Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Den fotografiska processen i det ljuskänsliga materialet, av Helmer Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1951
495
till höger i figuren av plustecknet inom en
streckad cirkel, medan jonens ursprungliga plats —
hålet — markeras med en tom cirkel. Lägger
man nu ett elektriskt fält på kristallen, vandrar
den lösa jonen mot negativa polen; den är
nämligen relativt lättrörlig, under det att "hålet"
vandrar mot positiva polen genom platsbyten av
positiva joner.
Halten av "vagabonderande" joner i kristallen
bestämmes av temperaturen; vid varje
temperatur råder sålunda ett jämviktsförhållande, som
relativt snabbt inställer sig. Att silverjonerna
men icke bromjonerna är relativt rörliga
bekräftades genom några mycket uppmärksammade
försök av K E Zimen i Göteborg (1946), vilken
använde sig av radioaktiva isotoper av silver eller
brom. Om exempelvis en fotografisk plåt
nedlägges i en lösning av silvernitrat med radioaktivt
silver (^Ag108), har hälften av plåtens silver
hunnit bli utbytt inom 5—9 min. Om däremot
plåtarna lägges i en lösning av kaliumradiobromid,
kan ej minsta spår av brombyte iakttas efter
31 h.
Om en bromsilverkristall, på vilken en eller
annan fläck av svavelsilver bildats under
mog-ningsprocessen, utsättes för aktiniskt, dvs. blått,
ljus, passerar naturligtvis en del av de infallande
ljuskvanta genom kristallen utan att absorberas.
Inträffar emellertid absorption, sker den vid
brom joner, varvid varje foton frigör en elektron
från en halogenjon. Denna absorption av fotoner
bör äga rum på skilda ställen av kornet,
fördelade enligt slumpens lagar. På grund av sin
litenhet kan sedan den frigjorda elektronen fritt röra
sig genom kristallen. Den rusar sålunda hit och
dit, tills den antingen återkommer till sin
ursprungliga plats och återställer halogenjonen i
dess ursprungliga skick — ljuset har då varit
utan verkan — eller också kan den träffa på
någon speciell elektronfälla*, vilket är troligast.
Som sådan elektronfälla kan en liten fläck av
silver eller svavelsilver tjäna, dvs. en under
mog-ningen uppkommen "känslighetsfläck" enligt
Sheppards tidigare nämnda arbete.
Men om groddanlaget på detta sätt mottagit en
elektron, blir det ju negativt laddat. Ett elektriskt
fält uppstår i dess omgivning, och de
"vagabonderande" silverjoner, som finnes i närheten,
drages mot groddanlaget. När en dylik silverjon når
groddanlaget, urladdas givetvis både detta och
silverjonen, vilken därvid övergår till en
silveratom, som bygger på groddanlaget. Under
exponeringens lopp kan nu den ena elektronen efter
den andra frigöras på skilda ställen i kristallen,
* Begreppet elektronfälla fattas enklast, om man tänker på
elektronens energinivåer i bromsilverkristallen. Den lägsta energinivån har
elektronen, dà den ingår i en av kristallgittrets bromidjoner. Om ett
ljuskvantum absorberas av jonen, tillföres energi, ocli elektronen
lyftes till ledningsnivån. Här och var finnes dock elektronlägen med
lägre nivåer än ledningsnivån, till vilka elektronen kan "falla" ned.
Sådana ställen med lägre energinivå kallas elektronfällor.
Fig. 6. Svärtningskurva angivande sambandet mellan
exponeringens storlek log It och erhållen svårt ning S; 1 slöja,
2 tröskelvärde, 6 maximal svärtning, 7 solarisation.
gå till groddanlaget och ge anledning till dettas
tillväxt. Detta är en enkel förklaring av det
tidigare så gåtfulla fenomenet, att fotoner, ehuru de
träffar kornet på de mest skilda ställen, ger
silver, som samlas på en enda eller några få
punkter av kornet, där det ger relativt stora
fram-kallningsgroddar.
Tillämpning av teorin
Den brom, som bildas vid ljusets absorption,
diffunderar ut mot kornets yta och absorberas
där av gelatinet. Om å andra sidan belysningen är
ytterst intensiv, så att jämförelsevis stora
brom-mängder bildas i kornet och samtidigt söker sig
ut mot kornets yta, kan det hända, att en del där
belägna stora framkallningsgroddar av silver får
sina ytatomer omvandlade till bromsilver igen
(Lüppo-Cramer 1905). Grodden omges därför
av ett tunt bromsilverhölje, och framkallaren
kommer ej åt grodden. Det är detta, som anses
vara orsaken till solarisalionseffekten (fig. 6).
Om man emellertid har ett svagt
bromsilver-lösande ämne i framkallaren, och som sådant
tjänstgör sulfitet, kan detta givetvis bortlösa det
ytterligt tunna bromsilverhöljet från grodden och
därmed göra kornet i dess helhet framkallbart.
Vid tillräckligt långvarig framkallning med
sul-fithaltig framkallningsvätska försvinner alltså
solarisationen. Detta har varit känt sedan
1930-talets mitt (H Arens 1934, A P Trivelli 1938).
Enligt Gurney och Mötts teori får man vidare
anse, att mycket små groddanlag, kanske endast
bestående av några få silveratomer, är mycket
instabila. Detta betyder, att de åter kan förlora
en elektron, och i så fall avlägsnar sig även en
positiv silveratom från groddanlaget. Som orsak
till en sådan tendens kan värmerörelsen nämnas.
Ju mindre groddanlaget är, desto kortare blir den
genomsnittliga tid grodden kan existera utan
förlust av silveratomer; vid stora groddar blir
dessas livslängd däremot oändligt lång.
Härav följer, att exponeringens verkan ej enbart
bestämmes av totala antalet instrålade och
absorberade fotoner, som man ursprungligen trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
