Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 23 juni 1951 - Andras erfarenheter - Akustiska störningar i vatteninstallationer, av Ove Brandt - Hemmagjord dimkammare, av SHl - Nybyggen - Pelarkraftverk i Österrike, av G Lbg - Fannich-projektet i norra Skottland, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
TEKNISK TIDSKRIFT
I det rum. som ligger på andra sidan av väggen, uppstår
ett luftljud, som frekvensanalyseras i V3-oktavs intervaller
inom området 200—6 400 p/s, varför ett medeltal för hela
området anges. Man utför sådana mätningar på tio
exemplar av varje krantvp, och ett genomsnittsvärde bildas för
varje typ. Mätningen utföres för varje krantyp vid tre
vattenmängder: 5, 10 och 15 1/m, vid ett utströmningstryck
om resp. 3,0, 2,7 och 2,5 kp/cm2. Förutom de nämnda
medeltalen anger man även de frekvenskurvor, som erhållits
genom analysen.
Metoden ansluter som nämnts mycket nära till de
praktiska förhållandena. Man kan dock icke direkt överföra de
erhållna laboratorieresultaten till fall, då rörsystemen
monteras i ett hus. Utströmningsljudet beror nämligen, förutom
av kranen, även av rörsystemets infästningar till väggarna,
de senares ljudisolering etc. etc. Med metoden kan man
därför enbart bilda sig en relativ uppfattning om
kranarnas akustiska egenskaper men icke om de absoluta
ljudnivåerna vid förekommande olika monteringssätt i
byggnader.
Tidigare mätningar liksom undersökningar i samband
med förslaget har visat, att utströmningsljudet växer i
styrka, efterhand som man ökar kranens vattenmängd
upptill ett visst vattenflöde — ett värde som är karakteristiskt
för varje krantyp. Överskrides denna vattenmängd, faller
den alstrande bullernivån plötsligt till ett mycket lägre
värde, som ej ändrar sig vid ytterligare öppning av kranen.
Frekvensanalyser av utströmningsljudet visar, att det är de
högfrekventa ljudkomponenterna som minskar kraftigt, när
den kritiska strömningshastigheten för kranen överskrides,
varemot de lågfrekventa komponenterna i ljudet ej
undergår någon väsentlig ändring. På grund av dessa
förhållanden kan man alltså ej karakterisera en krantvp genom att
utföra en frekvensanalys för blott ett värde på
vattenmängden per tidsenhet. Förslaget anger därför tre olika
vattenmängder: 5, 10 och 15 1/m, valda med hänsyn till den
kritiska hastigheten och de normala
användningsförhållandena. Enligt förslaget måste icke mindre än tio kranar
provas för varje krantyp. Mätmetoden ger nämligen stora
individuella skillnader mellan kranarnas akustiska egenskaper.
Det anges, att man kan reproducera ett individuellt
mätvärde inom ± 2 dB vid upprepade monteringar av samma
krän.
För att minska de akustiska störningarna från
vatteninstallationer kan följande metoder komma i fråga:
konstruktion av krantyper, som ger mycket liten
turbulens och kavitation och därmed låga utströmningsljud.
Principen för en sådan vattenkran har redan omkring 1932
angetts av Kreüger och Säger;
insättning av tryckreducerande element mellan krän och
rörledning, varvid den normala vattentappningen försiggår
vid lågt utströmningstryck;
isolering av rörsystemet från byggnadselementen, varvid
den väsentliga strålningen till rummen undertryckes — en
lösning som ter sig lockande på papperet men är svår att
förverkliga i praktiken. Sålunda har rörhållare försedda
med sådana isoleringsmaterial som kork och gummi ej
någon nämnvärd effekt. Bättre är att inskjuta en elastisk
rörledning t.ex. av gummi mellan krän och rörsystem.
Denna senare metod kan emellertid icke allmänt tillämpas
med hänsyn till den minskade driftsäkerheten och behovet
av regelbundet utbyte av den elastiska förbindelsen.
Här som överallt inom bullerbekämpandet gäller det att
få bort bullret vid källan. Hela frågan om störningar från
vatteninstallationer bör därför lösas genom att få fram
tysta kranar till ett rimligt pris (F INGER SUE V & J
PETERSEN i Ingeniören 1950 h. 52). Ove Brandt
Hemmagjord dimkammare. Ett lågt cylindriskt kärl
fylls med torris, ovanpå denna läggs en rund metallskiva
125-—425 mm i diameter och därefter svart sammet. På
denna placeras en i båda ändar öppen glascylinder med
något mindre ytterdiameter än metallskivan. Cylinderns
övre öppning täcks med en annan metallskiva, på vars
undersida fastsatts en bit filt dränkt i sprit. Slutligen ställs
en skål med vatten ovanpå alltsammans.
Alkoholånga avgår från filten och kyls, när den närmar
sig den kalla bottenplattan. Under en viss nivå i
glascylindern är luften tillräckligt kall för att bli övermättad
med alkoholånga, varför denna koncentreras längs
joniserande partiklars banor. Man ser därför deras spår mot
den svarta sammeten, om de belyses med en ficklampa.
Alkoholånga diffunderar oavbrutet från cylinderns lock
mot dess botten, och övermättningszonen kan därför
bibehållas längre tid. Dimkammaren är ständigt redo för
reaktion, och spår av t.ex. kosmisk strålning kan iakttas
utan särskilda åtgärder. I Wilsons dimkammare syns
spåren däremot blott strax efter det ögonblick, i vilket
kammarens volym plötsligt ökats (Sci. American jan. 1951).
SHl
Nybyggen
Pelarkraftverk i Österrike. Kraftverket och slussen vid
Ybbs-Persenbeug började anläggas före senaste världskriget
men måste avbrytas, då man endast hade medhunnit en
del schaktningsarbeten. Sedan dess har framkommit en
stor mängd förslag till anläggningens fullbordande. Man
har i alla tidigare förslag förlagt slussen vid vänstra och
kraftstationen vid högra stranden av floden, som här
kröker åt höger.
Enligt ett nu framkommet förslag skall slussen anläggas
i en kanal, som utschaktas i den högra stranden, och
kraftstationen utföres som en pelarstation (Tekn. T. 1950
s. 843) med de sex maskinaggregaten inbyggda i lika
många dammpelare. Totala effekten är 28 MW. De fem
utskoven har 32 m fri bredd och avstänges med
planluckor. Utrymmet i pelarna medger, att även
transformatorerna 10/110 kV får plats där. Oljekablar leder energin
till ställverk vid högra stranden.
Den nya planläggningen anses, jämfört med de äldre
förslagen, medföra avsevärt bättre strömningsförhållanden för
flodtrafiken och tillfredsställer de höga estetiska anspråken
utan att orsaka ökade kostnader (R PaRTL i Österr.
Wasser-wirtsch. 1951 h. 2). G Lbg
Faimich-projektet i norra Skottland innefattar bl.a.
tilloppstunnel från sjön Fannich till en kraftstation med
161 m fallhöjd. Tunneln har 8,4 m2 area, är 6 000 m lång
och avslutas med ett 490 m långt rör med 2,45 m diameter
(fig. 1). Den utsprängdes nerifrån och ansluter till sjön på
25 m djup, där man lämnat en 4,5 m tjock bergskiva a för
sista sprängsaivan. Under detta tunnelinlopp hade man
sprängt en grop b med dubbelt så stor volym som
bergskivans för att ta emot de lössprängda massorna.
I avsikt att hindra att sprängningen skulle skada
nedan-förliggande anläggningar hade man gjutit tvenne
betongproppar c och d, 4,2 resp. 2,1 m tjocka. Dessutom hade
Fig. 1. Storskott i Fannichtunneln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
