ju endast
som funktion av P och T som den ej existerar, den lever
fortfarande som funktion av t.ex. P och V. Någon sorts
"klyvning" av identiteten föreligger således ej.
Hur man i diskontinuitetspunkten definierar 9 G/2 T är
godtyckligt. I mitt föregående inlägg var det lämpligt alt
definiera ett konstant värde, t.ex. —Vs (5’ + S"). Vill man
att—9 G/9 T inom fasändringsområdet fortfarande skall
betyda entropin, kan man göra detta, varvid emellertid
!! = -S(P, V) eller ?| = _S(r,V)
och 9 G/9 T = — S blir då en funktion av V vid isoterm
fasändring.
Denna senare definition av 9 G/9 T kan dock ej anses
särskilt lämplig, då ju symbolen 9 G/9 T eller fullständigare
(9G/9T)p innebär att man betraktar funktionen som
beroende av P och T som oberoende variabler, vilket den här
ej längre kan sägas vara. Lars Malmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
